förening för alla
Kan ideella föreningar ha kunder?
Det finns vissa organisationer som ser sina medlemmar som kunder. Det är ett synsätt som jag absolut inte delar eftersom medlemskapet inte är någon produkt. Medlemmarna kan snarare liknas vid medborgare. Men visst kan en förening har kunder. Körföreningen som säljer biljetter till sin konsert har kunder. Idrottsföreningen som säljer kaffe och bulle har kunder. Hembygdsföreningen som säljer böcker om närområdets historia har kunder.
Ideella föreningars kundrelationer är inte så mycket annorlunda än kommersiella företags. Kunderna har definitivt rätt att förvänta sig service och kvalité som motsvarar priset: ljudanläggningen på körföreningens konsert ska fungera, idrottsföreningens kaffe får inte smaka tvål och om hembygdsföreningen säljer sina böcker på nätet får leveranstiden inte vara för lång.
En skillnad är att många är beredd att betala lite extra när pengarna går till en bra sak. Exempelvis är det i vanliga fall få som skulle betala 250 kronor för fem meter presentsnöre. Men om pengarna går till Rättviseförmedlingens verksamhet är det förstås en annan sak. Då blir det en sorts blandning av köp och gåva. Även i ett sådant fall är det förstås viktigt att kunden får det hen betalar för, snöret behöver vara snyggt och tåligt.
Det intressanta är att många föreningar tvärtom tar mindre betalt än vad ett företag skulle ha gjort. Det finns naturligtvis en poäng med att sälja kaffe och bulle billigt, för då kan även personer som inte har råd gå på café ta en fika. Samma sak gäller när kulturföreningar arrangerar föreställningar. När det ändå inte finns något vinstintresse och medlemmarna ställer upp ideellt är det vettigt att prioritera tillgängligheten.
Men hur ser det ut när föreningar paketerar sin kunskap? Många organisationer har spetskompetens inom sitt specialområde utan att vara medveten om det. Det gäller i allra högsta grad större organisationer som har ett kansli med anställda experter. Men även mindre föreningar vars arbete utförs helt ideellt kan ha kunskap som efterfrågas av exempelvis kommuner, diverse andra myndigheter eller företag. Hur denna kunskap kan paketeras till exempelvis workshops eller rådgivning skriver jag om min nya bok Kunskapsföretagaren – starta och utveckla en kreativ verksamhet. I boken kan du bland annat läsa en intervju med Ida Östensson, vd på stiftelsen Crossing Boarders som delvis finansierar sin verksamhet genom att sälja utbildningar i jämställdhet.
Det är många organisationer inom civilsamhället som erbjuder helt fantastisk kompetensutveckling inom allt från tillgänglighet och inkludering till sociala media och stadsnära odling. Men många gör ett misstag. De tar alldeles för lite betalt.
På ett sätt förstår jag det, för ideella föreningar föreningar är oftast inte vana vid att ta betalt och vill ju gärna sprida sin kunskap. Men faktum är att låga priser för kurser eller föreläsningar snarare får köparen misstänka låg kvalité. Så då blir det istället mindre spridning.
Varför ska en ideell organisation ta mindre betalt för en kunskapsbaserad tjänst än en kommersiell aktör? Det borde ju snarare vara så att den som använder sina intäkter för att rädda världen kan ta mer betalt.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Ska alla verkligen gå exakt samma kurs?
Jag befinner mig just nu i en intensiv kursutvecklingsperiod och har därmed dagligen anledning att reflektera mer och djupare kring hur lärande egentligen går till. En fundering som jag just nu fördjupar mig i är frågan om lärstilar och vad kunskapen om lärstilar innebär för hur kursverksamhet genomförs.
Jag har alltid varit en förespråkare för individanpassad utbildning, varför ska människor behöva gå en grundkurs i något de redan behärskar när de egentligen behöver en påbyggnadsutbildning? Varför gå irrelevanta kurser? Men när vi blandar in lärstilar i smeten dyker ytterligare en fråga upp: Om vi har olika sätt att lära på, varför ska vi alla ha samma kursupplägg?
