Vi som är engagerade och lägger ner vår tid, vår kraft, vår själ i det ideella arbetet, vi gör det för att det är viktigt. För att vi verkligen från vårt hjärta tror att en annan värld är möjlig och att vi kan göra skillnad tillsammans.
Stoltheten över vad organisationen faktiskt uträttar är en viktig anledning att vi orkar, dag efter dag, år efter år. Det är som att själva tillhörigheten, att vara del av en förening som på allvar är med och förändrar världen, ger oss superkrafter som gör att vi klarar mer än vi trodde var möjligt.
Därför är det centralt för att vi ska fortsätta att orka att organisationen lever upp till vårt förtroende. Att föreningen levererar ett resultat som gör att vi kan fortsätta vara lojala och stolta över vår organisation.
Det är klart att relationen inte alltid är smärtfri. Det är inga relationer. Ibland håller vi inte med varandra, ibland förlorar vi viktiga omröstningar eller tycker att företrädare beter sig oproffsigt eller säger korkade saker i tv. Men det är ingenting som gör att vi på allvar överväger att bryta upp och lämna. Vi suckar lite, pratar med våra vänner om saken och fortsätter sedan att göra jobbet som vi alltid gör.
Men ibland blir det kris på riktigt. Organisationen fattar ett beslut som fullständigt strider mot själva kärnan i vårt engagemang, förhåller sig passiv när allt står på spel eller drabbas av en skandal som skakar om oss ordentligt.
Som när Amnesty International fattar beslut om att motsätta sig kriminalisering av sexköp. Eller när Röda Korsets kommunikationsdirektör ertappas med att förskingra de pengar som medlemmar samlat in och som skulle gå till arbete för att lindra nöd. Eller när Miljöpartiet och Socialdemokraterna gemensamt beslutar att Sveriges asylmottagande ska anpassas till europeisk miniminivå, på gränsen till vad som är lagligt utifrån internationella konventioner.
För den som under lång tid har jobbat stenhårt för organisationen, som anställd, arvoderad eller frivillig, som offrat fritidsintressen, nattsömn och relationer för att jobba med kvinnorättsfrågor, insamling, mötesplatser för utsatta eller för integration och öppenhet, kan det vara droppen.
Det är lätt att känna sig sviken. Att känna chock, vantro, sorg och ilska. Är det värt allt slit? Vill jag verkligen vara en del av detta? Var allt arbete förgäves? Är det här verkligen på riktigt?
Då gäller det att ta hand om sig själv och om varandra. Komma ihåg att vila, inte kräva samma prestationsnivå av sig själv som i normala fall (det tar mycket kraft att vara förtvivlad och rasande) och vänta med de stora, ödesdigra besluten. Vänta ut de värsta känslorna, ge sig själv tid att tänka och känna. Prata med varandra. Tids nog är det dags att fatta beslut om hur du går vidare.
Vi reagerar olika. Några som läser det här kommer att undra om jag inte överdriver ändå, så himla farligt är det väl inte? Andra kommer att känna igen sig på pricken. Ha respekt för varandra. Acceptera att alla inte har behov av att sörja och inte alls bär på känslan av att organisationen just förlorade en bit av sin själ. Acceptera att andra känner det just så.
Var rädd om dig. Du behövs och du kommer att fortsätta att göra skillnad i den här världen. Oavsett vilken plattform du väljer, när det är dag att välja.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
