förening för alla
Mandela, Mandela, Mandela!
Sent på torsdagskvällen i zappade jag igenom tv-kanalerna, mest för att jag inte riktigt orkade resa mig ur soffan och gå och lägga mig. Det var då jag fick se nyheten om Nelson Mandelas bortgång.
Det kom inte direkt som någon chock, efter alla uppgifter om hans vacklande hälsa under det senaste året. Jag fylldes på samma gång av en stor tomhet och sorgsenhet och en känsla av djup tacksamhet.
Jag blev tidigt medlem i Amnesty International och engagemanget för mänskliga rättigheter har följt mig som en röd tråd genom hela livet. Joy Tempest och Joakim Thåström betydde en del för mig i de tidiga tonåren, men inte ens en tiondel så mycket som storheter som Aung San Suu Kyi, Rosa Parks, Mahatma Ghandhi och Nelson Mandela.
Mitt första vädjandebrev till en makthavare gick till Sydafrikas dåvarande president P. W. Botha. Jag rodnar lite när jag tänker på hur det var formulerat. För Amnesty International är det en viktig poäng att breven är skrivna i en korrekt och artig ton, även när de är adresserade till förtryckare och torterare.
Mitt brev var inte särskilt korrekt eller artigt. Det var fullt av en oresonlig trettonårings uppriktiga ilska över hur människor behandlades i Sydafrika och andra delar av världen. Innan jag skickade iväg brevet skrev jag av det ordagrant i min dagbok. Jag skrev med stolta utropstecken att detta brev nu befann sig hos P. W. Botha ? eller snarare i hans papperskorg. Jag hade i alla fall gjort min röst hörd, på det sätt som stod mig till buds.
När jag stängde av tv:n och gick till sängs den där kvällen förra veckan var det kampsånger om Mandela och frihet från slaveri och förtryck som sköljde över mig när jag slöt ögonen.
Numera är jag vuxen och har lagt många lager polerad resonlighet över den där trettonåringen. Hon finns kvar där inne och jag tar fortfarande hjälp av henne när jag behöver lite extra kraft, men hon skriver inga arga brev längre. Det är mitt vuxna jag som håller i pennan.
Jag tror inte på personkulter. Jag blir orolig när jag hör röster som undrar vem som ska ?efterträda? Nelson Mandela, vem som ska ta hans plats som landsfader och symbol för det goda. Det handlar inte om att hitta en ny hjälte. Det handlar om att vara den förändring vi vill se i världen. Det kommer ingen frälsare. Det är upp till oss.
Nelson Mandelas värderingar är det som ska leva vidare efter honom. Det kan vi alla bidra till. I vår vardag, i vårt arbete, i våra relationer och i vårt ledarskap. Vi kan låta oss inspireras av det som gjorde Nelson Mandela till en av historiens stora hjältar. Till exempel:
- Frihet från hat och hämndlystnad.
- Tålamod och insikt om att förändring tar tid och sker steg för steg.
- Övertygelse om alla människors lika värde.
- En framtidsperspektiv som var mer långsiktigt och rymde mer hopp än vad som egentligen verkade rimligt.
Vilka värderingar vill du att ditt liv ska genomsyras av? Vilket avtryck vill du göra i världen?
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Använd medlemmens rörlighet!
En medlem är en fri radikal, som kan röra sig på nästan alla arenor i sin organisation. Hen kan representera sin förening på en privat middag eller på tunnelbanan, genom att tala om en av föreningens frågor eller bara genom att bära en tröja med ett av föreningens budskap. Då är medlemmen organisationens ansikte utåt. Men medlemmen kan också delta bakom kulisserna i föreningen, när hen är med och fattar beslut på årsmötet, som påverkar hela organisationens verksamhet.
Den här rörligheten skapar stora möjligheter. Om vi analyserar verksamheterna som medlemmen deltar i kan vi hitta sätt att ta tillvara hens kunskaper för att utveckla organisationen. Men när vi tänker på medlemskommunikation brukar vi traditionellt inte fokusera på medlemmen som kunskapsbärare och potentiell utvecklare av verksamheten. Istället brukar vi tänka på medlemsrekrytering och information om föreningens verksamhet. Risken med detta fokus är att medlemmen blir till ett passivt objekt som ska påverkas eller agera på olika sätt. I värsta fall ser vi till och med medlemmens rörlighet som ett problem.
