förening för alla
Projekt som gör skillnad
Är det sant att unga inte engagerar sig nuförtiden? Om hjältar och fantastiska projekt.
Jag kom i samspråk med ordföranden för en lokal veteranbilsförening för några månader sedan. Själv är jag inte särskilt bilintresserad. Min sambo som fått ett pris av föreningen för sin bok Automobiler på G höll sitt stipendieföredrag och jag var med som sällskap.
När ordföranden fick veta att jag skrivit boken Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation blev han nyfiken och vi pratade lite till kaffet om engagemang, frivilligarbete och ledarskap.
En fråga hade han funderat länge på. ”Varför är det inga ungdomar som engagerar sig nuförtiden?”. Det var uppenbarligen en retorisk fråga, för han väntade inte på svar utan fortsatte: ”De vill bara ha allting serverat. De kan inte tänka sig att ställa upp ideellt. Se dig omkring bara, det är minsann inga ungdomar som vill engagera sig i vår förening.”
Jag tittade ut över medlemmarna och konstaterade att han hade rätt. Någon mångfald var det inte tal om, vare sig gällande kön eller ålder. Jag tänkte fördomsfullt att det kanske inte var så underligt i just en veteranbilsklubb.
Naturligtvis kunde jag inte låta bli att ge ordföranden en kortföreläsning i att skapa en förening som är öppen för alla, där allas engagemang tas till vara och mångfald ses som en resurs.
Det finns nämligen få saker som gör mig så irriterad som uppfattningen att ungdomar inte engagerar sig, att unga vill ha allt serverat och att det var bättre förr. Det är faktiskt bland det dummaste jag har hört.
Några veckor senare träffade jag deltagarna i den antirasistiska, uppsökande teatergruppen Ett fri grupp (bilden ovan), Lina på Sektor3 som just arrangerat en knytkonferens om hållbara jobb, Emma och Fares som står bakom festivalen This is Alby som går av stapeln i augusti och Ali som planerar en interreligiös ungdomskonferens till hösten.
Det finns så många hjältar där ute. I alla åldrar. Så många spännande projekt med liten budget men stor genomslagskraft. Projekt som förändrar världen.
Jag vill berätta om dem. Min nästa bok kommer att lyfta fram konkreta, spännande och inspirerande projekt som gör skillnad. Det blir en bok att sätta i händerna på dem som tror att engagemang är något som hör hemma på sjuttiotalet och att unga nu för tiden bara är lata och desillusionerade.
Framför allt hoppas jag att boken ska inspirera och bidra med tips och insikter till den som själv vill förändra världen i projektform.
Min ambition är att ge ut boken i början av nästa år. Följ mig på Facebook om du vill veta mer.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Falsk konsensus?
På måndagen anlände jag till Almedalen, glad i hågen och redo för att fortbildas, utmanas och utbyta tankar och idéer. Jag har varit i Almedalen flera gånger tidigare och upplevde mina förväntningar och planer som realistiska men något kändes annorlunda.
Först trodde jag bara att det var jag som hade valt fel seminarium men ju fler jag gick på och ju fler personer jag pratade med om min upplevelse ju mer började jag känna att det var något som inte kändes helt bra. Panelerna var nästan alltid överens och när de inte var det så gällde det bara småsaker. Detta oavsett om det rör miljö, utbildning, arbetsliv eller annat. I panelerna så står deltagarna oftast och bekräftar och kompletterar varandra. Det närmaste jag kom en radikalt avvikande åsikt var när representanter från fack och arbetsgivare pratade om chefsförsörjning i framtiden och arbetsgivarparten sa att de absolut inte vill avtala om detta men kunde tänka sig ett processavtal. Det var spännande i några sekunder innan den fackliga representanten sa att det var just ett processavtal som hen menade.
Jag frågar mig om detta är medvetet eller omedvetet? Gissningsvis är det blandat men jag skulle vilja rekommendera för alla er som ska arrangera seminarier och samtal att ta reda på vem som inte håller med och överväga att låta dem få ett ord med i laget. Detta av flera skäl:
1. Det är mer intressant för mig som deltagare att lyssna på, jämföra och ta ställning till frågor där det finns fler åsikter och perspektiv.
2. Det är farligt om ni i era paneler ger intryck av att det finns en konsensus när så inte är fallet, det kan verka som att ni inte kan eller vill hantera dem som inte håller med er.
3. Idéer, förslag och arbetssätt blir bättre att att bli ifrågasatta, vi lär oss bäst att argumentera, försvara och slipa våra argument i sammanhang där inte alla håller med oss.
