förening för alla
Universitetshets och föreningsvalidering
Visst har jag pluggat på universitet. Men jag har ingen examen, ingen titel. Jag har en hög med högskolepoäng ? men vad betyder egentligen det? Universitetet var okej, men tilltalade egentligen aldrig mig. Idag minns jag nästan ingenting av mina år på Göteborgs Universitet. Min främsta utbildning har jag fått på och i kurser, folkhögskolor, studiecirklar och genom engagemang och arbete i folkbildning och folkrörelser. Där finns ett sätt att lära och utvecklas som passar mig. Det är egentligen ingenting konstigt, det handlar om olika lärstilar och olika sätt att ta sig fram.
Men! I vårt statuskramande samhälle är det ena sättet värt mer än det andra! Att ha en examen från en högskola eller ett universitet är någonting som väger tungt i meritlistan. Har en det kan en räkna sig som expert. En kan någonting ? och en har bevis! Arbetsgivare söker den här certifierade kunskapen, och det blir alltså lättare att få jobb. Dessutom har en legitimitet i det en säger och gör ? både inom sitt område och i livet överlag, eftersom en är en lyckad och beläst människa.
Vi som gått andra vägar får nöja oss med att vara ?insatta lekmän?. För vissa av oss är det ingen stor grej, vi lyckas fuska oss fram i alla fall. Men lite jobbigt är det ändå ? att ständigt behöva förklara och legitimera sin kompetens. I ett större perspektiv blir universitetshetsen ett sätt att sortera bort människor ? har du inte ett papper på att du lärt dig en sak på ett visst sätt så har du inte rätt till det här jobbet, du har inte rätt att uttala dig och det du tycker kan aldrig vara lika relevant som den som har legitim kunskap!
Så länge inte högskolor och universitet tillämpar metoder för att möta alla olika lärstilar så är det här att liknas vid diskriminering. Som tur är finns det andra sätt och andra vägar att gå för att skaffa sig kunskap och erfarenhet. Folkrörelser och föreningsliv är en sådan väg. Men det vi gör där hamnar oftast inte på ett tjusigt diplom. Vi får ingen examen.
För ett tag sedan var jag i Portugal, ett land som arbetat mycket med validering, men där regeringens inställning till arbetet nyligen förändrats. Jag var i Portugal för ett möte om ett orelaterat europeiskt samarbetsprojekt, men passade på att hälsa på organisationen Kerigma innan jag åkte hem. Kerigma är en ideell organisation i Barcelos, utanför Porto. Deras huvudsakliga mål är att stärka människors självkänsla, skapa aktivitet och förändring i närområdet och att hjälpa långtidsarbetslösa till arbete och sysselsättning. Under en dag besökte jag organisationens olika lokaler, och fick veta mer om de olika satsningarna. Bland annat har organisationen ett väldigt utvecklat valideringsprojekt för långtidsarbetslösa. Under flera månader träffar deltagaren en för projektet utbildad handläggare. De träffas en eller kanske två gånger i veckan ? och de pratar. Om allt möjligt. Bygger upp ett förtroende för varandra. Och går sakta och noggrant igenom hela deltagarens liv. När det här dokumenterats kan handläggaren placera deltagarens erfarenheter i ett ramverk som jämför de förväntade kunskaperna med certifierad kunskap, som exempelvis högskolestudier. Deltagaren kan också styrka detta ytterligare genom prov eller samtal med frågor. Kerigma driver även annan verksamhet, allt från Internetcaféer till barnpassning och aktivitetscentrum. Många av deltagarna i valideringsprojektet får ? som första steg ut på arbetsmarknaden ? ett tidsbestämt jobb inom Kerigmas egen verksamhet ? och får då ytterligare bevis (för sig själva och för andra) för att de klarar av relevanta uppgifter.
Jag tycker att det här ett spännande exempel på hur en kan göra med validering. I tider med arbetslöshet är det relevant för människor att sammanfatta och visa vad de kan och vad de varit med om. Men utan ett system för att gradera olika erfarenheter så blir detta bara berättelser, och alltså svårt att likställa med exempelvis en universitetsutbildning.
Jag vet att det pågår flera försök med validering även i Sverige. Jag ser med spänning fram emot att följa det arbetet. Jag tror att det är viktigt för jämlikheten och avgörande för arbetslösheten. Uppvärdera människan!
