I söndags kom jag hem från en tjejkonferens jag varit ansvarig för att planera. Bakom arrangemanget stod en organisation för och av kvinnor och tjejer med olika slag av funktionsnedsättningar.
Som ansvarig för ett stort föreningsengagemang är det lätt att man efteråt drunknar i alla förslag på vad som kunde gjorts bättre. Listan kan innehålla allt från önskemål mer interaktivitet där man pratar mer och föreläsningslyssnar mindre, till fler och längre pauser och annorlunda mat. Här måste man ta sig samman och se förbättringslistan som möjligheter snarare än jobbig kritik.
Alla som ordnar kurser, läger och utbildningar, borde ju alldeles självklart ha tänkt till om tillgängligheten. Alltså, fungerar det här arrangemanget även för den som är rullstolsburen, ser eller hör dåligt? Kommer den som har ett brinnande intresse ? och samtidigt koncentrationssvårigheter att orka med programmet? Kanske känner du som läser igen de här frågorna och om din organisation till och med har en checklista för tillgänglighet som ni använder när aktiviteter planeras, så är det riktigt bra.
Om du nu istället sitter och funderar ungefär så här ?i vår förening gör vi ungefär som vi alltid har gjort ? och det har fungerat hittills?, vill jag bara säga att det inte finns något som är bra som inte kan göras bättre!
Det här med att göra verksamheten öppen och välkomnande för alla är nödvändigt för en demokratisk organisation. Men det betyder inte att det alltid är enkelt. Jag, som själv har en synnedsättning och har varit aktiv i synskaderörelsen sen jag var liten, förväntas nog kunna en del om tillgänglighet. Det kan jag också ? men allra mest utifrån mitt eget perspektiv. Även om teckenspråkstolkar och rullstolsanpassade rum är lika självklart för mig som material i punktskrift och storstil ? finns det situationer då även jag får huvudbry. Det finns stunder då jag tvivlar på att allas behov och intressen verkligen kan tillgodoses. Samtidigt tänker jag aldrig någonsin sluta att försöka. Det hoppas jag att ni inte heller gör!
Å ena sidan kan det för många av oss kännas självklart och bli lättare med ett spikat, förutbestämt program med tydliga hålltider som alla förväntas följa. Å andra sidan kan en funktionsnedsättning eller hälsoproblem, för en del göra det svårt att hänga med i samma takt som andra. Vems takt ska man i så fall hålla och hur ställer man krav på deltagare vars individuella behov man kanske inte känner till i förväg? Även om man frågat efter särskilda behov tidigare, finns det ingen garanti att det som borde talats om verkligen kommit fram.
En del av receptet för tillgängliga aktiviteter är som sagt en checklista för tillgänglighet inför planeringen, en rutin att alltid fråga efter deltagarnas individuella behov när kursbekräftelsen skickas ut, göra ett program som tidigt blir känt för alla deltagare, men som också talar om vad som gäller kring tidshållning och om programmet kan komma att ändras. Självklart måste också listor över allergier, specialkost och andra behov upprättas.
Det här är såklart inte hela receptet, men en god bit på väg mot en aktivitet där alla känner sig välkomna och hemma. Till detta behövs tid och ork att lösa frågor som uppkommer under tidens gång och utrymme att anpassa planerna efter oförutsedda händelser.
För att hinna och orka med allt detta vill jag säga: Tänk på dig själv och gör inte allt på egen hand! Även om du råkar ha det yttersta ansvaret och oavsett om du liksom jag tror att stark vilja räcker långt. Du kommer ännu längre om du törs delegera. Ta ansvar för helheten ? men lägg ditt fokus på det du är bäst på!
Victoria Öjefors
Victoria Öjefors arbetar med föreningsstöd på Framgången ? Planering & Påverkan. Fritiden fylls också lätt av ideellt arbete, exempelvis som andra vice ordförande i Synskadades Riksförbund. Victoria fascineras av människors förmåga att organisera sig och skapa gemenskap kring gemensamma frågor, oavsett om det handlar om ett intresse, en bakgrund eller en livssituation. Hon brinner för föreningsutbildningar lika mycket som för genomtänkt och slagkraftigt påverkansarbete.