För er som inte vet så mycket om lärstilar så ska jag försöka sammanfatta kort. Det finns 20 lärstilsfaktorer att ta hänsyn till. Inom ramen för dessa har alla personer vissa starka preferenser och andra fall där vi är flexibla. Om ni tar era kollegor och er själva som exempel så tror jag att ni snabbt kan konstatera att vissa behöver ha tyst omkring er när ni lär eller tvärt om, det måste vara ljud, musik eller liknande. Vissa vill ha det varmt, andra kallt. Några behöver mycket ljus medan andra gärna släcker lamporna över skrivborden. Några av oss vill först förstå helheten och sen ta detaljerna medan andra vill börja i detaljerna och gå igenom saker steg för steg. Men vanligen när vi pratar lärstilar fokuserar vi på de fyra olika sätten att lära: auditivt, visuellt, kinestetiskt och taktilt. Här har inte alla en stark preferens men för många är det viktigt att få lära på sitt sätt för att verkligen kunna tillgodogöra sig information. Auditivt handlar om att lära genom att lyssna, det kan vara en kursledare som förklarar, en podd, ljudböcker eller att få prata om saker. Visuellt lärande är det som sker genom ögat; text, bilder, figurer och diagram. Kinestetiskt lärande är lärande med kroppen, detta är personer som lär sig bäst om de får röra sig i rummet, rita på stora papper som sitter på väggarna, testa saker i praktiken, spela rollspel mm. Personer som har preferens för taktilt lärande vill gärna använda händerna, de vill klippa och klistra, rita och skriva, de spelar gärna spel och ex kortlekar, läggspel, figurer, snurror mm ger dem bra förutsättningar för lärande.
När vi nu har det klart för oss är det dags att börja fundera; vilka lärstilar gynnar vi i våra kurser och vilka missgynnas? Skolundervisning och mer specifikt katederundervisning gynnar personer med starka visuella eller auditiva preferenser och funkar även för de som är flexibla. De personer som är taktila eller kinestetiska missgynnas gravt och de personer som oftast hoppar av skolan eller anses stökiga eller ointresserade är oftast bara personer som behöver lära på ett annat sätt. Inom föreningslivets kurser så brukar vi vara bättre på att inkorporera alla lärstilar i någon utsträckning. Vi sitter gärna i grupper och ritar på stora papper, springer runt i kursrummet och sätter upp post-its och rollspelar. Men om vi skulle dela upp det i procent av kurstiden så skulle jag spontant säga att vi ägnar ca 70 procent eller mer åt visuellt och auditivt lärande. (Kom ihåg att alla bikupor och gruppdiskussioner faller in under auditiva preferenser.) Anledningen till detta tror jag är att vi inte kan komma på andra sätt att förmedla kunskap än att prata om det och skriva/visa powerpoints för gruppen. Men självklart finns det andra sätt och jag tänker mig att jag ska vidareutveckla det i ett annat blogginlägg.
Tillbaka till grundfrågan då; ska alla verkligen gå exakt samma kurs? Både inom föreningslivet och arbetslivet så finns det en stark kultur av att skicka alla på samma kurs för att säkerställa en viss kunskapsnivå. Om vi bortser från min invändning om att alla inte ska gå samma kurs utan få gå en kurs som möter dem där de är och utvecklar dem därifrån istället för att tvinga alla att börja på exakt samma nivå så finns det då en fråga om lärstilar. Säg att du har en stor grupp (50 personer eller mer) som har samma kunskapsbehov och borde kunna gå samma kurs så säger kunskapen om lärstilar oss att det finns problem med detta. Förslaget är istället att ha samma kunskapsmål på fem olika kurser. En för auditiva, en för visuella (dessa kanske kan slås ihop beroende på ämnet), en för kinestetiska, en för taktila och ytterligare en för flexibla som gärna vill ha lite av varje.
