förening för alla
Hej okända sökmotorsanvändare!
Hej okända sökmotorsanvändare!
Jag vet inte vem du är och har ganska små förhoppningar att du någonsin kommer att läsa den här texten. Men du har gjort mig nyfiken. Vad fick dig att googla efter ”Varför vill inte svenska ungdomar sätta granplantor?”
Du vet, vi har analysverktyg som gör att vi kan se vilka sökord bloggbesökarna har slagit in när de hamnar här på Förening för alla. Den listan är en väldigt intressant läsning, jag hittar både väntade och oväntade sökfraser på den. Just din sökning, kära okända internetanvändare, väcker en del tankar i mig.
Först och främst: är det verkligen så att ungdomar inte vill sätta granplantor? Jag kan inte påstå att jag har stenkoll på just granskogsplantering, men rent allmänt är det ju en myt att ungdomar inte skulle vilja engagera sig. Så det kanske handlar om att hitta ett nytt sätt att engagera ungdomar i granskogar?
En annan fråga som ploppar upp är varför du tycker det viktigt att ungdomar ska sätta granskog. Handlar det om själva skogen? I så fall spelar det ju ingen roll hur gamla de som sätter plantorna är. Eller vill du att unga människor ska uppleva hur det är att arbeta i skogen?
Det är en bra målsättning tycker jag. Själv åkte jag till skogen för att jobba där i två veckor med hela min klass när jag gick på högstadiet, det var en spännande erfarenhet. I det sammanhanget kan jag även tipsa om barnboken Anna kör skogsmaskin som våra kompisar på Add Gender har gjort. Vad jag i så fall inte förstår är dock varför det i så fall är så viktigt för dig att sätta just granplantor. Det går väl lika bra att plantera lövträd?
Okända bloggbesökare, min vän, du har väckt många frågor och jag kommer antagligen aldrig får något svar. Min sista fråga går dock inte till dig utan till programmerarna av sökmotorn du använder:
Varför hamnar någon som söker efter granplantor på den här bloggen?
Med vänliga hälsningar
Niklas Hill
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Inkluderande nördighet
Under hela hösten har den anonyma bloggen “When you work in civilsamhaellet” road oss som är verksamma i den ideella sektorn i Sverige. Den var rolig, organisationsnördig, ibland elak och alltid träffsäker. Det märks att den eller de som står bakom är välinsatta i det svenska civilsamhället. Samtidigt tror jag att de flesta av skämten är hård när omöjligt att förstå för utomstående.
Det är bara naturligt att människor som tillbringar mycket tid med varandra utvecklar en internhumor. Det skapar sammanhållning och gemenskapskänsla. Ändå kan nya medlemmar bli bortskrämda av interna skämt och organisationsnörderier. Internhumor kan alltså vara inkluderande och exkluderande samtidigt. Hur hänger det ihop?
Internhumorn i sig definierar vem som ingår i gemenskapen. Den kan till och med vara en tydligare markör än ett formellt medlemskap. Den som förstår de interna skämten är en del av gruppen, den som inte gör det står utanför. Att en grupp avgränsar sig från omvärlden är i sig inget konstigt, många föreningar det som sin verksamhetsidé. Men internhumor och föreningsnörderi kan lät göra att föreningen upplevs som mycket mer stängd än vad som är intentionen.
Det avgörande är att begränsa internhumor till just interna sammanhang. Särskilt självironi kan annars lätt missuppfattas och då framstår föreningen lätt som oseriös eller bara allmän konstigt. Och om det någon som är ny i sammanhanget: se till att hen blir introducerat till organisationsnörderiet.
Låta inte bli interna skämt. Se till att fler kan skratta åt dem.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Vad vet allmänheten om ideell sektor?
De senaste veckorna har jag skrivit två inlägg om ideell sektor på min blogg som har fått relativ stor spridning. De har delats flitigt på Facebook och Twitter och i förra veckan citerades min blogg av Svenska Dagbladet.
Svenska Dagbladet sid 4 2014-01-04
Även Svensk Chefsförening (som är föreningen för chefer inom Akademikerförbundet SSR) uppmärksammade bloggen och bad att få publicera inlägget på sin gästblogg om ledarskap.
Det var lite oväntat faktiskt. Inläggen är ganska långa, ämnet är ganska smalt (trodde jag) och jag har inte gjort något för att min blogg ska synas högt i sökmotorer eller så (det står på att-göra-listan). Dessutom hade jag inte tänkt blogga, jag hade tänkt vara julledig. Jag kunde bara inte låta bli att formulera tankarna, eftersom jag retade mig på en debatt där få verkade ha tänkt igenom sina argument eller ha tillräckligt med fakta.
Det första inlägget handlade om chefslöner inom ideella organisationer. Det andra handlade om vad en ideell organisation egentligen är och att det finns anställda inom ideell sektor.
För de flesta som läser den här bloggen är detta självklarheter. Organisationer som Amnesty International och Röda Korset styrs av sina medlemmar, chefens lönenivå är ett strategiskt beslut och del av en budget som har som syfte att organisationen ska nå sin vision, organisationer med 90-konto är kontrollerade så att minst 75% av intäkterna går till ändamålet och att en organisation är ideell betyder inte att den inte har några anställda.
Uppenbarligen är det inte lika självklart för alla. Det gör att jag har funderat på några frågor på sista tiden:
- Hur hög är egentligen kunskapen om ideell verksamhet bland gemene man i Sverige?
- Om det finns stora kunskapsluckor, vad är i så fall riskerna med det?
