förening för alla
Okunnigt och populistiskt om ungdomsorganisationer
Igår skrev Joar Horn (M) en debattartikel i Aftonbladet i vilken han kopplar kravallerna i Husby till att ungdomsorganisationer får statligt stöd. Därför argumenterar han för att dra in statsbidraget till ungdomsorganisationer och ge pengar till idrotten istället. Nog håller den offentliga diskussionen om det civila samhället oftast ingen särskilt hög nivå, men Joar Horns artikel är ett lågvattenmärke.
Vi kan gå genom hans text punkt för punkt.
?218 […] organisationer och förbund får […] dela på sammanlagt 258 miljoner kronor varje år – pengar som delas ut helt utan krav på motprestationer. Det enda man behöver uppfylla för att vara bidragsberättigad är några få grundläggande krav som rör bland annat hur länge man har funnits och hur många medlemmar man har. Det är självfallet fel att skattepengar delas ut på så lättviktiga grunder.?
Poängen med att dela ut bidrag utan att lägga sig i själva verksamheten är att stärka ett fritt civilsamhälle utan statlig styrning. Bidrag till barn- och ungdomsorganisationer ges ”för att skapa bättre förutsättningar för barn och ungdomars självständiga organisering och inflytande i samhället” som det står på Ungdomsstyrelsens hemsida. Dock finns det olika formella krav på de organisationer som söker bidrag, bland annat ska de vara demokratiskt organiserad och rikstäckande.
?Ämnet är extra aktuellt och brännhett nu ? bokstavligt talat ? eftersom organisationen Megafonen, som bär en stor del av ansvaret för kravallerna och bilbränderna i Husby de senaste dagarna, får stöd för sin verksamhet av Ungdomsstyrelsen.?
Här riktar Joar Horn allvarliga anklagelser mot en organisation utan att ha bevis eller ens argument för det.
?Vad gör då de övriga över 200 organisationerna med sina pengar? Om detta är lite känt eftersom Ungdomsstyrelsen inte har någon avancerad granskning där pengarna i detalj måste redovisas.?
Detta är helt enkelt inte sant.
?Jag själv, och många ansvariga politiker med mig, har en bakgrund i ungdomsförbunden, och har på nära håll kunnat se vad Ungdomsstyrelsens bidragspengar har gått till där. Dyra övernattningar på hotell i samband med konferenser, subventionerade medlemskap samt heltidsarvoderade förtroendevalda och ombudsmän med diffusa uppgifter har varit mer regel än undantag.?
Nu vill jag inte gå in på vilket politiskt ungdomsförbund Joar Horn (M) kan tänkas ha ett bakgrund i. Men de allra flesta ungdomsorganisationer använder sina bidrag avsevärt mycket bättre än så. Det är bara att kolla in verksamhetsberättelserna för att se vilken fantastisk verksamhet som bedrivs i ungdomsorganisationer.
?Det enda moraliskt försvarbara argumentet för att fördela denna stora summa pengar är att ge den till något som ger en tydlig samhällsnytta tillbaka.?
Ungdomsorganisationer (och andra föreningar för den delen) är en demokratiskola. Det är i föreningslivet medborgarna kan lära sig att kompromissa och lösa sina konflikter på ett fredligt sätt. Det är där människor med olika bakgrund möts och där det bildas socialt kapital.
Själv tycker jag att mer demokrati är en fantastisk samhällsnytta. Joar Horn lyfter istället idrottens bidrag till folkhälsan. Det är förstås samhällsnytta också. Men jag ser inte poängen med att ställa dessa mot varandra. En mer nyanserad bild ges i Sektor3:s rapport Demokratiskola eller hälsoprojekt.
Att kasta sten må vara en korkad protestform. Men de som håller på med det har inte lärt sig något annat sätt att kanalisera sin ilska. Så om de senaste dagarnas händelser har visat en sak, så är det att det behövs ett starkare civilsamhälle i miljonprogrammet.
