förening för alla
Demokrati och delaktighet ska vara en självklarhet inom idrotten
Häromdagen fick jag nys om en rapport från Centrum för idrottsforskning (CIF) som visar att aktiva inom idrottsföreningar inte får lära sig demokrati och delaktighet. Jag som själv funnit mitt sammanhang inom idrottsvärlden sedan fyra års ålder hade svårt att ta till mig detta påstående. Jag tycker nämligen att jag själv har lärt mig om demokrati och delaktighet genom alla mina år inom idrottsrörelsen, men hur har jag lärt mig det? Och när fick jag upp ögonen för det här med demokrati inom idrottens värld?
Rapporten ? ?Vem håller i klubban?
För att reflektera vidare kring detta behövde jag läsa hela rapporten, som för övrigt heter Vem håller i klubban ? om demokrati och delaktighet i idrottsföreningar. Sagt och gjort och efter att ha läst den fick jag bland annat veta att endast tolv procent av idrottsföreningars medlemmar är involverade i föreningens demokratiska processer såsom styrelsemöten, utskott, kommittéer, årsmöten m.m. Jag fick även läsa om att endast 25 procent av idrottsföreningarna i den här undersökningen hade styrelseledamöter under 25 år.
Mitt liv som aktiv idrottare
Hur var det då när jag själv var yngre och aktiv idrottare? Nej jag satt inte i styrelsen i min idrottsförening och nej, jag gick aldrig på årsmöten. Jag kan inte ens minnas att jag blev tillfrågad att gå. Men hade jag svarat ja om jag väl fick frågan? Ja, kanske. Men då jag aldrig fick frågan kanske jag heller inte lärde mig så mycket om demokratiska processer inom idrottsrörelsen förrän jag, för ungefär fem år sedan, var med och startade en egen idrottsförening?
Demokrati och delaktighet ? Hur ser det ut idag?
Idag sitter jag som ordförande i samma förening som jag var med och startade och jag lär mig mer och mer om demokrati och delaktighet varje dag. Men hur ser det ut för de aktiva idag i min egen förening? Vi har ingen under 25 år som sitter med i styrelsen och vi har inga utskott eller liknande. Dessutom är uppslutningen på våra årsmöten otroligt låg. Betyder det då att de aktiva i vår förening inte lär sig om demokrati och inte känner sig delaktiga i föreningen? Nej det gör det förstås inte. Rapporten jag läste poängterar att föreningar kan ha andra typer av kanaler än styrelsemöten, årsmöten, kommittéer och utskott där medlemmarna får inflytande och får uttrycka sina åsikter.
Ett exempel handlar om att vi gör utvärderingar med våra aktiva. När vi var en mindre förening gick en representant från styrelsen ut på träningarna och intervjuade de barn som ville delta. Idag använder vi oss av enkäter istället. När frågorna är ställda och besvarade sammanställs de och diskuteras på styrelsemöten.
Ett annat exempel som handlar om att involvera unga i vår idrottsförening är att tidigt erbjuda dem att bli ledare. Redan vid tolv års ålder får de frågan om att bli lärling i en grupp med yngre aktiva. Som lärling får de utbildning, både extern och intern, samt en mentor som stöttar dem i deras ledarskap.
Demokrati och delaktighet ? Vad kan vi förbättra?
Hur kan vi få de aktiva än mer delaktiga i föreningen och få dem att förstå och känna att de kan påverka? Det finns förstås många förslag på detta och jag vill avsluta mitt inlägg med att nämna några av dem.
Jag är ett stort fan av de utvärderingar vi gör i föreningen, både med föräldrar, ledare och aktiva. Men tyvärr har i dagsläget de aktiva inte fått någon återkoppling. Visst, ledarna får veta vad de aktiva har svarat och de kan ju påverka de aktivas trivsel. Dock kan de aktiva själva också påverka gruppens stämning. Därför borde det vara en självklarhet att även återkoppla direkt till dem vilket är något jag kommer ta med mig inför nästa utvärdering.
Tanken med lärlingsprogrammet i föreningen är såklart att skapa engagerade ledare som stannar länge i föreningen för att de trivs och utvecklas. MEN det vi kan jobba mer på är att få dem intresserade av demokratiska processer för att så småningom förhoppningsvis få in dem i styrelsen. Rapporten från CIF lyfter fram unga ledamöter som har börjat få frågor om styrelsen från sina träningskompisar och intresse för styrelsefrågor växte bland de aktiva om de själva såg någon i sin egen ålder i styrelsen. Och för att detta ska bli verklighet måste vi, som alltid, börja med att ställa frågan.
Jessica Pettersson
Jessica Pettersson driver företaget FöreningsKraft där hon handfast hjälper styrelser i idrottsföreningar med det de själva inte hinner med idag. Hon har även själv en gedigen bakgrund inom idrottsrörelsen, både som aktiv, ledare och ordförande.