Nu menar jag inte att ni ska behöva bjuda in vilken kotte som helst för att denna har en avvikande åsikt eller att de behövs någon typ av extremist i alla sammanhang. Men jag kan ta ett exempel, Unionen Chef hade en intressant panel som handlade om chefers kompetensutveckling där alla var rörande överens om vikten av att chefer utbildas i att hålla utvecklingssamtal. Ingen i panelen representerade dem som faktiskt är mycket kritiska mot utvecklingssamtal och som anser att de på många arbetsplatser inte gör någon nytta och att det är bättre att frågan om karriärutveckling är en ständigt öppen fråga och att medarbetaren behöver få konstruktiv feedback på sin prestation löpande i kortare avstämningar istället för ett till flera inbokade samtal som förs med mall. Jag som har arbetat som chef och som till stor del håller med i kritiken mot utvecklingssamtalet som ett automatiskt gott saknade den rösten och undrade varför den inte var inbjuden.
Sen kanske ni inte får in alla röster och alla åsikter, det är förståeligt och kanske i vissa fall klokt. För stora paneler skapar också ofta inte de mest dynamiska paneler. Men se till att det finns mer än en åsikt i rummet innan ni bjuder in på samtal.
Linnéa Sjögren
Linnéa Sjögren är genusvetare och arbetar med pedagogisk produktion. Linnéa har tidigare arbetat som chef, utbildare och projektledare inom lokaltrafiken och brinner för utveckling, engagemang och förändring på individ- och samhällsnivå.
Nio tips för ett misslyckat Almedalsseminarium
Almedalsveckan är inne på sin femte dag och det pågår seminarier för fullt över hela Visby. Som Gustav Edman skrev här på Förening för alla i fredags så arrangeras mer än hälften av evenemang under Almedalsveckan 2013 av civilsamhället.
Almedalen är en fantastisk demokratifestival och nätverkandet gör att det är värt alla gånger att åka hit. De flesta seminarier håller dock riktigt låg kvalité. Organisationer i såväl civilsamhälle som offentlig sektor och näringsliv misslyckas med att arrangera intressanta och givande seminarier. Eftersom många av dessa organisationer är väldigt professionella i allt de gör annars så är den enda rimliga förklaringen att de gör det med flit. Det har blivit tradition att arrangera riktigt dåliga Almedalsseminarier.
I det här inlägget får du några tips hur du kan sänka ditt seminarium. Jag vet att det kan kännas lite ovan att avsiktligen göra ett dåligt jobb, men om du arrangerar ett riktigt bra seminarium kommer det sticka ut i mängden och i värsta fall lär sig deltagarna någonting nytt eller kommer till och med ihåg vem som var arrangör. Vill du verkligen det?
Fundera inte på syftet
Många har ett Almedalsseminarium för att alla andra har det också. Det får väl räcka som syfte. Prata inte mer om varför ni ska ha ett seminarium. Varje diskussion om det riskerar att lyfta arrangemanget.
Undvik framförhållning
Börja med planeringen så sent som möjligt. Då kan du vara säker på att det går dåligt.
Skräm bort besökarna
Almedalsveckan slår rekord varje år, så det kommer folk även till de mest obskyra seminarier. Men det finns några enkla knep för att skrämma bort dem. Exempelvis kan du skaffa en otillgänglig lokal, satsa på en konstig tid eller ha en total oinspirerande rubrik. Eller använda olika rubriker för ett och samma seminarium så att alla som vill gå blir förvirrade.
Bjud på mat
Om du inte kan hindra folk att komma kan du göra tvärtom: Se till att hamna på makthavares gratismatlista. Då kommer det en massa hungriga människor som inte är intresserad av ämnet alls och som likt hyenor kastar sig över buffén. Ett effektivt sätt att kväva givande diskussioner. Bjud gärna på kötträtter och flaskvatten om du vill undvika att presentera din organisation som miljömedveten.
Satsa på traditionella seminarieformer
Gör ditt seminarium precis som alla andra, precis som ni alltid ha gjort. Strunt i interaktiva metoder. Paneldebatt med en passiv publik har väl alltid fungerat. Varför ta tillvara på deltagarnas kompetens?
Ha en riktig stor panel
Bjud in så många paneldeltagare som möjligt. Ju fler desto bättre. Då kan ingen utveckla ett resonemang och det blir heller inget samtal. Bjud gärna in folk som håller med varandra, så blir det ännu tråkigare att lyssna på.