Thor Rutgersson
Thor Rutgersson arbetar med folkbildning, skriver i jobbet och privat, skriver låtar och spelar in dem som hobby samt är Nintendo- och serietidningsnörd. Thor är även en av författarna till Demokratimodellen.
Bortom föreningsromantik och entreprenörskapshalleluja
Ibland blir folk förvånade när de hör att Trinambai arbetar med föreningsutveckling i företagsform. Jag brukar då poängtera att det inte är konstigare än näringslivets branschorganisationer som ju oftast är organiserade som ideella föreningar.
Jag stör mig på dessa snäva referensramar. Det är inte organisationsformen som är intressant utan den faktiska verksamheten. Visst händer det fantastiska saker i föreningslivet, men det betyder inte att all form av föreningsengagemang är fantastisk. Okritisk föreningsromantik kan till och med vara skadlig, tänk bara på zombieföreningar. Och visst är det härligt när människor förverkliga sina idéer genom att starta eget. Men för den skull ska vi inte förhärliga småföretagandet som sådan. I en okritisk entreprenörskapshalleluja är det lätt att blunda för att det finns företag som inte bidrar någonting till samhället överhuvudtaget utan istället tär på planetens resurser.
Det jag vill se är mindre tunnelseende och mer utbyte mellan sektorer. Näringslivet och föreningslivet har mycket att lära sig från varandra. Men det finns en stor beröringsskräck. I och för sig är det ganska sunt att civilsamhället är skeptiskt mot att låna in metoder från den kommersiella världen. Men jag menar att företag har mycket kunskap att hämta från ideella föreningar. Många föreningar åstadkommer stordåd med små resurser, helt enkelt därför att medlemmarna verkligen bryr sig.
I min nya bok Kunskapsföretagaren har jag intervjuat ett antal kompetenta och kreativa entreprenörer. Många av dem har fått sin entreprenörsskolning inom den ideella sektorn. Det är inte så konstigt: projektledning och ledarskap överlag saknas i många akademiska utbildningar. Eller också är de kurser som ges i det så värdelösa att de är närmast kontraproduktiva. Då kan ett engagemang i civilsamhället vara ett bra sätt att komplettera den formella utbildningen.
Om vi lämnar både föreningsromantik och entreprenörskapshalleluja bakom oss kan vi sluta att hjälteförklara eldsjälen och entreprenören och istället fokusera på problemlösaren. Och istället för att ge varma ord och diplom till problemlösaren kan vi se till att hen får bra förutsättningar för sin verksamhet.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Allt du behöver för att göra skillnad
Du förändrar världen med varje steg du tar och varje val du gör i livet. De stora och de små valen. De val som verkligen känns som vägskäl i ditt liv och de val du gör en stressig eftermiddag i mataffären.
Det kan vara en jobbig insikt. Det kan också vara meningen med livet.
Jag kan inte välja om jag ska göra skillnad eller inte. Jag kan bara välja vilken skillnad jag vill göra och sedan göra mitt bästa för att påverka världen i rätt riktning. Att vara en del av lösningen snarare än en del av problemet, så långt det är möjligt och rimligt.
Ett sätt att göra skillnad är att engagera sig i en ideell organisation. Ett annat är att starta företag utifrån en vision om en bättre värld. Jag har valt båda vägarna. Jag försöker leva som jag lär, både i mitt privata liv och genom mitt företag.
Här är mina viktigaste råd till den som vill leva ett liv som gör skillnad:
1. Ta reda på vad du behöver för att leva ett gott liv.
Vad innebär ett gott liv för dig? Vad får dig att må bra, vad gör att du kommer till din rätt, utvecklas som människa, känner dig trygg och glad och har lagom utmaningar? När du vet vad du behöver för att må bra så har du kraft och energi till att förändra världen. Livet blir så mycket lättare när du lever på ett sätt som passar just dig och den du är. Det första steget är att ta reda på hur det goda livet ser ut för dig.
2. Uttala för dig själv vilken skillnad du vill göra.
Poeten Stig Dagerman formulerade det så här i sin dikt ”En broder mer”:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Vilken är din pusselbit? Vad väljer du att fokusera på, hur ska världen bli en bättre plats tack vare dina val? Det kan handla om storslagna visioner liksom vardagsval. Varje steg räknas.
