Sommaren 2009 åkte Niklas Hill till Georgien och höll en workshop om aktivt medborgarskap för unga folkrörelseledare från hela Östeuropa.
?Vadå gripen??, utbrister jag. Min georgiska kollega Ilona och jag sitter i solen i den lilla byn Bakuriani och väntar. I två dagar har vi förberett workshopen och är sugna på att sätta igång nu. Men minibussen med deltagarna kommer inte. Äntligen har vi fått veta varför de är sena: En av dem har blivit gripen vid gränsen eftersom han har en abchazisk stämpel i sitt pass. Abchazien har förklarat sig självständigt ett år tidigare men betraktas fortfarande som georgiskt territorium av regeringen i Tbilisi. Att resa dit utan de georgiska myndigheternas godkännande är därmed olagligt. Tack vare goda kontakter till inrikesdepartementet släpps vår deltagare fri redan samma dag i väntan på rättegång och kan delta i workshopen.
Jag blir påmind om att jag trots allt befinner mig i ett konfliktområde. Fast det finns även många andra tecken på det. FN, EU och Läkare utan gränser kör omkring i Tbilisi i vita terrängbilar. Gatan utanför parlamentet är ockuperad av oppositionen sedan två månader tillbaka. Och på vägen från Tbilisi till Bakuriani har jag sett en hel stad av små, enkla hus i långa rad, uppförda i all hast. Här bor det internflyktningar från förra årets krig.
Mitt uppdrag i Georgien är att leda en workshop om aktivt medborgarskap och ungas deltagande. Det hela är ett samarbete mellan Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer och National Council of Youth Organisations of Georgia (NCYOG) inom ramen för Eastern European Youth Cooperation (EEYC) och vi har deltagare från sex östeuropeiska länder.
Gruppen visar sig vara blandad. En av deltagarna har tagit med sig kostym. Han har aldrig varit på ett internationellt evenemang tidigare och antog att man skulle klä upp sig. Han berättar också att han bara en gång tidigare i sitt liv har pratat engelska med en utlänning ? när en turist bad honom att ta kort. Andra deltagare är gamla workshoprävar och kommer med en massa egna förslag på energizers m.m. På vilken nivå ska man lägga sig? Ilona och jag får improvisera en del.
Min knaggliga ryska räcker inte på långa vägar för att leda en workshop. Det visar sig dock att jag kommer ihåg mer från rysklektionerna på gymnasiet än vad jag trodde. Åtminstone kan jag slänga in några ryska fraser ibland, det är uppskattat. Tack och lov är de flesta deltagare rätt duktiga på engelska. De flesta, inte alla. Även här får vi improvisera, så att alla kan vara delaktiga. Men det går att lösa. Allt går att lösa med kreativitet och tålamod.
Byn Bakuriani, där utbildningen äger rum, är en av Georgiens mest populära skidorter. Nu på sommaren är det mest en jättestor byggnadsplats med grävskopar, bandtraktorer och osäkrade gropar överallt. Det verkar som om alla familjer i byn river ner sina villor för att skaffa plats för ytterligare ett hotell. Om några år kommer lokalbefolkningen antagligen inte ha råd att bo här längre. Gentrifiering skulle en stadsplanerare kalla det för.
Efter avklarat uppdrag och några extradagar i Tbilisi sitter jag på Münchens flygplats och väntar på flyget vidare till Göteborg. Planet från Tbilisi lyfte kl. 4.00 på morgonen och jag har i stort sett inte sovit någonting. Nu bjuds resenärerna på fika och tidningar, men jag är för trött för att läsa. Istället tar jag en pappmugg med kaffe, betraktar startande flygplan och tänker tillbaka till Georgien. Jag tänker på den enorma gästvänligheten jag bemöttes med. Jag tänker på alla nya intryck jag fått. Och jag tänker på hur olika villkoren för ungas deltagande är i Europa. Drygt två veckor var jag i Georgien och jag har helt klart lärt mig en massa. Det har förhoppningsvis deltagarna också.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
