förening för alla
Hemligheten för inkluderande föreningar
Det är alltid lite speciellt att skicka en bok i tryck. Visst, jag har gjort det ett antal gånger nu, men det känns fortfarande pirrigt. Min nyaste bok heter Inkluflera och handlar om inkluderande medlemsrekrytering. Den ger både strategiska perspektiv och handfasta råd för föreningar kan få nya medlemmar att känna sig välkomna och hjälper dem att komma in i gemenskapen.
Nu är ju Inkluflera långtifrån den första boken om inkludering i ideella sektorn. Faktum är att det har kommit ganska många om det de senaste åren. Sverige ligger i framkant när det gäller metodutvecklingen på detta innovationsområde, det beror dels på en jämförelsevis stark genusvetenskaplig forskning och dels på att statliga aktörer som Allmänna arvsfonden i flera år har finansierat nyskapande utvecklingsprojekt. För de föreningar som vill bli mer inkluderande är det alltså bara att botanisera bland alla dessa böcker, filmer och poddar och sätta igång.
Kunskap är det alltså ingen brist på. Problemet är snarare att många föreningar inte är intresserade av att lära sig eller inte har någon probleminsikt. Jag har stått på ganska många föreningsmässor där besökare inte ens ville titta på exempelvis Demokratimodellen eller Inflytandeguiden. De hade ju demokratiska stadgar, tyckte de, så då behövde de väl inte fundera på saken något mera. Hur kan vi få dessa personer att vilja påbörja en resa mot större mångfald i sina organisationer?
Staten har ett uttalat mål för att öka mångfalden i civilsamhället och använder framförallt ett medel för att åstadkomma det: pengar. Dels är bidrag ofta villkorat till jämställdhetsmål med mera, dels finns det riktade anslag för olika inkluderingsprojekt. Ibland är dessa satsningar ganska meningslösa (tänk på engagemangsguiderna!) men genom åren har det även funnits en hel del välgenomtänkt projekt som har lämnat riktigt bra metodmaterial efter sig. Tyvärr saknas det ofta en mer långsiktig finansiering.
I den bästa av världar skulle föreningslivet sträva efter ökad mångfald även helt utan ekonomiska incitament. För att åstadkomma det behöver även små föreningar med opolitisk verksamhet inse hur viktiga de är för demokratin och hur mycket de kan bidra till en positiv samhällsutveckling genom att öppna upp sig. Detta är främst en fråga om folkbildning och jag tycker tyvärr inte att de tyngsta folkbildningsaktörerna, studieförbunden, tar sitt ansvar här.
Jag tror att det bästa sättet för att få föreningsmänniskor att intressera sig för inkluderingsmetodik är att visa att en inkluderande organisation är en starkare organisation. Och det är här Inkluflera kommer in i bilden. En förening som kommunicerar normkritiskt kan nå ut mycket bredare. En förening som slutar diskriminera till höger och vänster kan få många fler medlemmar. Det gäller alltså att koppla ihop inkludering med medlemsarbetet. De lyfter varandra och är en del av kärnverksamheten.
Om denna insikt får fotfäste i ideella sektorn kan det göra stor skillnad för ett mer inkluderande civilsamhälle.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Låt oss diskutera!
I boken Demokratimodellen skriver Thor Rutgersson och jag om behoven att förbättra den interna demokratin, attrahera unga vuxna och testa nya mötesformer. Många traditionella etablerade föreningar är fortfarande i alla högsta grad samhällsrelevanta och attraherar därmed unga vuxna. Ibland finns det dock något i organisationsstrukturen och -kulturen som gör att vi inte alltid lyckas behålla yngre generationer inom föreningen. En högre behållargrad främjar inte enbart förnyelse, en komponent som förebygger stagnation, utan även långsiktighet och kontinuitet vilka bidrar till föreningens utveckling och överlevnad.
Yngre personer klagar ofta på att det inte finns tid eller klimat som främjar diskussion och reflektion på möten. Det är inte sällan en får höra kommentarer som: ?Jag säger inget för att jag får ändå inget sagt. Besluten klubbas igenom snabbt i väntan på fikat. Jag vill gärna diskutera men det blir inte av.?
Brist på diskussion är en utmaning inom föreningslivet. Det kan hända att föreningsaktiva är rädda för ifrågasättande och kritiskt tänkande men ofta handlar det om rutin och invanda mönster. Förbättring av den interna demokratin bör därför prioriteras. Utrymme för diskussion och reflektion bör skapas och uppmuntras inom alla led.
