Jag befinner mig just nu i en intensiv kursutvecklingsperiod och har därmed dagligen anledning att reflektera mer och djupare kring hur lärande egentligen går till. En fundering som jag just nu fördjupar mig i är frågan om lärstilar och vad kunskapen om lärstilar innebär för hur kursverksamhet genomförs.
Jag har alltid varit en förespråkare för individanpassad utbildning, varför ska människor behöva gå en grundkurs i något de redan behärskar när de egentligen behöver en påbyggnadsutbildning? Varför gå irrelevanta kurser? Men när vi blandar in lärstilar i smeten dyker ytterligare en fråga upp: Om vi har olika sätt att lära på, varför ska vi alla ha samma kursupplägg?
För er som inte vet så mycket om lärstilar så ska jag försöka sammanfatta kort. Det finns 20 lärstilsfaktorer att ta hänsyn till. Inom ramen för dessa har alla personer vissa starka preferenser och andra fall där vi är flexibla. Om ni tar era kollegor och er själva som exempel så tror jag att ni snabbt kan konstatera att vissa behöver ha tyst omkring er när ni lär eller tvärt om, det måste vara ljud, musik eller liknande. Vissa vill ha det varmt, andra kallt. Några behöver mycket ljus medan andra gärna släcker lamporna över skrivborden. Några av oss vill först förstå helheten och sen ta detaljerna medan andra vill börja i detaljerna och gå igenom saker steg för steg. Men vanligen när vi pratar lärstilar fokuserar vi på de fyra olika sätten att lära: auditivt, visuellt, kinestetiskt och taktilt. Här har inte alla en stark preferens men för många är det viktigt att få lära på sitt sätt för att verkligen kunna tillgodogöra sig information. Auditivt handlar om att lära genom att lyssna, det kan vara en kursledare som förklarar, en podd, ljudböcker eller att få prata om saker. Visuellt lärande är det som sker genom ögat; text, bilder, figurer och diagram. Kinestetiskt lärande är lärande med kroppen, detta är personer som lär sig bäst om de får röra sig i rummet, rita på stora papper som sitter på väggarna, testa saker i praktiken, spela rollspel mm. Personer som har preferens för taktilt lärande vill gärna använda händerna, de vill klippa och klistra, rita och skriva, de spelar gärna spel och ex kortlekar, läggspel, figurer, snurror mm ger dem bra förutsättningar för lärande.
När vi nu har det klart för oss är det dags att börja fundera; vilka lärstilar gynnar vi i våra kurser och vilka missgynnas? Skolundervisning och mer specifikt katederundervisning gynnar personer med starka visuella eller auditiva preferenser och funkar även för de som är flexibla. De personer som är taktila eller kinestetiska missgynnas gravt och de personer som oftast hoppar av skolan eller anses stökiga eller ointresserade är oftast bara personer som behöver lära på ett annat sätt. Inom föreningslivets kurser så brukar vi vara bättre på att inkorporera alla lärstilar i någon utsträckning. Vi sitter gärna i grupper och ritar på stora papper, springer runt i kursrummet och sätter upp post-its och rollspelar. Men om vi skulle dela upp det i procent av kurstiden så skulle jag spontant säga att vi ägnar ca 70 procent eller mer åt visuellt och auditivt lärande. (Kom ihåg att alla bikupor och gruppdiskussioner faller in under auditiva preferenser.) Anledningen till detta tror jag är att vi inte kan komma på andra sätt att förmedla kunskap än att prata om det och skriva/visa powerpoints för gruppen. Men självklart finns det andra sätt och jag tänker mig att jag ska vidareutveckla det i ett annat blogginlägg.
Tillbaka till grundfrågan då; ska alla verkligen gå exakt samma kurs? Både inom föreningslivet och arbetslivet så finns det en stark kultur av att skicka alla på samma kurs för att säkerställa en viss kunskapsnivå. Om vi bortser från min invändning om att alla inte ska gå samma kurs utan få gå en kurs som möter dem där de är och utvecklar dem därifrån istället för att tvinga alla att börja på exakt samma nivå så finns det då en fråga om lärstilar. Säg att du har en stor grupp (50 personer eller mer) som har samma kunskapsbehov och borde kunna gå samma kurs så säger kunskapen om lärstilar oss att det finns problem med detta. Förslaget är istället att ha samma kunskapsmål på fem olika kurser. En för auditiva, en för visuella (dessa kanske kan slås ihop beroende på ämnet), en för kinestetiska, en för taktila och ytterligare en för flexibla som gärna vill ha lite av varje.
Men varför ska vi då överväga att göra så, det skulle ju innebära mer kursutveckling, mer arbeta för att ta reda på vilka som lär sig hur och kräva massor av tid och planering? Men om vi förutsätter att den kurs vi vill hålla är viktig, medlemmarna eller medarbetarnas förmåga att använda sig av det kursen syftar till är avgörande för organisationens fortlevnad och utveckling. Kanske ska det spara massor av pengar eller leda till aktivering av hundratals medlemmar? Om målet är avgörande blir det extremt viktigt att alla som går kursen verkligen tar till sig alla delar av kursen eller hur? För att ge rätt förutsättningar för detta måste vi låta människor lära på det sätt som är bäst för dem. När vi gör som idag och slänger in lite taktilt och kinestetiskt i våra kurser så kanske de personer som har starka taktila eller kinestetiska preferenser tar till sig dessa delar men missar de delar där vi pratar och skriver? Kanske är det så att våra auditiva och taktila kursdeltagare på samma sätt inte tar till sig alla information som vi övar in? Om vi antar att det är så kan vi också konstatera att vi får sämre förutsättningar att nå våra mål.
Alternativet till att ha flera kurser är så klart att låta kursdeltagarna välja lärsätt under kursens gång. Detta kan kännas rörigt för den som håller kursen eftersom kursledarens roll blir en helt annan. Men om det i rummet finns 4 stationer, varje station representerar en lärstil, och det där finns material för att lära på sitt sätt kan alla deltagare välja, testa och kanske använda sig av flera redskap för att lära in. Ofta känner vi inte till vår egen lärstil så det kan vara svårt för en kursdeltagare att veta hur de lär bäst, att få chansen att testa är därför en fantastisk möjlighet.
Vad säger ni, ska alla verkligen gå exakt samma kurs?
Linnéa Sjögren
Linnéa Sjögren är genusvetare och arbetar med pedagogisk produktion. Linnéa har tidigare arbetat som chef, utbildare och projektledare inom lokaltrafiken och brinner för utveckling, engagemang och förändring på individ- och samhällsnivå.