Nu är det höst och förhoppningsvis är verksamheten i landets olika ideella organisationer i full gång igen efter sommarvilan. Många har kanske under sommaren fått tid att fundera över organisationens verksamhet och utvecklingsmöjligheter; man vill öka medlemsantalet, starta projekt, utöka utbildningsverksamheten, genomgå omorganisering, söka bidrag, opinionsbilda och så vidare. Planerna är storartade och nu måste medlemmar och förtroendevalda jobba hårt för att uppfylla dem. ?Ju mer vi jobbar desto bättre kommer resultatet bli?, är det flera som tänker. Om ni är några av alla dem som tänker så är det god tid för er att stanna upp en stund och tänka till.
Civilsamhället genomsyras av en osund syn på de ideellt engagerade.
Med tanke på vad det är som bygger upp verksamheten för de olika ideella föreningarna, nämligen medlemmarnas engagemang, är detta ett system som sätter krokben för organisationernas egen framgång. Organisationer är beroende av att folk frivilligt väljer att lägga ner sin tid, energi och ibland till och med resurser på att verksamheten ska gå runt och då måste man även värna om deras arbetssituation, hälsa och motivation. En alltför hög arbetsbelastning under en lång tid, i kombination av en brist på antingen återkoppling, erkännande, kontroll, rättvisa ansvarsfördelningar eller meningsfullhet, dödar nämligen engagemang och leder enligt forskning till en högre risk för utbrändhet och ohälsa.
Idag är det alltför många ideellt engagerade som mår dåligt på grund av långvarig stress och mental och fysisk påfrestning. I stora organisationer är det inte ovanligt att förtroendevalda förväntas vara ständigt tillgängliga, jobba inpå småtimmarna, offra ledighet, och många har en självkänsla som bygger på att ständigt kunna prestera. Det är inte hållbart. Förtroendevalda med utmattningssyndrom är på intet sätt en bra strategi för en framgångsrik verksamhet när det står klart att långvarig stress försämrar både energinivå, effektivitet, kreativitet och motivation.
Men det är en svår balansgång mellan att brinna för det man gör och att bränna ut sig. Idag lämnas det ofta till individen själv att ansvara för att man inte blir utbränd. Ofta får man höra exempel som att ?duktiga flickor ska lära sig säga nej?. Jag skulle däremot säga att det lika mycket är organisationens ansvar att främja en god arbetssituation för sina medlemmar och förtroendevalda. Det är jättesvårt som individ att bromsa en alltför stressig vardag om normen runtomkring en är att ha en ständigt uppbokad kalender, att vara tillgänglig dygnet runt och alltid kunna leverera, och att det i sig är någonting organisationens kultur och struktur är uppbyggt runtomkring.
Det här är en avgörande fråga för vilka organisationer som kommer nå framgång och ha en givande verksamhet i framtiden. Vi måste sätta upp rutiner och strukturer som gör att vårt engagemang och arbete kan bli mer lustfyllt, hållbart och hälsosamt. Vi måste öppet diskutera våra olika förväntningar på varandra, våra förutsättningar och prioriteringar. Och vi måste erbjuda varandra återkoppling, erkännande, rättvisa, meningsfullhet, kontroll och vila. Då vinner vi i det långa loppet.
Sätt er gärna ner och tänk igenom några egna strategier. Vad skulle du själv behöva för att undvika en destruktiv arbetssituation? Vilka rutiner skulle ni i styrelsen behöva införa i höst för att era medlemmar och förtroendevalda regelbundet ska kunna fylla på med energi och motivation? Vad skulle ni behöva göra för att skapa hållbart engagemang?
Matilda Andersson
Matilda Andersson är jämställdhetskonsult och hjälper till vardags organisationer med sitt interna jämställdhets- och mångfaldsarbete. Hon erbjuder utbildning, rådgivning, kartläggningar och processledning med syfte att se över organisationers struktur, kultur och ledarskap så att ingen diskrimineras, att arbetsmiljön förbättras och att allas potential tas tillvara. Hon har själv sju års erfarenhet av styrelseuppdrag och ideellt engagemang inom civilsamhället på lokal-, nationell- och europeisk nivå.