För att bli en förening för alla behöver vi förflytta fokus till att öka medlemmens inflytande på fler områden än enbart årsmötet. Vi behöver sätta delaktigheten i centrum och uppmuntra och rusta den rörliga medlemmen.
Hur ska då detta gå till? Ett sätt är att göra en analys av organisationens praxis för medlemskommunikation. Praxis är de rutiner, mönster och attityder som ligger till grund för hur vi genomför en verksamhet. Att arbeta med praxis innebär att reflektera kring saker vi ofta tar för givet. Vi identifierar vilka risker och möjligheter som finns i enskilda ord, mötesformer eller strukturer inom organisationen. Med hjälp av de nya insikterna kan vi sedan utveckla mönster, rutiner och attityder för att ta tillvara de möjligheter vi sett, och undvika de risker vi upptäckt.
Låt oss se på ett tänkbart exempel:
Föreningen ?Trädkramarna? har svårt att rekrytera nya medlemmar. När de analyserar sin praxis upptäcker de att rekryteringsarbetet är präglat av ett säljtänk. Det har lett till att tjänstemän och förtroendevalda tycker det är svårt att locka nya medlemmar ? det känns obekvämt att sälja ett medlemskap. När de istället lägger fokus vid hur medlemmarna kan vara delaktiga i och påverka verksamheten blir det mycket lättare. Inte bara ökar antalet nya medlemmar ? även de befintliga medlemmarna blir mer benägna att stanna kvar och utveckla föreningen.
Den 19 februari håller Praxikon en fördjupningskurs i medlemskommunikation tillsammans med Trinambai Consulting. På kursen använder vi just praxisanalyser för att utveckla det strategiska medlemsarbetet.
Hanna Hallmén
Hanna Hallmén är språkvetare och har länge arbetat med kommunikationskurser i ideell och offentlig sektor. Sedan ett år tillbaka är hon en del av forskningsföretaget Praxikon, som analyserar och utvecklar organisationers kommunikativa praxis.
Förmedla information på andra sätt
För som redan har läst mitt inlägg om huruvida alla ska gå exakt samma kurs eller inte så kanske ni mins att jag lovade att utveckla frågan om alternativa sätt att förmedla information. Om vi kort påminner oss om att det finns fyra olika sätt att ta till sig information på (auditivt, visuellt, taktilt och kinestetiskt), så inser vi att vi behöver ta hänsyn till detta när vi planerar kurser. Även om det finns personer som kan tillgodogöra sig information på alla dessa sätt finns det många som har starka preferenser för en eller två av dessa sätt och därmed behöver få lära sig på sitt sätt om det ska bli ett riktigt bra lärande. Trots att många är bra på att ta in taktila och kinestetiska element i sina kurser brukar det landa i massor av text och prat.
Min teori är att det beror på att vi har svårt att tänka oss andra sätt att förmedla information än genom tal och text. Ofta berättar vi något och skriver/visar powerpoint eller så ber vi gruppen läsa en text och sen övar vi taktilt eller kinestetiskt. Då blir det kanske ett rollspel eller en planschövning för att repetera eller få en djupare förståelse för det vi just hört/läst. Detta är mycket bra för auditiva och visuella personer eftersom det är positivt att först lära sig via sitt starka sinne och sen repetera med ett svagare. Men andra skulle behöva öva först och läsa/lyssna sen. I många fall behöver vi då hitta sätt att ge information genom aktiviteter där vi får använda händerna eller hela kroppen. I detta blogginlägg vill jag ge några tips och idéer som kan vara en väg att börja jobba med detta.
Taktila sätt att lära ut kunskap och förmedla information
För taktila personer skulle det kunna funka med ett slags bordsspel, tänk lite som TP fast med frågor inom kursens kunskapsområde. Vill ni lära ut i vilken ordning något ska göras kan ni skriva varje uppgift på en lapp och låta kursdeltagarna få resonera och försöka räkna ut ordningen. Övningarna ska gärna vara självrättande, så ni kan då skriva siffrorna på baksidan av lapparna. Gör ni övningen ofta så laminerar ni såklart korten.