Undvik representativitet
Det kan kännas som en utmaning att sammansätta en stor panel som ändå är helt homogen. Knepet är att helt enkelt inte tänka på representativitet alls och att bara tillfråga dina egna polare. Så kan du få en panel med äldre storstadsbo med helsvensk bakgrund. Undvik för all del att efterlysa paneldeltagare genom Rättviseförmedlingen. Du kan även bjuda in en person som får agera alibi, se gärna till att tilltala henom vid så många tillfällen som möjligt med “Du som representerar kvinnor/ungdomar/invandrare/funktionshindrade…”
Ta in en riktig kass moderator
En bra moderator kan rädda ett seminarium trots att förarbetet har skötts dåligt. Om du har målet att arrangera ett riktigt dåligt seminarium är det därför helt avgörande att ta in en moderator som inte kan någonting om processledning men som tror sig kunna moderera. Tack och lov är det väldigt enkelt att hitta en sådan person, det brukar ofta vara en medelålders man i din närhet. Budgetera absolut inte inte för en extern moderator utan använd pengarna för att pracka på deltagarna meningslösa reklampresent.
Sänk seminariet genom teknikstrul
Om ingenting annat hjälper och seminariet riskerar att bli bra trots allt kan du alltid sänka det genom ett rejält teknikstrul. Om ljudet inte fungerar kommer ingen att höra vad som sägs. Det är också en bra idé att tillåta publikfrågor utan mikrofon, för då kan ingen som har en hörselskada höra frågan. Moderatorn ska helst inte upprepa frågan heller.
Lycka till med ditt misslyckade seminarium!
Ps. Om du istället vill arrangera ett bra seminarium, så bjuder vi på ett inlägg om det imorgon. Ds.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
“Det löser sig säkert” – civila samhället skuggrapporterar om säkerhetspolitiken
Den 31 maj släppte riksdagens Försvarsberedning sin säkerhetspolitiska rapport ”Vägval i en globaliserad värld”. Rapporten utgör startskottet för den analys och diskussion som år 2015 ska utmynna i ett nytt så kallat inriktningsbeslut för försvarspolitiken. För att föra fram det civila samhällets olika perspektiv på svensk och internationell säkerhet har IKFF under våren satt samman ”Det löser sig säkert – civila samhällets skuggberedning till försvarsberedningen”. Skuggberedningen är en antologi med bidrag från nio organisationer som gör analyser och ger rekommendationer kring säkerhetsfrågor som kräver förebyggande civila lösningar.
Försvarsberedningen har kommit fram till att ett militärt angrepp mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Ändå har diskussionen som följt deras säkerhetspolitiska rapport nästan enbart kommit att röra Rysslands militärreform. Mer av detsamma lär följa. Nästa år ska beredningen beskriva vilka konsekvenser analysen får för försvarspolitiken.
Därför är IKFF:s skuggberedning så viktig – den lyfter perspektiv och problem som hamnar i skuggan av den militära debatten. I rapporten skriver exempelvis Civilförsvarsförbundet om att svenskars krishanteringsförmåga tunnas ut, och Greenpeace skriver om riskerna med svenska kärnkraftverk – två av tre kärnkraftverk är satta under särskild tillsyn. Fler exempel är Svenska Läkare mot Kärnvapen som skriver om hotet från kärnvapen och konstaterar att det inte finns någon svensk krisberedskap för att hantera konsekvenserna av en kärnvapendetonation. Att våld är en del av mångas vardag påminns vi om av Sveriges Kvinno- och tjejjourers riksförbund: förra året hade kvinno-, tjej- och ungdomsjourerna tillsammans uppåt 65 000 samtal.
På den globala arenan hotar klimatförändringen att trappa upp konflikter eller att förvärra instabiliteten i många länder, vilket Diakonia skriver om i skuggberedningen. Och medan den politiska utvecklingen i Ryssland går i en auktoritär riktning har Sverige kraftigt minskat stödet till aktörer som verkar för en demokratisk utveckling i landet. I ”Det löser sig säkert” ger Östgruppen sin syn på hur Sverige bör förhålla sig till Ryssland för att främja säkerhet och demokratiutveckling.
Detta är bara några exempel på organisationer och frågor som tas upp i vår skuggberedning. Och även försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport utgår från ett breddat perspektiv på vad säkerhet är. Men oavsett om det gäller klimatförändringar, matsäkerhet, eller andra icke-militära frågor, uteblir konsekvensanalysen i ”Vägval i en globaliserad värld”. Rapporten slår fast att vattenkonsumtionen kan öka med 85 procent till 2035, att jordbruksmarken fortsätter att minska, och att västvärlden blir alltmer beroende av import. Det här borde påverka svensk säkerhetspolitik – men hur? Svaren är långt ifrån tydliga.