Ps. Läs gärna Felix Königs inlägg i debatten också. Ds.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Det viktiga skvallret
Skvaller fyller en viktig funktion i alla större sociala sammanhang, inte minst i en organisation. Några sätt att se på skvaller beskrivs i Tidningen Chef, som hämtat artikeln från Harvard Business Review (översatt och bearbetad).
Naturligtvis finns det skadligt och elakt skvaller, sådant som sprider privat information och som riskerar att såra någon eller förstöra någons rykte.
Men skvaller kan också vara positivt eller neutralt. Det är en viktig källa till information och dessutom ett sätt för människor att knyta band till varandra, att lära känna varandra och sig själva. Det är dags att vi börjar skilja på skvaller och skvaller.
Hur hanterar ni skvaller i er organisation? Får skvallret ofta en dålig klang och ökar avståndet mellan er? Gränsar det till och med ibland till mobbning? I så fall är det verkligen dags att göra någonting åt saken. Hur kan du bidra till att sätta gränser, att visa vad som är ok i er förening?
Kanske finns det inte tid för skvaller. Det är inte heller så bra. Vi behöver de där stunderna vid kaffebryggaren, i rökrutan eller på bussen. Vi behöver få prata informellt när inte alla hör, vi behöver vara varandras ventiler. Om ni bara träffas ”i helgrupp” eller bara har formella möten missar ni möjligheten till relationsskapande och informationsspridande skvaller i smågrupper.
Det är bland annat därför det är så bra att till exempel servera fika en halvtimme innan mötet börjar. Då kan folk droppa in, ta en kopp kaffe och skvallra lite. Värdefullt skvaller kan också uppstå när några personer i taget bemannar ett bokbord eller står i en valstuga.
Du som är ledare märker kanske att det inte är lika lätt och naturligt att skvallra som tidigare. Det ska inte vara det heller. Som ledare har du en maktposition, vare sig du vill det eller ej. De du leder behöver få skvallra om dig. Utan att du lyssnar.
Vad tänker du om skvaller? Diskutera gärna inlägget på Facebook.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Bygg ett institutionellt minne
I helgen var jag på Utrikespolitiska förbundet Sveriges stämma. UFS är en studentorganisation som jobbar med folkbildning kring globala frågor. Som student var jag ordförande i Utrikespolitiska föreningen Göteborg och nu är jag koordinator för det nationella alumninätverket. För mig var det väldigt häftigt att se hur verksamheten har utvecklats de senaste åren. Det var även spännande att se vilka långsiktiga konsekvenser de beslut vi fattade på min aktiva tid har fått.
Samtidigt fanns det en stor nyfikenhet på hur det såg ut på min aktiva tid. Jag var engagerad i rörelsen fram till början av 2009. Det var inte så länge sedan, kan det tyckas, men en studentförening hinner med två till tre generationsväxlingar på den tiden. Så det är ingen som minns hur det såg ut för fem år sedan. Som ordförande var jag förvisso noga med att dokumentera vår verksamhet, exempelvis fick alla styrelseledamöter skriva månadsrapporter. Men det hjälper ju inte när anteckningar och protokoll försvinner i en berg av handlingar. Ett arkiv behöver vara systematiserat, annars blir det svårt att hitta det som är relevant för stunden.
Student- och ungdomsorganisationer med sina snabba generationsväxlingar är förvisso extrema. Men även andra organisationer kan ha ett kort institutionellt minne. Det som hände för bara några år sedan kan vara bortglömt och det leder till att hjulet behöver uppfinnas om och om igen.
Så det gäller att dokumentera verksamheten. Och att faktiskt använda sig av dokumentationen. Styrelseprotokoll och liknande kan vara av intresse för historieskrivningen, men när det gäller kunskapsöverföring så räcker inte dem. Utan det gäller att förskriftliga den kunskap som finns i organisationen. Exempelvis kan det vara en bra idé att låta avgående förtroendevalda skriva lathundar och att uppdatera dem regelbundet.