Exempel politisk ideologi: Vill ni lära ut betydelsen av olika ideologier kan ni göra två olika sorts kort, hälften med namnen på ideologierna och andra hälften med beskrivningar av dem. Sen kan ni använda dem på olika sätt, de kan användas som ett memory eller så kan det vara en gruppövning att para ihop dem. Ni kan dessutom skriva ut en spelplan med en höger-vänster-skala där deltagarna ska försöka placera de olika ideologierna. Vill ni göra det ännu svårare så skriver ni ut två beskrivningar per ideologi och så ska får de i uppgift att räkna upp vilka som kommer från samma ideologi och sen koppla det till de olika ideologierna som kanske finns på en spelplan. Eller så skriver ni ut bilder på frontfigurer från olika ideologier på kort och har andra kort med citat de har sagt, årtal de levde eller en beskrivning av deras ideologi som ska paras ihop. Ni kan höja nivån genom att ha separata lappar för personer, ideologier, citat, årtal mm och låta deltagarna pussla ihop alla. Mitt tips är då att ni antingen genom symboler eller färger skiljer de olika typerna av lappar åt.
Kinestetiska sätt att lära ut kunskap och förmedla information
För kinestetiska personer kan ni ofta använda samma övningar som för taktila men i större skala. Har ni gjort ett TP-variant eller ett annat frågespel så gör ni en stor golvplan där deltagarna själva ska vara spelpjäser, istället för att samla vanliga poäng kanske de får saker att hålla i, hänga om halsen eller liknande. Lapparna på i vilken ordning saker ska vara gör ni A4-stora och så får deltagarna lägga dem i rätt ordning på golvet eller sätta upp dem på väggen. Använd er gärna av dramatiseringar, rollspel och fyrahörnsövningar. Värderingsövningar där de ska ta ställning till påståenden genom att rada upp sig på olika skalor kan också vara bra. Tänk på att de kan behöva röra sig i hela rummet, inte bara ta nått steg hit eller dit. Det är i rörelsen som lärandet sker, tiden för förflyttning är också ofta tiden för tanke och fundering. Ska ni lära ut saker som medlemsvärvning eller insamling av pengar kan ni ha övningar där ni testar olika rörelsescheman för dessa. Exempelvis kan ni ge alla en bössa och låt dem gå runt på olika sätt i rummet och be om bidrag, föreslå olika kroppsspråk de kan testa eller varför inte olika röstlägen?
Om vi går tillbaka till exemplet med politisk ideologi så gör ni korten stora som A4-papper och sen kan de göra ett stort golv-memory istället. Ni kan också ge hälften av deltagarna namnen på ideologierna och andra hälften beskrivningen och göra ett socialt spel i rummet, enklast kanske är om de håller upp sina lappar och parar ihop sig. Vill ni göra det svårare kan ni be dem gömma korten och låta dem gå runt och ställa frågor till varandra för att hitta sin matchning. Vill ni placera dem på höger-vänster skapa drar ni ett snöre tvärs över golvet och ber deltagarna ställa sig där de tror att deras ideologi hör hemma.
Många möjligheter
Möjligheterna är många. Ska vi lära oss om situationen i ett visst land eller världsdel kan vi ha små eller stora kartor och med kort eller post-its placera ut olika händelser, hjälpbehov, statsskick, BNP m.m. på kartan. Vi kan också rollspela situationer som sker där. Vi kan ha kort med berättelser och bilder som berättar en historia om olika personer i landet/världsdelen och koppla ihop det med skeenden, situationer, institutioner mm. Detta kan göras i kurser som handlar om t.ex. ekonomiskt stöd till katastrofdrabbade områden men skulle lika gärna kunna användas för att illustrera hur situationen ser ut här i Sverige. Det kan användas för att visa på klyftorna i samhället, strukturer och normer, levnadsvillkor, hur arbetskraft rör sig, vilken typ av jobb som finns var och mycket mer. Byt ut land mot en bild på en företagsbyggnad som visar olika nivåer i en organisation så fungerar ett liknande koncept för att förklara normer, värderingar och strukturer på en arbetsplats, eller varför inte använda en karta över riksdagshuset för att förklara hur riksdagen arbetar?
Att arbeta taktilt eller kinestetisk betyder inte att det är förbjudet att använda text, bilder, ljud m.m. Det betyder bara att texten, bilderna, ljuden osv. ska användas praktiskt antingen med händerna eller med kroppen samt att text och ljudmassorna inte ska vara stora eller tunga.