Försvarsberedningen har alltså döpt sin rapport till ”Vägval i en globaliserad värld” och globalisering handlar om att länder och människor knyts samman. Sverige både påverkas av och påverkar händelser lång bort. Ändå är Sveriges roll i den globala politiken märkligt frånvarande till exempel i rapportens kapitel om Mellanöstern och Nordafrika. Dit har Sverige exporterat vapen till makthavare som slagit ned demokratiaktivister med väpnat våld, samtidigt som biståndsmedel stödjer människorättsaktivister i samma region. Hur hänger det ihop? Finns det någon sammanhängande analys och vision bakom Sveriges globala politik – gör vi egentligen några vägval i en globaliserad värld?
IKFF anser att Sveriges säkerhetspolitiska debatt måste vara mycket bredare än diskussionen om Rysslands militärreform och huruvida Gotland ska militariseras. Varför investerar Sverige 90 miljarder i en ny JAS Gripen om det största hotet är klimatförändringen? Sverige behöver göra ett vägval inte bara för en bredare politik utan för en proaktiv sådan. Ett svenskt vägval som verkligen skulle skapa säkerhet skulle satsa på nedrustning, konfliktförebyggande, insatser för att motverka klimatförändringen, stöd till demokratiska krafter i Ryssland, våldsförebyggande insatser, en stärkt civil krishanteringsförmåga och andra förslag som presenteras i vår skuggberedning. Det skulle göras utifrån en insikt om att Sverige både påverkar och påverkas av vår globaliserade omvärld.
Det här blogginlägget bygger på en debattartikel publicerad på Dagens Arena 14 juni 2013.
Josefine Karlsson
Josefine Karlsson är generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.
Störst i Almedalen: Civilsamhället
Nu sprids myten om Almedalsveckan igen. Almedalen beskrivs ofta som en PR-byråernas firmafest där rosévinet flödar på mingel med riksdagsledamöter och lobbyister från näringslivet. Problemet är att den bilden inte längre är sann. Om den ens någonsin varit det. Det är en klyscha. Idag är det helt andra organisationer och arrangemang som skapar det vi möts av i Visby under den kommande veckan.
Inför Almedalen har Sektor3 gjort en analys av hur arrangemangen under Almedalen 2013 fördelar sig mellan offentliga sektorn, näringslivet och civilsamhället. Andelen ideella organisationer är slående. Civila samhällets organisationer står i år för fler arrangemang än vad näringslivet och offentliga sektorn gör tillsammans. Av 2204 arrangemang i det tryckta programmet hålls 1142 av föreningar, stiftelser, kooperativ och andra sammanslutningar. Även om man räknar bort drygt 200 näringslivs- och branschföreningar är civilsamhället starkt dominerande.
Under hela veckan håller företag inom PR, kommunikation och opinionsbildning bara 29 arrangemang under eget namn. Självklart har många ett finger med i spelet på andra håll. Men det förtydligar bilden som många av oss har – att PR-byråerna är små spelare i myllret av aktivitet i Almedalen. Inte heller partier eller partipolitiskt knutna organisationer utgör en särskilt stor andel med sina 65 arrangemang.
Ofta förstärks den felaktiga bilden av nyhets- och opinionsredaktioner, vilket Makthavare själv skrev om nyligen. Däremot talas det sällan om mediernas roll som aktörer i Almedalen. I själva verket står idag tidningar, radiobolag och tv-kanaler för mer än var tionde arrangemang, totalt 224 stycken. Särskilt Expressen och Sveriges Radio sticker ut med ett 50-tal seminarier, debatter och utfrågningar var.
Under några år arrangerades Alternativa Almedalsveckan för att fler röster skulle höras under veckan, där fler ideella organisationer och frågor kunde ta plats. Det behovet finns knappast idag. Almedalsveckan är inget elitprojekt. Ungdomsorganisationer, miljörörelser, religiösa samfund, fackförbund, studentkårer och andra ideella organisationer har idag en självklar plats i Almedalen. Tillsammans dominerar de stort som arrangörer av mötesplatser och seminarier.
Vem som arrangerar vad är självklart inte en fullständig beskrivning av vem och vilka som är viktigast för Almedalsveckan. Utan partierna skulle Almedalsveckan inte finnas. Utan PR-byråer och medier skulle känslan av att Almedalen är politikens centrum under sommaren försvinna. Men utan civila samhällets organisationer skulle Almedalen inte vara samma gigantiska mötesplats för opinionsbildare, intresseorganisationer, politiker, företag och myndigheter som det är idag.
Vi som besöker Almedalen kommer även i år att tillbringa stora delar på mingel med ett glas i handen. Men de flesta av oss kommer inte främst dricka rosé hos PR-byråerna, utan Almedalsdrinkar hos ideella organisationer.
Gustav Edman
Gustav Edman är kommunikationschef på Sektor3, tankesmedjan för det civila samhället.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!