3. Hitta ett bra sätt att planera ditt liv och nå dina mål.
För att verkligen göra skillnad behöver du ta rodret i ditt liv. Det handlar om att gå från ord till handling. Det är inte minst viktigt om du väljer att starta eget för att sjösätta din egen idé, eller om du är ledare i en ideell organisation. Då krävs det att du kan navigera, att du vet vart du är på väg och har förmåga att lägga om kursen då och då om det behövs.
4. Hitta bra sätt att hantera spöken och andra hinder på vägen.
Att välja att leva efter sina drömmar och visioner kan vara provocerande, både för människor i din omgivning och för dina egna inre ”spöken”. Jantelagen dyker upp i många olika skepnader. Du har säkert röster i ditt huvud som säger åt dig att stanna innanför din komfortzon, att det är farligt att ta risker och att det tryggaste nog är att allt får vara som det alltid har varit. Du behöver bra sätt att hantera både yttre och inre motstånd och att sortera mellan rimliga varningsklockor och onödiga spöken.
5. Sätt ihop alla delarna och res dina segel!
Du har ett liv att leva. En plats i världen som bara är din, som bara du kan fylla. Vad väntar du på?
Har du frågor eller tankar om blogginlägget? Kommentera gärna på min Facebooksida.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Hållbart engagemang ? en framgångsfaktor för civilsamhället
Nu är det höst och förhoppningsvis är verksamheten i landets olika ideella organisationer i full gång igen efter sommarvilan. Många har kanske under sommaren fått tid att fundera över organisationens verksamhet och utvecklingsmöjligheter; man vill öka medlemsantalet, starta projekt, utöka utbildningsverksamheten, genomgå omorganisering, söka bidrag, opinionsbilda och så vidare. Planerna är storartade och nu måste medlemmar och förtroendevalda jobba hårt för att uppfylla dem. ?Ju mer vi jobbar desto bättre kommer resultatet bli?, är det flera som tänker. Om ni är några av alla dem som tänker så är det god tid för er att stanna upp en stund och tänka till.
Civilsamhället genomsyras av en osund syn på de ideellt engagerade.
Med tanke på vad det är som bygger upp verksamheten för de olika ideella föreningarna, nämligen medlemmarnas engagemang, är detta ett system som sätter krokben för organisationernas egen framgång. Organisationer är beroende av att folk frivilligt väljer att lägga ner sin tid, energi och ibland till och med resurser på att verksamheten ska gå runt och då måste man även värna om deras arbetssituation, hälsa och motivation. En alltför hög arbetsbelastning under en lång tid, i kombination av en brist på antingen återkoppling, erkännande, kontroll, rättvisa ansvarsfördelningar eller meningsfullhet, dödar nämligen engagemang och leder enligt forskning till en högre risk för utbrändhet och ohälsa.
Idag är det alltför många ideellt engagerade som mår dåligt på grund av långvarig stress och mental och fysisk påfrestning. I stora organisationer är det inte ovanligt att förtroendevalda förväntas vara ständigt tillgängliga, jobba inpå småtimmarna, offra ledighet, och många har en självkänsla som bygger på att ständigt kunna prestera. Det är inte hållbart. Förtroendevalda med utmattningssyndrom är på intet sätt en bra strategi för en framgångsrik verksamhet när det står klart att långvarig stress försämrar både energinivå, effektivitet, kreativitet och motivation.
Men det är en svår balansgång mellan att brinna för det man gör och att bränna ut sig. Idag lämnas det ofta till individen själv att ansvara för att man inte blir utbränd. Ofta får man höra exempel som att ?duktiga flickor ska lära sig säga nej?. Jag skulle däremot säga att det lika mycket är organisationens ansvar att främja en god arbetssituation för sina medlemmar och förtroendevalda. Det är jättesvårt som individ att bromsa en alltför stressig vardag om normen runtomkring en är att ha en ständigt uppbokad kalender, att vara tillgänglig dygnet runt och alltid kunna leverera, och att det i sig är någonting organisationens kultur och struktur är uppbyggt runtomkring.
