Norska valstugor är mycket kreativare än svenska och det leder till bättre kontakt mellan politiker och väljare.
De senaste två veckorna har jag pendlat fram och tillbaka mellan Stockholm och Oslo. Sedan The Membership Model kom ut på norska har det blivit allt fler uppdrag i Norge og det er selvfølgelig veldig hyggelig.
Snart är det stortingsval i Norge och jag har passat på att titta lite närmare på valrörelsen. Jag skulle kunna skriva en del om skillnaden mellan svensk och norsk politik, men det skulle nog falla utanför ramarna för den här bloggen. Däremot kan jag blogga om hur partierna engagerar sina gräsrötter i valrörelsen.
Precis som i Sverige bemannas valstugorna i Norge av partifolk som är aktiv på lokal nivå. Precis som i Sverige får de inte alltid en bra förberedelse för uppdraget. Visst behövs det ingen examen i i medie- och kommunikationsvetenskap för att bemanna en monter, men några övningar kring samtalsmetodik och argumentation borde ändå vara det minsta inför ett såpass viktigt uppdrag. Som jag har bloggat tidigare kan en bristfällig förberedelse ibland leda till konstiga situationer. Ändå upplevde jag att det är var lättare att komma i kontakt med de norska valarbetare. Jag tror att det beror på hur valstugorna ser ut.
Norska valstugor är mycket kreativare än svenska. Ja, oftast är det inte ens stugor. Jag har sett campingvagnar, cykelsläp, ett och annat tält och stora färglada trädlådor som formade bokstäverna OSLO. Alla dessa montrar var öppnare än klassiska svenska valstugorna, så ingen kan gömma sig i stugans mörker och bara ta en fika med sina partikamratar. Det gör att att kampanjarbetare får stå utanför och prata med väljare. Och det är ju precis det som är tanken.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.