- Vilken möjlighet har organisationerna att på ett tydligare sätt informera allmänheten om själva grunderna för sitt arbete?
- Finns det andra aktörer som skulle kunna ta ett större ansvar här?
Ser fram emot att fortsätta de här diskussionerna framöver.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Kärleken är större
Idag svängde jag förbi Kafé 44 och gav dem en blomsterbukett för att visa att kärleken är större. De blev jätteglada. För två nätter sen drabbades de av nazistiskt klotter. Någon annan har täckt över hakkorsen med banderoller och lämnat över en ros. Inga nazister på våra gator.
“Det värmer”, sade det ena kafébiträdet jag pratade med. Hen berättade att verksamheten fortsätter som vanligt och att de inte är rädda. “Vi vet att vi är många fler, och att vi får så mycket stöd visar just det.”
I bokhandeln vid entrén säljs allehanda politisk litteratur. En av försäljarna säger till mig att det mest konkreta man kan göra för att motverka nazisterna är att engagera sig. “Man kan t.ex ge blommor, eller gå med i Linje 17 mot rasism eller riva ned klisterlappar”. Vi diskuterade sätt att förändra budskapet på klistermärkena, “man kan ta bort N:et i deras hemsidesadress, så blir det Ordfront, som förlaget”, sade hen. “Eller lägga till två prickar, så blir det Nördfront!”. Stämningen var bra på 44:an idag. För vi vet att vi är fler.
Vi är många, vi är starka, krossa rasismen NU.
Tanvir Mansur
Tanvir Mansur är student i statsvetenskap och debattör.
Representativitet och legitimitet
Det finns många olika skäl till att engagera sig. Ibland handlar det om att gå ihop för att kunna utöva ett gemensamt fritidsintresse, så är det exempelvis i idrotts- eller hobbyföreningar. Ibland handlar det om att rädda världen, så är det exempelvis i miljö- eller människorättsorganisationer. Och ibland handlar det om att driva gemensamma intressen, så är det exempelvis i fackföreningar och patientorganisationer.
Organisering är för det mesta positiv i sig, oavsett ändamål. Ideella föreningar är nämligen demokratiskolor och de kan vara mötesplatser för människor som inte skulle träffas annars. Alla organisationer har ett ansvar att vara inkluderande. Jag menar att detta ansvar blir särskilt tydligt i intresseorganisationer. Till skillnad från andra delar av civilsamhället kan personer som vill driva intressepolitiska frågor inte bara söker sig till andra organisationer.
Tänk dig en patientorganisation där de allra flesta lokalaktiva är pensionärer. Då är det lätt hänt att exkluderande strukturer skapas mer eller mindre slentrianmässigt, exempelvis genom att hålla sina möten mitt på dagen när bara pensionärer har tid. Detta kan i sin tur skapar självuppfyllande profetior som “yngre är ändå inte intresserad av att engagera sig.”
Det behöver inte bara handlar om åldern. I vissa patientorganisationer kan de som har sjukdomen sedan födseln dominerar förbundet, i andra tvärtom de som har fått sjukdomen senare. Och det här fenomenet finns även i andra intresseorganisationer, såsom hbtq-rörelsen, studentkårer eller fackföreningar. Om vi tar fackföreningsrörelsen som ett exempel så kan det lätt bli så att en yrkesgrupp eller en bransch dominerar, det kan leda till att alla som inte tillhör denna grupp känner sig mindre välkomna.
När organisationen inte organiserar den grupp den har ambitionen att företräda, så tappar den legitimitet. För i förlängningen kommer organisationen endast driva frågor som är viktiga för just den grupp som är tongivande i organisationen. Det är ju de som kommer göra sina rösta hörda i den demokratiska processen. Men olika medlemsgrupper kan ha olika behov.
Här finns det ett dillemma. För ju större en intresseorganisation är, desto mer slagkraftigt kan den företräda sina medlemmars intressen. Och visst kan en samlad röst få större genomslag i samhällsdebatten än ett antal mindre aktörer. Samtidigt är det problematiskt om en organisation i praktiken monopoliserar representantskapet när den i själva verket inte alls är representativ för gruppen.
Så, vad kan göras åt saken?
- Först och främst: bredda rekryteringen. Satsa gärna på att nå underrepresenterade grupper, men akta dig för fördomsfällan. Läs gärna Medlemsmodellen för tips och inspiration.
- Se till att nya medlemmar som inte tillhör den dominerande gruppen känner sig välkomna när de väl har gått med.
- Utbilda alla aktiva i organisationen i normkritik, inte minst lokalföreningarna.
- Om inget annat hjälper: bygg upp parallella strukturer. Om de olika medlemsgrupperna har olika intressen så gäller det att synliggöra och kanalisera detta. Hela poängen med en intresseorganisation är ju att driva sina intressen, så varför ska medlemmarna vara med om de inte får den möjligheten?
Det är viktigt att inte skapa maktlösa utskott eller råd för den underrepresenterade gruppen utan att de kan påverka på lika villkor. Skeninflyttande skulle snarare förvärra situationen, för det dödar allt engagemang.
Det får förstås konsekvenser att bygga upp parallella strukturer. Det mest uppenbara är att det kommer skapa konflikter. Många medlemmar som annars hade resignerat och lämnat organisationen kommer nu att engagera sig i de nya strukturerna och driva sina frågor. Alla kommer inte gillar det. Men det är positivt, för på det sättet blir organisationen relevant för ett större antal människor. Och konflikter kan vara väldigt konstruktiva, de är essentiella för en fungerande demokrati.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!