Det här är en avgörande fråga för vilka organisationer som kommer nå framgång och ha en givande verksamhet i framtiden. Vi måste sätta upp rutiner och strukturer som gör att vårt engagemang och arbete kan bli mer lustfyllt, hållbart och hälsosamt. Vi måste öppet diskutera våra olika förväntningar på varandra, våra förutsättningar och prioriteringar. Och vi måste erbjuda varandra återkoppling, erkännande, rättvisa, meningsfullhet, kontroll och vila. Då vinner vi i det långa loppet.
Sätt er gärna ner och tänk igenom några egna strategier. Vad skulle du själv behöva för att undvika en destruktiv arbetssituation? Vilka rutiner skulle ni i styrelsen behöva införa i höst för att era medlemmar och förtroendevalda regelbundet ska kunna fylla på med energi och motivation? Vad skulle ni behöva göra för att skapa hållbart engagemang?
Matilda Andersson
Matilda Andersson är jämställdhetskonsult och hjälper till vardags organisationer med sitt interna jämställdhets- och mångfaldsarbete. Hon erbjuder utbildning, rådgivning, kartläggningar och processledning med syfte att se över organisationers struktur, kultur och ledarskap så att ingen diskrimineras, att arbetsmiljön förbättras och att allas potential tas tillvara. Hon har själv sju års erfarenhet av styrelseuppdrag och ideellt engagemang inom civilsamhället på lokal-, nationell- och europeisk nivå.
Folkrörelsernas framtid heter intersektionalitet
Ni som träffar mig IRL (det vill säga fysiskt, i verkliga livet) vet att jag under några månader slängt mig med termen ?intersektionellt? i tid och otid. Jag har på diverse möten sagt saker som ?jag tror att vi behöver ett intersektionellt synsätt? eller ?om vi applicerar en intersektionalitetsanalys på det här??
Jag ska erkänna att jag inte är någon expert på vad intersektionalitet innebär. Men jag hoppas bli. Det jag har förstått är att det handlar om att se mer än ett förtryck åt gången ? att förstå att det i ett och samma rum kan finnas flera maktordningar och normer samtidigt ? och att de kan interagera på ett sådant sätt att en individ kan bli både dubbel- och trippelförtryckt.
Allt det här låter väldigt teoretiskt. Den mesta litteratur kring intersektionalitet är skriven med ett tämligen akademiskt språk. Ändå tror jag att det här är en av nycklarna för folkrörelsernas framtid. Det gäller bara att hitta metoder och pedagogik för att arbeta intersektionellt ? på ett folkbildningsmässigt sätt.
I boken Intersektionalitet ? kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap, utgiven på Liber förlag, ges någon form av introduktion till ett intersektionellt tänkande. Författarna Paulina de los Reyes och Diana Mulinari skriver i sin introduktion att det handlar om att göra maktrelationer i den postkoloniala världen begripliga och synliga. Tesen är att det finns normer också i alla normkritiska rörelser. Även om en är feminist kanske en är medvetet eller omedvetet bunden av vithetsnormen? Hur synliggörs klass- och utbildningsskillnader i den ofta akademiska diskussionsvärlden kring genus? Idén är att ett fokus, som kön, bakgrund, klass eller sexuell läggning, inte räcker för att kartlägga och synliggöra förtryck och orättvisor. Jag citerar författarna:
?Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningen om vithet, manlighet, könstillhörighet, heterosexualitet, klasstillhörighet m.m. genom ett ständigt (åter)skapande av nya markörer som gör skillnaden mellan ’vi’ och ’dem’ till sociala koder.?