En annan metod är att använda sig av den erfarenhet och den kompetens föredettingar sitter på. Ett genomtänkt alumniverksamhet kan vara en stor tillgång. När jag hälsade på Utrikespolitiska förbundet nu i helgen visade det sig att UF Göteborg hade liknande utmaningar nu som när jag var aktiv. Så jag kunde berätta hur vi löste dem vid den tiden.
Organisationens historia är inte bara någonting att fira vid jubileer. Den är i allra högsta grad relevant för dagens verksamhet.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
24/7-medarbetaren ? en tillgång och ett problem?
Som facklig ombudsman på Akademikerförbundet SSR, Sveriges ledande samhällsvetarförbund, är jag för närvarande mitt uppe i kollektivavtalsförhandlingar med Arbetsgivaralliansen, en av de arbetsgivarorganisationer som organiserar ideella organisationer. Vi förhandlar om löner och övriga anställningsvillkor, kanske berörs just du?
Veckorna är fyllda av yrkanden och delegationsmöten om vartannat. Förhandlingar, uppgörelser och kompromisser. Jag älskar det! Det vi säger och kommer överens om gör skillnad. Det gör skillnad för alla er som arbetar i sektorn. Ett stort ansvar vilar på oss som representerar arbetsmarknadens parter, lokalt och centralt.
Just i våra förhandlingar handlar det just nu mycket om frågor kopplat till arbetstid och arbetsmiljö. Det vill säga om övertid, förtroendearbetstid, kompensationsledighet och arbetstidens förläggning. Kort sagt, om att ständigt vara tillgänglig.
Inom många yrken och branscher i dagens ständigt uppkopplade arbetsliv finns en förväntan på ständig tillgänglighet. Jag vågar påstå att förväntan är ännu större inom ideell sektor. Den kommer både från chefer och kollegor, men också från alla som arbetar ideellt i organisationen. Alla som lägger sin oavlönade fritid och sitt brinnande engagemang för organisationens sak. Alla som kanske bara har kvälls- och helgtid för att kontakta dig.
Jag har tidigare bloggat och ondgjort mig över hur dåliga förebilder odlas i sektorn. Många jag träffat genom åren i sektorn, mig själv inkluderad, berättar att många anställda accepterar lägre lön, sämre villkor, sämre arbetsmiljö och högre arbetsbelastning bara för att få vara en del av en rörelse eller en idé. Kanske handlar det om ett ”kall”, att få jobba med något som känns meningsfullt och som man tror på. Vi som har lång erfarenhet av sektorn borde föregå med gott exempel. Men många gånger skryts det om långa arbetspass, fulla mejlkorgar, sömnlösa nätter på kongresser och nattmanglingar i plenum. Vilka vinner egentligen på det?
Å andra sidan handlar det inte alltid om dåliga löner och usla villkor. För många passar det bra att jobba intensivt i perioder och ta det lugnt när verksamheten går på sparlåga. Problemet är bara att de intensiva perioderna blir längre och intensivare. Åtminstone säger de medlemmar som jag som ombudsman träffar att det känns så. Många omfattas av kollektivavtal och har en okej arbetsmiljö. Det får vi inte glömma.
Här dyker alltid en alldeles särskild nyckelspelare upp ? chefen.
Har du en bra chef, som lyssnar, bistår vid svåra prioriteringar och lyfter sina medarbetare är det också möjligt att kunna acceptera arbetstoppar. En bra chef låter sedan medarbetarna återhämta sig efter dessa arbetstoppar. De övertidsavlösta eller de som arbetar på förtroendearbetstid kan inte förväntas jobba mer än 40 timmar i veckan sett över tid, men i realiteten verkar det som att de överutnyttjas av arbetsgivarna. Och för medarbetaren som går in på sitt andra år som visstidsanställd och har en tillsvidareanställning i sikte är det inte självklart att protestera eller hävda sina rättigheter gentemot chefen. Ett stort ansvar läggs i praktiken på den enskilde trots att arbetsmiljöansvaret är arbetsgivarens.
