På söndag är det dags igen: Almedalsveckan i Visby drar igång. I år är den större än någonsin. Som vanligt. De flesta programpunkter arrangeras av ideella sektorn, även om mediebilden kan vara en annan.
För mig är det fjärde gången i Almedalen, så jag har en packlista att utgå ifrån. Jag är där för att nätverka och det är mest utifrån detta jag väljer ut vad jag ska gå på. Som varje år kommer jag därför att genomlida ett antal misslyckade seminarier och irriterar mig på arrangörer som inte ens har ambitionen att få till någonting bra för deltagarna. Inte minst kommer jag nog bli uttråkad av paneler där alla håller med varandra. Ändå ser jag väldigt mycket fram emot att åka till Visby.
Precis som på de allra flesta konferenser är inte det officiella programmet det som är intressant i Almedalen. Det är de oväntade mötena på kullerstensgatorna, på gräsmattorna och i kaffekön som är det intressanta. Det är där nya kontakter knyts, skvaller utbyts och nya idéer kläcks. Allt detta i en miljö där en inte kan gå en meter utan att få ett flygblad eller någon gratispryl.
Almedalsveckan är unik, även om bland annat Danmark och Norge har börjat med liknande tillställningar. Tyvärr finns det en risk att den så småningom kommer faller på sin egen framgång. Ju större Almedalen blir, desto svårare och dyrare blir det att hitta boende och evenemangslokaler. Så det blir nästintill omöjligt för gräsrotsaktivister att delta. Det är en politisk elit som minglar i Visbys gränder. För oss som har råd kommer det fortfarande att bli roligt och givande att åka till Almedalen. Men att politikveckan blir alltmer exkluderande kastar sin skugga över denna demokratifestival.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.