Kursledarens roll
En fråga som är viktig att tänka på är vad som händer med kursledaren vid den här typen av lärande. Vad ska denna göra om inte att stå längst fram och tala/skriva/visa? Här kan det vara svårt för vana föreläsare att bryta sina mönster. Men i den här situationen blir kursledaren en resurs, någon som ger feedback och stöd och hjälper gruppen att sammanfatta och ser till att saker inte missuppfattas. Självklart kan även en sådan kurs ha tal och text, som jag sa i inledningen så är det bra att lära med sitt starka sinne och repetera med ett svagare. Men det betyder i det här fallen att vi först spelar/övar/rollspelar osv och sen pratar/skriver/läser/lyssnar. Kursledarens roll blir därmed inte kunskapsförmedlande utan fokus kan ligga på att fånga in och dela insikter, se redovisningar och ge feedback. Den rollen är i många fall mer givande än att stå och rabbla fakta och beskriva saker, som kursledare får jag plötsligt tid för individer och fördjupningen av kunskap. Det finns självklart sätt att få inta den rollen även med auditiva och taktila kursdeltagare med ett slags flipp-the-classroom tänk, spela in ljudfiler, låt kursdeltagarna läsa texter istället för att föreläsa. Eller varför inte spela in dina föreläsningar på film som kursdeltagarna kan titta på innan, under eller efter kursen? Då frigörs återigen tid för kursledaren att ägna sig åt fördjupning och utveckling istället för kunskapsförmedling.
Lycka till med att testa dessa idéer i er egen kursutveckling eller hitta på egna! Har ni bra exempel på hur ni förmedlar kunskap med taktila och kinestetiska arbetssätt får ni göra dela med er av dessa.
Linnéa Sjögren
Linnéa Sjögren är genusvetare och arbetar med pedagogisk produktion. Linnéa har tidigare arbetat som chef, utbildare och projektledare inom lokaltrafiken och brinner för utveckling, engagemang och förändring på individ- och samhällsnivå.
Glöm Obamakampanjen!
Valåret börjar närma sig och många partier hämtar inspiration för sin kampanj från USA. Men det är en dålig idé, menar Niklas Hill.
Nästa år är det val i Sverige. För ovanlighetens skull vid två olika tillfällen: den 25 maj och den 14 september. Vissa har därför börjat använda begreppet supervalår. Detta tyder på en brist på perspektiv. I Tyskland, där ordet kommer ifrån, är det kommunval någonstans i landet varannan helg. Därför krävs det åtminstone ett förbundsdagsval och val i ett antal större delstater, gärna i kombination med ett EU-parlamentsval, innan det kan bli tal om ett supervalår.
I Sverige är däremot varje valår ett supervalår i och med att kommun- landstings- och riksdagsval alltid hölls samtidigt. Det gör att valrörelsen blir en undantagssituation som varken partierna eller media är vana vid att hantera. Det som skiljer politiska partier från andra organisationer i det civila samhället är just att de ställer upp i allmänna val. Ändå menar partierna i Sverige att de behöver omorganiserar sig inför varje valrörelse.
Den här gången är förebilden för många Obamakampanjen. Förvånansvärt nog har Obamakampanjen varit nytt och spännande i mer än fem år nu. Jag hade ju trott att Obamahajpen hade nått sin kulmen i december 2010 och att partistrategerna skulle vara lite mer kritiska. Men icke. Flera partier bygger just nu upp kampanjorganisationer som inspireras av Obamakampanjen. Detta är en dålig idé. Av flera skäl.
Sverige är inte USA. På andra sidan Atlanten finns inga folkrörelsepartier, utan kandidaterna till olika ämbeten bygger själv upp en kampanjorganisation från grunden och försöker få så många volontärer som möjligt att engagera sig i kampanjen. Det är alltså inte frågan om att engagera partimedlemmar eftersom medlemskap i stort sett inte spelar någon roll längre i det amerikanska civilsamhället. I Sverige har de politiska partierna däremot förgreningar in i minsta lilla samhälle. En och annan av de lokala organisationerna må vara en zombieförening, men då är det bättre att lägga ner dem och skapa hållbara och demokratiska strukturer. Att istället bygga upp en parallell volontärorganisation leder till dubbelarbete, konflikter och mindre genomslag i valrörelsen.