Det är egentligen inte någon marginaliserad grupp i samhället, eller ens på arbetsmarknaden, vi pratar om. Befolkningsstudien från 2009 visade att 48 procent av alla svenskar var engagerade i ideellt arbete. Totalt utfördes cirka 400 000 års heltidsarbeten på ideell basis varje år. Andra mått på den ideella sektorns storlek ger en rapport från KPMG från december 2011 som menar att det finns 61 000 heltidsanställda fördelade på 211 000 icke-vinstdrivande organisationer. Totalt omfattas 25 miljoner medlemmar, varav 934 000 också arbetar ideellt. Otroliga siffror!
Även i ideell sektor finns arbetsgivare som inte tecknat kollektivavtal. Många av dem glömmer bort eller struntar i att göra pensionsavsättningar för sina anställda. Jag har ingen siffra på hur vanligt detta är i just ideell sektor, men mina kollegor och jag stöter på det alldeles för ofta. AMF lyfter i en ny rapport fram att andelen anställda som inte omfattas av kollektivavtal ökat på svensk arbetsmarknad, från 7 procent år 2005 till 11 procent år 2012.Det gör att en halvmiljon svenskar som är anställda i företag och organisationer utan kollektivavtal riskerar stå utan kollektivavtalad tjänstepension när den dagen kommer. Du är väl inte en av dem?
Här har landets fackliga organisationer tillsammans med arbetsgivarorganisationerna ett stort ansvar för att förklara nyttan med organisering, kollektivavtal och goda villkor. Goda villkor skapar trygghet, stabilitet och långsiktighet. Det gynnar den ideella sektorn. Det gynnar även samhället i stort.
Daniel Hjalmarsson
Daniel Hjalmarsson är ombudsman på Akademikerförbundet SSR
Styrelsen och kansliet
Det är vår. Årsmötestid för många organisationer, nya styrelser väljs och ska sätta igång sitt arbete.
Det brukar vara en bra idé att lägga tid på att diskutera relationen mellan styrelsen och personalen i början av året, kanske på en gemensam kick off.
Ett sätt är att låta styrelsen och personalen sitta i varsin grupp och diskutera sina förväntningar på den andra gruppen. Vad behöver styrelsen av personalen för att det ska bli ett riktigt bra år? Vad behöver personalen av styrelsen? Låt varje grupp skriva ner tre till fem punkter.
Byt papper. Se till att alla förstår vad de olika punkterna (förväntningarna/önskemålen) innebär. Sätt er i grupperna igen. Diskutera den andra gruppens förväntningar och hur ni tänker leva upp till dem.
Anta till exempel att styrelsen har en förväntan på personalen att de ska ta fram underlag till styrelsemöten i god tid. Personalen kanske kommer fram till att den förväntan är rimlig, men då behöver styrelsen informera om vad som kommer att tas upp framöver.
När grupperna fått prata igenom den andra gruppens förväntningar kan man samla grupperna och ha en gemensam diskussion. Påminn om att det inte är en debatt, utan ett gemensamt utforskande om hur styrelsen och personalen ska samarbeta på bästa sätt. Prata om en sak i taget, lyssna färdigt på varandra och hitta en gemensam lösning.
I slutänden är det styrelsens ansvar att fatta beslut om hur ni ska arbeta. Ju tydligare det är för er hur beslutsordningen och de olika rollerna ser ut, desto mer flexibla och informella kan ni vara i diskussionerna.
Det bästa brukar vara att ta in någon som hjälper till att planera en kick off och kan leda den. Då kan alla delta fullt ut och kan lämna över samtalsledningen.
Allra viktigast är att tänka igenom hur ni ska sätta igång årets arbete på bästa sätt, Att få en medveten start där ni kan sätta upp ramarna för arbetet, lära känna varandra och hitta fram till ett positivt samtalsklimat.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!