Igår släppte Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) sin årliga rapport Fokus, som i år handlar om ungas fritid och organisering. Rapporten skissar upp en komplex bild med både dystra och hoppingivande inslag.
Några av de slutsatser rapporten lyfter fram är att fritidsaktiviteter och föreningsliv ofta är otillgängligt för vissa grupper av unga – hbtq-ungdomar, unga med funktionsnedsättningar eller unga med svag ekonomi. Idrotten lyfts särskilt fram som ett område där många unga om inte annat är rädda för att inte känna sig inkluderad eller kunna delta på lika villkor som andra, och därför väljer att avstå.
Föreningsengagemanget går i arv, det är något tydligt belagt genom tidigare forskning och detta förstärks i rapporten. Om ens föräldrar varit engagerade är sannolikheten hög att en själv är det också. Samtidigt växer nya rörelser för unga i socioekonomiskt utsatta områden fram, där det finns en stark självorganisering.
MUCF beskriver att det är tydligt att det behövs mer kunskap, om ungdomsorganisationernas villkor, om ungas fritid utifrån olika identitetskategorier, samt en tydligare samsyn mellan olika kommuner. Skillnader och okunskaper är stora vilket försvårar för de aktörer som arbetar med ungas fritid på olika sätt.
Det myndigheten väljer att lyfta upp som rapportens huvudresultat i sitt pressmeddelande är dock att bland unga 13-19 är 40% inte med i någon förening, detta är en minskning som skett de senaste trettio åren. Detta spelas upp som katastrofsiffror. Och visst, det är inte några bra siffror. Men det finns också starka skäl att ifrågasätta tillförlitligheten. Rapporten visar t.ex. att många unga idag inte kan skilja på kommunal verksamhet och föreningsverksamhet. Andra studier, från t.ex. Ersta Sköndals Högskola visar att andelen engagerade är relativt konstant mellan olika generationer, och även i vilken omfattning detta engagemang omsätts i handling (organisering). Forskningen är alltså inte entydig. I MUCF:s rapport framgår också tydligt att ungdomsorganisationerna har en historiskt hög medlemsbas, vilket ju också är ett tecken på att situationen som myndigheten vill måla upp inte stämmer.
De skillnader vi kan se mellan generationer i organisering syns främst mellan 40-talister och 70-talister, inte mellan 70-talister och 90-talister. Med andra ord: den något lägre grad av traditionell organisering vi sett de senaste årtiondena startades av de som idag är föräldrar till de som är unga.
Så det finns anledning att se på rapporten med kritiska ögon och nyansera bilden en aning.
Samtidigt finns det såklart stora utmaningar. Ojämlikheten i föreningslivet är ett stort problem. Kommuner och vuxenvärldens okunskap om vägarna till organisering likaså. Även det offentligas premierande av idrottande (ekonomiskt och på andra vis) samt ovilliga inställning att förbättra förutsättningarna för organisering bland unga är ett stort problem. Vi har också åtta år bakom oss av en regering som inte tagit några nya steg för att stärka vägarna till organisering bland unga.
För att detta ska kunna bemötas krävs en samling kring föreningslivet – vi måste sluta upp runt föreningarna och stärka deras förutsättningar att nå många unga människor. Vi måste öka stödet till olika organisationer, och särskilt insatserna för att nå unga som står långt ifrån organiseringen. Detta är frågor LSU drivit i flera år, och där vi lagt fram flera olika förslag. Vi hoppas nya regeringen vill göra något åt detta på riktigt.
Idag träffar jag och Rebecka Prentell, tillträdande ordförande för LSU, ungdomsminister Aida Hadzialic (S). Ett mycket angeläget möte där vi hoppas få bra besked från nya regeringen kring hur man vill agera för att stärka föreningslivet, för en bättre fritid för unga.
Inlägget är ursprungligen publicerat på Felix Königs blogg.
Felix König
Felix König är ordförande i LSU - Sveriges Ungdomsorganisationer.