Men varför ska vi då överväga att göra så, det skulle ju innebära mer kursutveckling, mer arbeta för att ta reda på vilka som lär sig hur och kräva massor av tid och planering? Men om vi förutsätter att den kurs vi vill hålla är viktig, medlemmarna eller medarbetarnas förmåga att använda sig av det kursen syftar till är avgörande för organisationens fortlevnad och utveckling. Kanske ska det spara massor av pengar eller leda till aktivering av hundratals medlemmar? Om målet är avgörande blir det extremt viktigt att alla som går kursen verkligen tar till sig alla delar av kursen eller hur? För att ge rätt förutsättningar för detta måste vi låta människor lära på det sätt som är bäst för dem. När vi gör som idag och slänger in lite taktilt och kinestetiskt i våra kurser så kanske de personer som har starka taktila eller kinestetiska preferenser tar till sig dessa delar men missar de delar där vi pratar och skriver? Kanske är det så att våra auditiva och taktila kursdeltagare på samma sätt inte tar till sig alla information som vi övar in? Om vi antar att det är så kan vi också konstatera att vi får sämre förutsättningar att nå våra mål.
Alternativet till att ha flera kurser är så klart att låta kursdeltagarna välja lärsätt under kursens gång. Detta kan kännas rörigt för den som håller kursen eftersom kursledarens roll blir en helt annan. Men om det i rummet finns 4 stationer, varje station representerar en lärstil, och det där finns material för att lära på sitt sätt kan alla deltagare välja, testa och kanske använda sig av flera redskap för att lära in. Ofta känner vi inte till vår egen lärstil så det kan vara svårt för en kursdeltagare att veta hur de lär bäst, att få chansen att testa är därför en fantastisk möjlighet.
Vad säger ni, ska alla verkligen gå exakt samma kurs?
Linnéa Sjögren
Linnéa Sjögren är genusvetare och arbetar med pedagogisk produktion. Linnéa har tidigare arbetat som chef, utbildare och projektledare inom lokaltrafiken och brinner för utveckling, engagemang och förändring på individ- och samhällsnivå.
Att skapa sammanhang
Du sitter på ett möte tillsammans med andra engagerade människor. Ni fast beslutna att göra skillnad tillsammans. Ni har en fantastisk plan och alla är med på tåget. Dessutom har ni roligt. Tiden bara flyger iväg.
Det känns bra i magen att planera tillsammans med det här gänget. Du vet att det kommer att bli bra och du är ivrig att dra ditt strå till stacken.
När mötet är över har du en liten att-göra-lista med dig hem. Det är de pusselbitar som du har tagit på dig att fixa, för att helheten ska bli så bra som möjligt.
Nästa dag känns det fortfarande fantastiskt, du är kvar i energin och glädjen som det innebär att vara med i ett sammanhang där du kan göra skillnad, komma till din rätt, använda dina styrkor och förändra värden.
Dag för dag svalnar dock känslan som var så stark när du gick från mötet. Du är så klart fortfarande taggad och ser fram emot det som ni har planerat, men den varma glädjen i magen är inte den samma längre.
Samtidigt händer det andra saker i ditt liv. En rapport ska lämnas in i dagarna. Du planerar en resa med din familj. En kompis fyller år om en vecka. De uppgifter som du tog på dig på mötet halkar ner på prioriteringslistan.
Känner du igen det här?
Om inte så kanske du istället har varit med om det här:
Du är ordförande eller en annan typ av ledare i en förening. Ni har ett fantastiskt, roligt och kreativt möte där ni delar upp uppgifter inför ett stort event som ni planerar. Några veckor senare upptäcker du att flera personer inte har gjort det som de tog på sig. Varför då? De var ju engagerade på mötet och det var ju de själva som föreslog uppdelningen.
Så här är det: att vara med i ett meningsfullt sammanhang är något av det mest motiverande som finns. Den arbetsgivare som klarar av att skapa känslan av mening och sammanhang kommer att få motiverade medarbetare som vill utföra stordåd. Det är heller inte särskilt svårt att skapa sammanhållning på en arbetsplats där människor arbetar tillsammans varje dag. Åtminstone inte jämfört med att leda en grupp frivilliga som träffas på sin höjd en gång varannan vecka.
I en grupp som ses mer sällan är det svårare att upprätthålla känslan av sammanhang. Den där starka upplevelsen av gemenskap som vi kan känna under ett kreativt möte där vi planerar tillsammans är svår att hålla vid liv när tiden går utan att vi träffas.
Hur kan du som ledare hålla känslan av sammanhang vid liv i gruppen även mellan möten? Hur kan du påminna om hur kul ni har tillsammans, hur viktigt ert uppdrag är och hur varje pusselbit spelar roll i det stora hela?