Inte minst kommer ju kampanjorganisationerna att rivas ner direkt efter valdagen. Nästa valrörelse blir ju först 2018. Vad är alltså tanken att alla dessa volontärer ska göra efter valet? När de inte har kommit i kontakt med de ordinarie partistrukturerna kommer det inte falla sig naturligt för dem att bli aktiv i själva partiet.
The Onion har gjort en satirfilm om detta redan 2008:
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Att bo tillsammans
När jag var liten var mina föräldrar med i en förening som arbetade för att skapa ett kollektivhus i Lund. Så småningom fick de möjlighet att förverkliga sin dröm och kollektivhuset Regnbågen byggdes.
Regnbågen var det första kollektivhus i Lund som byggdes specifikt för att vara ett kollektivhus. Det har ett stort restaurangkök och en matsal som utgör husets hjärta. Därifrån utgår två flyglar med sammanlagt ett tjugotal lägenheter. Det finns en stor trädgård med bland annat växthus som delas av de boende.
Ett kollektivhus är inte samma sak som ett kollektiv. Om du tänker på filmen Tillsammans så är du fel ute. Ett kollektivhus är mer som en bostadsrättsförening där de boende har betydligt mer inflytande och mer samvaro än vad som är vanligt.
Kollektivhusen i Sverige drivs på olika sätt. Somliga äger sina lägenheter, andra hyr dem. Det är vanligt att man bildar en förening som i sin tur hyr alla lägenheterna och de boende bestämmer demokratiskt hur de ska fördela hyran mellan sig.
För ett tag sedan blev jag inbjuden för att hålla en heldagsutbildning för kollektivhusboende om att skapa ett gott samtalsklimat, hålla motivationen vid liv för alla de sysslor som de boende delar på och hantera konflikter på ett konstruktivt sätt. Det var kollektivhusens riksförening Kollektivhus Nu som bjöd in. Det blev en spännande och kreativ dag med livliga diskussioner.
I måndags höll jag en föreläsning för de boende i kollektivhuset Sjöfarten i Stockholm på samma tema. Jag är uppväxt i kollektivhus och har egen erfarenhet av de möjligheter och utmaningar som det innebär. Dessutom kan jag filtrera mina erfarenheter genom min kunskap om samtalsmetodik, motivation, samarbete och ledarskap. Resultatet blir en förmåga att hålla skräddarsydda, riktade föreläsningar och utbildningar som människor känner igen sig i och som samtidigt bidrar med nya insikter.
På Sjöfarten fick jag dessutom underbar fisksoppa i den fina matsalen innan jag föreläste. Det är ju alltid en bonus.
Här är tre råd utifrån mina och andra kollektivhusboendes erfarenheter och diskussioner, till alla som vill ha ett bättre klimat i sina kollektivhus:
Prata om vad som egentligen är kärnan i ert val av boende. Vad är viktigt, vad var det som gjorde att ni valde den här speciella typen av boende? Försök att ha öppna och tillåtande diskussioner och acceptera att ni tycker olika. Kan ni hitta en minsta gemensamma nämnare?
Vårda och använd föreningsdemokratin. Se till att ni fattar gemensamma beslut på ett sätt som accepteras av alla och att alla vet hur de kan få inflytande i besluten. Håller er till det ni har bestämt tills ni har fattat ett nytt beslut.
Ha roligt och se till att aktiviteterna känns meningsfulla. Det är ingen bra idé att försöka få andra att göra som du vill genom att skapa dåligt samvete, komma med gliringar eller sprida rykten. Kom ihåg att du skapar den boendemiljö du vill ha, i varje möte och i varje samtal. Om det finns uppgifter som få vill göra så kanske ni till och med ska fundera på att köpa in dem? Det kan bli mer hållbart i längden än att några känner sig tvingade.
Att bo i kollektivhus kan vara fantastiskt. Det är ju egentligen mycket smartare att dela på sådant som matlagning, trädgårdsskötsel och gemensamma utrymmen som gästrum och bastu, som kanske inte blir möjliga i en vanlig lägenhet. Jag tror att det är en del av framtiden.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!