Igen, det är inte helt lätt att förstå vad meningen ovan faktiskt innebär i praktiken. Men det är här jag tror att folkbildning kan vara användbar. I folkbildningen finns metoder och pedagogik som kan bryta ner de här teorierna i konkreta övningar, exempel och diskussioner. I slutändan handlar det om att varje organisation som vill arbeta mer demokratiskt, mer öppet och utan socialt betingade bojor måste ta reda på vilka normer och strukturer som finns i deras alldeles egna interna kultur. Det behöver inte vara samma normer som är dominanta i övriga samhället. Det kan finnas helt unika egenskaper eller beteenden som har blivit markörer i en specifik organisation. Och när de blandas med de redan existerande (från omvärlden), tillkommer ytterligare ett lager, ytterligare en variabel som kan positionera människor högre eller längre ner i den inofficiella rangordningen. Som exempel kan det på en viss arbetsplats vara statushöjande att alltid jobba sent. Om en är en morgonmänniska eller av andra skäl inte kan eller vill arbeta på kvällen förlorar en i status. Arbetsplatsen lyder dock under samma strukturer och normer som världen runt omkring, så män har lättare att få status även här. Detsamma gäller för de som behärskar språket som dominerar på arbetsplatsen, de som ser ut som majoriteten på arbetsplatsen, de som har samma akademiska och kulturella bakgrund som majoriteten på arbetsplatsen och så vidare. För varje ny markör som en upptäcker kan en addera ett trappsteg på den inofficiella hierarkin som präglar arbetsplatsen. Men sedan kan fokus falla på olika markörer vid olika tillfällen. Och då kan en och samma person plötsligt gå från låg status till hög status.
Det här är bara början. Nästa steg är att titta på handikapp, tillgänglighet, dolda handikapp, fobier och så vidare. Individuella begränsningar som gör att olika individer har lättare eller svårare att ?ta mark? i strukturen. Att vara social är exempelvis ofta en statushöjande markör. Men med ett psykiskt handikapp (som exempelvis torgskräck) kan det vara svårt att ta plats i olika sammanhang. Samtidigt är det genant att tala om. Personen blir då dubbelt bestraffad ? hen faller i status både om hen berättar om sin begränsning och om hen väljer att försöka agera trots sin begränsning (och då på ett mindre dynamiskt sätt än övriga).
Intersektionalitet handlar dock inte om att ta fram den exakta rangordningen i ett visst sammanhang. Snarare handlar det om, som de los Reyes och Mulinari skriver i sin bok, att ?utveckla en analys som förmår förankra maktrelationer ? och dess ojämlika fördelning av materiella och symboliska resurser?. Helt enkelt att göra det osynliga synligt.
Varför är det här viktigt för folkrörelserna? Jo, därför att om en menar allvar med sin önskan och sin strävan om att ?nå nya målgrupper?, ?arbeta mer demokratiskt?, ?få aktivare medlemmar?, ?släppa fram yngre/kvinnor/människor med annan etnisk bakgrund? så krävs ett rejält arbete. Det räcker inte med kampanjer, konferenser eller projekt. Vad som krävs är analys av rådande strukturer ? och sedan konkreta åtgärder för att bryta dessa. Det finns inga genvägar, men kanske kan det finnas hjälp?
En kan inte tackla dessa fenomen med exakt de här orden ? med det här språket. Det handlar mer om att ta fram verktyg som gör att en organisation kan ?upptäcka sig själv?. Det handlar om en ingång som inte skuldbelägger, utan uppmuntrar. Folkbildning kan vara en metod som öppnar för sådana processer. Jag vill verka för det.
En sak vill jag dock slå fast redan nu: Den som klagar på att de saknar mångfald i sin personalstyrka, men som inte ser över (med ett intersektionellt perspektiv) hur de rekryterar, får skylla sig själv. Det är ingen hemlighet att det är bekvämt att leta i sina egna nätverk. Det är heller inte speciellt svårt att räkna ut att våra nätverk präglas av de strukturer och normer som dikterar samhället i övrigt. Vita, heterosexuella män tenderar exempelvis att välja andra vita, heterosexuella män. Vårt ?synfält? när vi letar rekryteringar är begränsade av vår historia. Resultatet blir att en missar massor av kompetens, som finns i andra sammanhang, i andra kluster, i andra nätverk ? eller helt fristående. En kan förstås utlysa tjänsten och kalla till intervjuer och tro att en på det sättet är helt öppen och mottaglig för allt som finns. Men ögonen vi tittar med letar omedvetet markörer som passar organisationens, våra egna och samhällets strukturer, normer och hierarkier. Därför krävs ett medvetet arbete för att sätta upp nya kriterier för rekrytering. Först då blir en någorlunda fri att välja.
Thor Rutgersson
Thor Rutgersson arbetar med folkbildning, skriver i jobbet och privat, skriver låtar och spelar in dem som hobby samt är Nintendo- och serietidningsnörd. Thor är även en av författarna till Demokratimodellen.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!