Hur kan vi se till att det diskuteras mera och att fler kommer till tals? Föreningsordförande eller mötesordförande som ofta fördelar ordet kan bli bättre på att bjuda in till diskussion genom att ställa reflekterande öppna frågor. Hen kan bidra till ett bredare samtalsklimat genom att bli bättre på att lyssna för att lyssnande är inte enbart ett beteende utan en attityd. Det kan också innebära att ledarens roll kan behöva tonas ner om fler ska kunna komma till tals samtidigt som hen behöver förbli öppen närvarande, flexibel och accepterande. Den som inleder diskussionen kan uppmuntras att fortsätta med hjälp av gester och uppmuntrande ord från ordföranden såväl som övriga mötesdeltagare.
Föreningen kan också välja att testa nya mötesformer vilka uppmuntrar samtal. Klubban kan till att börja med avlägsnas. Diskussion kan introduceras som en specifik punkt på dagordningen och föreningsaktiva kan fika innan eller under mötets gång. Att sitta i en cirkel främjar diskussion och ögonkontakt mera än en rektangulär biosittning. Vid flera dagars konferenser och längre kurser kan deltagarna få i uppgift att reflektera och förbereda diskussionsmaterial inför nästa programpunkt. Diskussion kan i vissa fall leda till ordväxling och konflikter och en behöver vara förbered på det utan att vara konflikträdd.
En förening vilken uppmuntrar och främjar diskussion är en modern, levande och lärande förening som värnar om sina unga vuxna och vårdar sin interna demokrati.
Mirella Pejcic
Mirella har studerat mänskliga rättigheter och arbetar inom ideella sektorn. Hon är en av författarna till Demokratimodellen.
Godwins lag, civilsamhällsversionen
År 1990 formulerade juristen Mike Godwin en iakttagelse som blev känd som Godwins lag:
I takt med att en usenetdiskussion blir längre, går sannolikheten för att någon eller något jämförs med nazister eller Hitler mot ett
Usenet var populära diskussionsforum i internets begynnelse. Det Godwin menar är att en nätdiskussion som pågår länge förr eller senare kommer spåra och då kommer någon dragandes med en nazistjämförelse.
I sammanhanget är det bra att påminna sig om att nätet vid den tiden var ett ganska smalt utrymme vars betydelse för samhällsdebatten inte kommer av närheten av den det har idag. Godwins lag är dessutom inte menat jätteallvarligt. Men den går ändå att applicera på föreningssammanhang, då skulle den kunna formuleras så här:
I takt med att en föreningskonflikt pågår, går sannolikheten att någon anklagas för att bryta mot stadgarna mot ett.
Bara för tydlighetens skull vill jag påpeka att jag givetvis inte jämför ett stadgebrott med nazism. Däremot finns det intressanta paralleller i hur diskussioner kan haverera. I vår samtid finns det en del politiska rörelser ? både i Sveriges riksdag och snart i Vita huset ? som är fullt rimligt att jämföra med nazister. Men efter decennier av orimliga nazistjämförelser i andra sammanhang finns det en avtrubbning som kan gå så långt att det anses oseriöst att göra en sådan jämförelse överhuvudtaget. Med anklagelser om stadgebrott förhåller det sig på ett liknande sätt.
Det är inte alls bra, för givetvis ska en förening följa sina stadgar. Om det nu är så att stadgarna är dåligt skrivna och sätter i käppar i hjulet för verksamheten ? ja, då är det bara att ändra dem. Dåliga stadgar ska revideras, inte brytas. Paragrafryttarna ? så irriterande de än kan te sig ? fyller därför en viktig funktion.
Problemet är snarare att det i många föreningskonflikter lätt blir svepande anklagelser om stadgebrott utan att den som kommer med anklagelsen kan peka vilken specifik paragraf det bryts mot. Ofta handlar kritiken då egentligen om någonting helt annat än formalia.
Nu är inte allt nedtecknad i stadgarna och så kommer det alltid att vara. Stadgar får inte blir för detaljerade, för då har styrelsen knappt något händelseutrymme längre. Här finns det en gråzon med praxis som aldrig har kodifierats, oskrivna regler alltså. När denna gråzon blir för stor är det problematiskt, särskilt när oskrivna regler krockar med de skrivna regler. För det ledar till intransparens och försvårar ansvarsutkrävande.
