För ett par år sedan var 80 procent av Sveriges befolkning medlemmar i minst en förening och 48 procent hade arbetat ideellt någon gång det senaste året. Antalet föreningsmedlemskap har gått ned något de senaste decennierna men antalet aktiva förblir i stort sett konstant. På senare år har andelen föreningsmedlemmar bland de aktiva dessutom stigit.
Rimligen måste det göra någonting med synen på demokrati och relationen till samhället när en så stor del av befolkningen i ett land är medlemmar och aktiva i föreningslivet. I Sverige har man länge talat om föreningslivet som en skola i demokrati, både för vanliga medborgare och för alla de politiker som har haft sin bakgrund i folkrörelserna. I forskningen talar man om att det stärker förtroendet för gemensamma institutioner, skapar möten mellan människor och stärker demokratiska värderingar. Samtidigt har har man också pekat på att både människors erfarenheter av föreningslivet och vilka de kommer i kontakt med där beror på hur föreningslivet är organiserat. Föreningsaktivitet leder till att man träffar människor med annan bakgrund än ens egen bara i den utsträckning som föreningslivet är blandat, och erfarenheten av att utöva demokrati beror på hur demokratiskt föreningslivet egentligen är.
Det finns all anledning att inte överromantisera föreningslivet. En av de saker som har slagit mig då jag i min egen forskning intervjuat förtroendevalda i olika organisationer är dock att detta har att göra med en av de intressantare aspekterna av demokratisynen hos många av dem. Det har att göra med förmågan att förena idealism och pragmatism. I relationen mellan medborgare och politiker kan detta mycket väl stärka förtroendet, men detta kan ske på olika sätt. Erfarenheten av att själv vara förtroendevald kan stärka förståelsen för vad det innebär att vara förtroendevald. Om föreningslivet är hierarkiskt uppbyggd kan det innebära att människor vänjer sig vid att lojalt följa ledningen för den egna folkrörelsen (partilojaliteten i svenska val är jämförelsevis hög).
Men erfarenheten av att själv leda och företräda en organisation kan också leda till ett förtroende för demokratin som är tillräckligt högt för att man ska tycka att det är mödan värt att försöka påverka den, samtidigt som förtroendet för politiker och tjänstemän inte är högre än att man utgår från att man måste ta egna initiativ för att någonting ska hända. Det handlar alltså om att tro på demokratin utan att överromantisera den eller börja tro att någon annan kommer att ta hand om allt. Denna för demokratin grundläggande inställning är verkligen någonting som jag har sett under mina intervjuer. Det är också en inställning som det är svårt att lära ut: erfarenheten av vad det betyder att själv göra skillnad är knappast någonting man kan få utan att ha varit med om det. Att den möjligheten är öppen för en så stor del av befolkningen torde vara ett av föreningslivets största bidrag till samhället och demokratin.
Tobias Harding
Tobias Harding har just avslutat ett forskningsprojekt om demokratiskt lärande i ideella och folkbildande organisationer. Han är också aktuell som en av författarna till boken Bildning och demokrati: Nya vägar i folkbildningslandskapet, med rapporten Framtidens civilsamhälle och som utvärderare av studieförbundens kulturprogram.