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Organisationskramen
Hälsningsformer kan vara ett minfält av interkulturella missförstånd. Ska det handskakas, kindpussas, bugas eller möjligen nickas med händerna vikta? I det svenska civilsamhället är reglerna ganska simpla: Träffar du personen för första gången tar du handen, från och med andra gången är det en kram som gäller. Den berömda organisationskramen. Att inte kramas kan ses som ett avståndstagande. Samtidigt finns det många olika sorters kramar.
I andra branscher kan det vara mycket mer formellt. Och även i organisationslivet utomlands kan det vara andra hälsningsfraser som gäller. I länder där det skiljas mellan du och ni i tilltalet finns det ännu en dimension. Ta Tyskland som ett exempel. Där har vissa föreningar som regel att alla medlemmar ska dua varandra. Det är ett sätt att skapa samhörighet. Socialdemokratiska partiet SPD är ett sådan organisation. Så när de är i regeringsställning kan de värva medlemmar med argumentet ?Om du går med hos oss får du dua ministrarna!?
Det är inte alltid så lätt att navigera mellan olika sorters hälsningsformer och det är kunskapen om oskrivna regler som avgör vem som är en del av sammanhanget och vem som inte är det. För att uttrycka det på sociologiska är det en fråga om kulturellt kapital. Hur inkluderande är det egentligen?
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Tre nycklar till ett lyckat projekt
I november kommer Sektor3 ut med en bok om ett antal unga människor och deras storslagna projekt. Den består bland annat av mina intervjuer med deltagarna i One Sweden-akademin, en utbildning i projektledning för unga som jag ledde i våras.
Fotografen Thomas Lissing har förevigat intervjupersonerna. På bilden pratar han bildkomposition med Christoffer Lindgren, en av projektledarna inom One Sweden-akademin. Christoffer anordnade den sekulära mässan HumBeat i Göteborg för några månader sedan, den får en uppföljare i november.
Alla människor gör skillnad. Det går inte att avstå, att bestämma sig för att inte påverka världen. Det går bara att bestämma sig för vilken påverkan du vill ha – och göra ditt bästa för att det ska bli så. Vill du vara en del av lösningen eller en del av problemet? Vilken är din pusselbit när det gäller att skapa en bättre värld?
Jag är övertygad om att du gör bäst skillnad när du kommer till din rätt. När du får använda dina superkrafter, när du gör det som du älskar att göra och verkligen är bra på, då kan du skapa vad som helst.
Det har varit inspirerande och roligt att följa projektledarna och deras projekt. Det är allt från en interreligiös konferens till en antirasistisk teater och en sekulär mässa. Jag är djupt imponerad över alla de idéer som blivit verklighet.
Deltagarna har lärt sig en hel del om projektledning, om vad som fungerar och vad de kan göra annorlunda nästa gång. För er som är alltför nyfikna för att orka vänta på att boken kommer ut så kan jag avslöja tre av de insikter som återkommer i mina samtal med projektledarna.
1. Se till att du har en tydlig idé
Ju tydligare du kan beskriva din idé desto mer stöd kommer du att få. När du väl lyckas formulera vad det är du vill göra så kommer allting annat att bli lätt. Är din idé abstrakt och ofärdig så kommer genomförandet att kännas som en kamp.
2. Be om stöd. Och påminn. Ofta.
Folk vill hjälpa till! Ring, boka möten, skicka mail. Och ring igen. Det är lätt att känna sig tjatig, men det är ofta vad som krävs om du vill samarbeta med olika aktörer som kan bidra med till exempel lokal, kontaktnät eller någonting annat.
3. Var strukturerad, gärna från början.
Många av av de jag intervjuat önskar att de hade haft en tydligare struktur för arbetet från början. Det blir lättare att få saker gjort och det blir dessutom lättare att samarbeta med andra om du har struktur på ditt projekt.
Det är möjligt att genomföra din idé. Du behöver inte ha en jättebudget eller ett enormt nätverk. Du behöver bara ha en bra idé, energi och vilja. Och ork att ro projektet ända in i hamn.
Boken lanseras under hösten. Håll utkik hos Sektor3 och kom och mingla!
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!