Det är fullt möjligt att köra en förening mot väggen utan att bryta stadgarna. Och ett beslut kan vara fattat helt enligt regelverket och ändå vara djupt odemokratiskt. Så då hjälper det inte att prata om stadgarna utan det gäller att ta upp dåligt ledarskap, en exkluderade möteskultur eller vad det nu handlar om.
Det förutsätter dock att en kan sätta ord på det. Och det är just där skon klämmer. Många har helt enkelt aldrig lärt sig att formulera kritik i föreningssammanhang som inte handlar om stadgar. En direkt följd av att civilsamhällets interna kompetensutveckling fokuserar för mycket på föreningsteknik och för lite på föreningsutveckling. Att prata om stadgar istället för verksamhet kan också bli en bekväm härskarteknik för föreningsrävar. Någon som inte är så bevandrad i föreningsteknik kommer ha lite att sätta emot.
För att kunna lösa en konflikt är det viktigt att sätta ord på dess föremål. Om diskussionen då istället glider in på formalia riskerar konflikten bara bli mer infekterad och långdragen. Ett första steg för att komma bort från är att ingen tillåts komma undan med svepande anklagelser om stadgebrott om hen inte kan peka ut en paragraf som det bryts mot.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Musik och makt i civilsamhället
Historikern Johan Lindal har skrivit en masteruppsats om Föreningen Svenska Tonsättare under mellankrigstiden. Den blev ett skolexempel på hur en liten intresseförening kunde uppnå en mäktig position genom att använda sina resurser på ett effektivt sätt. Här belyser han både mer och mindre positiva aspekter av deras tidiga verksamhet.
Vad händer när konstnärer organiserar sig och vilka mål kan de uppnå som de annars inte skulle ha kunnat? Det var en av de grundläggande frågorna jag ville besvara i mitt examensarbete om kompositörföreningen FST 1919-1939.
Mellan 1900 och 1930 bildades mängder av föreningar inom det svenska musiklivet, under en tid då stora delar av föreningslivet och folkrörelserna höll på att inkorporeras mer i samhällsbygget. 1918 bildades Föreningen Svenska Tonsättare (FST) med målet att ?främja de svenska tonsättarnas konstnärliga och ekonomiska intressen?. Det rörde sig om en medlemssvag intresseförening för konstmusiken som framför allt ville uppnå skäliga inkomster för kompositörer. Inom loppet av 20 år skulle FST emellertid komma att bli en viktig maktfaktor i hela det svenska musiklivet. Hur var det möjligt?
FST påbörjade sin verksamhet med knappt 40 medlemmar och nästan helt utan ekonomiska medel. Föreningens styrkor var istället av andra slag. Medlemmarna hade störst samlad kunskap inom sitt område, de hade ett brett kontaktnätverk i musiklivet och hade dessutom ett tydligt fokus på breda frågor som intresserade alla medlemmar och där man också fick med sig andra organisationer. En sådan fråga var ökat spelutrymme för samtida musik skriven och spelad av svenskar. Genom att kombinera dessa tre styrkor lyckades FST både bli trovärdiga motparter till regeringen i frågor som t.ex. upphovsrättslagstiftning och skaffa sig ett stort förtroendekapital inom själva musiklivet.
I takt med att FST:s systerförening STIM (bildad 1923) började inkassera upphovsrättsliga avgifter för kompositörernas räkning fick FST även tillgång till stora ekonomiska resurser. Från att från början bara syssla med frågor som rörde de egna medlemmarnas musik ? den ?seriösa? konsert- och operamusiken ? förvandlades FST snart till en understödsorganisation som delade ut anslag och bidrag till andra kompositörer, släktingar, orkestrar och musikföreningar. FST kunde på så vis styra vem som fick vad och därmed vilken musik som faktiskt spelades. Samtidigt drevs FST i en riktning som innebar ett bredare ansvar. Att hålla sig till sitt ursprungliga syfte blev en allt större utmaning ju mer föreningen växte, vilket starkt påverkades av vilken typ av resurser de hade tillgång till. Mer pengar gav FST nya motparter av olika önskvärdhet.
