Det är alltid lite speciellt att skicka en bok i tryck. Visst, jag har gjort det ett antal gånger nu, men det känns fortfarande pirrigt. Min nyaste bok heter Inkluflera och handlar om inkluderande medlemsrekrytering. Den ger både strategiska perspektiv och handfasta råd för föreningar kan få nya medlemmar att känna sig välkomna och hjälper dem att komma in i gemenskapen.
Nu är ju Inkluflera långtifrån den första boken om inkludering i ideella sektorn. Faktum är att det har kommit ganska många om det de senaste åren. Sverige ligger i framkant när det gäller metodutvecklingen på detta innovationsområde, det beror dels på en jämförelsevis stark genusvetenskaplig forskning och dels på att statliga aktörer som Allmänna arvsfonden i flera år har finansierat nyskapande utvecklingsprojekt. För de föreningar som vill bli mer inkluderande är det alltså bara att botanisera bland alla dessa böcker, filmer och poddar och sätta igång.
Kunskap är det alltså ingen brist på. Problemet är snarare att många föreningar inte är intresserade av att lära sig eller inte har någon probleminsikt. Jag har stått på ganska många föreningsmässor där besökare inte ens ville titta på exempelvis Demokratimodellen eller Inflytandeguiden. De hade ju demokratiska stadgar, tyckte de, så då behövde de väl inte fundera på saken något mera. Hur kan vi få dessa personer att vilja påbörja en resa mot större mångfald i sina organisationer?
Staten har ett uttalat mål för att öka mångfalden i civilsamhället och använder framförallt ett medel för att åstadkomma det: pengar. Dels är bidrag ofta villkorat till jämställdhetsmål med mera, dels finns det riktade anslag för olika inkluderingsprojekt. Ibland är dessa satsningar ganska meningslösa (tänk på engagemangsguiderna!) men genom åren har det även funnits en hel del välgenomtänkt projekt som har lämnat riktigt bra metodmaterial efter sig. Tyvärr saknas det ofta en mer långsiktig finansiering.
I den bästa av världar skulle föreningslivet sträva efter ökad mångfald även helt utan ekonomiska incitament. För att åstadkomma det behöver även små föreningar med opolitisk verksamhet inse hur viktiga de är för demokratin och hur mycket de kan bidra till en positiv samhällsutveckling genom att öppna upp sig. Detta är främst en fråga om folkbildning och jag tycker tyvärr inte att de tyngsta folkbildningsaktörerna, studieförbunden, tar sitt ansvar här.
Jag tror att det bästa sättet för att få föreningsmänniskor att intressera sig för inkluderingsmetodik är att visa att en inkluderande organisation är en starkare organisation. Och det är här Inkluflera kommer in i bilden. En förening som kommunicerar normkritiskt kan nå ut mycket bredare. En förening som slutar diskriminera till höger och vänster kan få många fler medlemmar. Det gäller alltså att koppla ihop inkludering med medlemsarbetet. De lyfter varandra och är en del av kärnverksamheten.
Om denna insikt får fotfäste i ideella sektorn kan det göra stor skillnad för ett mer inkluderande civilsamhälle.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.