Det tidiga FST hade därtill en annan, mindre smickrande sida, bestående av vänskapskorruption och politiska skandaler. Ordförande 1925-1947, Kurt Atterberg, är för eftervärlden känd som nazistsympatisör som fick stå till svars efter världskriget. Han var likaså en auktoritär musikpersonlighet med tydligt maktbegär och långt ifrån ensam om detta. Min undersökning visade emellertid att åtminstone det senare till stor del var en produkt av hur musiklivet fungerade vid den här tiden. Det fanns liten eller ingen begränsning för hur många ?dubbla stolar? en person kunde inneha. Tjänster och gentjänster kollegor och vänner emellan kunde ske inom ramen för föreningsarbetet. Inget hindrade i praktiken styrelsens ledamöter från att använda föreningsmedel till egna projekt. Det svenska musiklivets ?frihet under ansvar?-devis bidrog till att de med rätt kontakter och status enkelt kunde uppnå positioner av nästan obegränsad makt.
Informella maktstrukturer lär knappast vara ett främmande fenomen i dagens civilsamhälle, även om dessa inte alltid fungerar som ovan. Att vara uppmärksam på organisationsklimat som gynnar maktmissbruk är en utmaning för alla som är verksamma i föreningar, då som nu.
Johan Lindal
Master i historia med särskilt intresse för kulturens villkor, språk, modern historia, samtidshistoria samt organisations- och maktanalys.
Konsten att lämna plats
Alla som någonsin varit aktiva i en ungdomsorganisation vet att det kommer en punkt där en får släppa taget. Du kanske har varit aktivt väldigt länge och bidragit med mycket tid och energi. Organisationen har blivit en viktig del av ditt liv. Då kan det kännas konstigt att lämna den och gå vidare. Ändå är det helt nödvändigt för att organisationen ska kunna utvecklas.
Hela poängen med ungdomsorganisationer är att vara en arena där unga människor kan ta plats och utvecklas. Detta på viss mån på bekostnad att vissa fel görs om och om igen. Men ungdomsorganisationer är inte bara en demokratiskola, de är också ett sammanhang där unga kan formulera sina politiska krav så att ungdomsrörelsen kan kanalisera deras röster. Även för att detta ska kunna fungera behöver dessa organisationer ha en övre åldersgräns. Annars är risken att äldre aktiva inte lämnar ifrån sig makten helt överhängande.
Ungdomsorganisationer är på inget sätt unikt i det avseendet. Pensionärsorganisationer fungerar efter precis samma princip. Och kvinnoorganisationer. Och patientorganisationer. Och organisationer för ensamstående föräldrar. Och fackföreningar. Och organisationer för personer som utsätts för rasism.
Fast just när sistnämnda gruppen träffas i slutna rum för att prata om sina erfarenheter är det tydligen kontroversiellt. Åtminstone enligt ett antal opinionsbildare som de senaste veckorna har fått förvånansvärt stort utrymme för svepande anklagelser mot afrikansvensk organisering.
Principen att grupper som utsätts för diskriminering och strukturellt förtryck skapar sina egna rum kallas för separatism. Separatism är en reaktion på de maktordningar som finns i samhället. För att kunna bekämpa orättvisor behöver en först erkänna att det finns orättvisa maktstrukturer. I alla tider har de som drabbas av orättvisor gått ihop och organiserat sig. Det är inte separatism som delar in människor i grupper, separatism är en reaktion på denna indelning. Hade vi haft ett samhälle där människor skulle ges olika förutsättningar utifrån stjärntecken hade vi nog sett stenbockarna eller skorpioner gå ihop för att hävda sig mot lejonen och tvillingarna.
Att separatism väcker så starka känslor kan mycket väl bero på att den upplevs som ett hot mot rådande maktförhållanden. Och det är ju precis det som är poängen. Men om det är så tyder det på att de som mest högljudd agiterar mot separatistisk organisering egentligen inte stör sig särskilt mycket på den strukturella rasism som genomsyrar vårt samhälle.
Naturligtvis kan en jämlikhetsrörelse som har separatism som enda metod inte vara framgångsrikt. Ingen rättighetskamp kan vinnas utan allierade, det vill säga personer som inte drabbas av diskriminering själv, men som ändå stödjer kampen. Men det betyder inte att allierade ska ha tillträde till alla rum hela tiden. En rörelse kan rymma många olika organisationer och grupper, både separatistiska och icke-separatistiska.
En sak som utmärker en bra allierad är att inte ta plats på bekostnad av den grupp som kampen gäller.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!