Stor inspiration från en liten källa
Nyligen deltog jag i ett medlemsmöte hos en förening som kan klassificeras som liten. I en nystartad förening utan anställda eller arvoderade axlas all arbete av ideella. Jag visste sedan tidigare att föreningen var utan någon större hierarkisk struktur och att medlemmarna arbetade på ett prestigelöst sätt. Jag hade inga specifika förväntningar inför mötet men blev ändå både förvånad och inspirerad.
En ledamot gick igenom deras omfattande verksamhet och imponerande resultat, vilka föreningen lyckades åstadkomma med minimala resurser och enorm engagemang från en relativt liten medlemskår. Slutligen presenterade ledamoten ett överskott i budgeten och jag satt och undrade med vidöppna ögon hur en förening men så lite pengar och så mycket verksamhet kan ha ett överskott?
Mötet hölls i en lånad lokal och föreningen visade upp under kvällen en rad kreativa lösningar på aktiviteter vilka föddes utifrån brist på resurser. Det är inte en myt att en högre nivå av kreativitet korrelerar med avsaknad av resurser. Vi känner alla till att stora konstnärer producerade sina bästa verk när de var fattiga. Samma regel gäller många gånger inom föreningslivet. Tillgång till större summor riskerar att medföra arrogans och frånvaro av kreativa sparsamma lösningar medan brist på medel får kreativiteten att flöda i ett brett spektrum av billiga eller kostnadsminimala aktiviteter.
Under mötets presentation och diskussion upptäckte jag även en genomgående effektivitet i deras arbetssätt. När jag frågade vad effektiviteten beror på fick jag höra att det handlar om korta beslutsfattande processer. Det går snabbt. Saker och ting tar inte lång tid för att en inte behöver vänta i flera veckor på ett beslut.
Vi som är engagerade eller yrkesverksamma inom större föreningar kan ibland behöva titta på hur en liten förening lever och överlever. Stor inspiration till effektivitet och kreativitet kan komma från en liten källa.
Mirella Pejcic
Mirella har studerat mänskliga rättigheter och arbetar inom ideella sektorn. Hon är en av författarna till Demokratimodellen.
Att leda i förändring
Nya tider ställer nya krav och utmaningar vilka leder till behov av långsiktiga förändringar. När organisationen befinner sig i en förändringsfas krävs det en tydlig och sammanhållande ledarskapsstil som kan förena det gamla med det nya på ett balanserat sätt. Många gånger behöver det förvaltas och utvecklas samtidigt. Det som är tryggt och fungerande behöver bevaras och det nya innovativa behöver släppas in och implementeras. En pågående organisationsförändring är en process som kräver alkemiskt förhållningssätt och diplomati.
Snabba förändringar riskerar att upplevas som chockartade och även avvisas om dessa inte förklaras, förankras och anpassas till behoven. Ledaren behöver därför lyssna noga på det som efterfrågas och betrakta hur förändringen tas emot. Det händer att organisationer tappar några på vägen när förändringar initieras och genomförs. Av olika anledningar väljer vissa medlemmar, ideella eller anställda att lämna. Flexibelt och uthålligt ledarskap efterfrågas lika mycket som en dos av försiktighet och lyhördhet.
Att hålla fast vid en riktning kan vara lika viktigt som att våga omvärdera och tänka om kring vissa frågor. En trygg ledare måste kunna avväga till vilken grad riktningen ska hållas och när det är dags att stanna till, backa eller tänka om. Processen rör sig bättre framåt om justeringar och ändringar tas tillvara i god tid. Viktiga beslut och bedömningar bör med fördel grundas och fattas utifrån ett gediget underlag.
En ledare i förändring har tydliga ramar som leder framåt samtidigt som en är öppen för nya vägar och förslag. Ett sammanhållande perspektiv blandar, omfamnar, sorterar och prioriterar för att uppnå en mjuk övergång. Förändringar ska varken tvingas på eller kastas över organisationen som en kraftfull orkan. Förändringsarbetet behöver introduceras och kommuniceras på ett smidigt sätt för att kunna svepa över organisationen som en bris. Den nya vinden som blåser behöver upplevas som måttlig, behaglig och frisk.
Mirella Pejcic
Mirella har studerat mänskliga rättigheter och arbetar inom ideella sektorn. Hon är en av författarna till Demokratimodellen.
En gissningslek
Tiden går fort när en har roligt. Det känns som att jag började på min doktorandtjänst i pedagogik igår, ändå har jag hunnit vara på institutionen i fem veckor. Jag har lärt mig de oskrivna reglerna i personalrummet, jag har skaffat ett gäng växter till mitt tjänsterum (de trivs utmärkt) och framförallt har jag kommit igång med min avhandling om lärande i ideella organisationer i ett historiskt perspektiv.
Det är väldigt roligt att få möjlighet att kunna gräva ner sig i det svenska civilsamhällets historia. Givetvis är det alldeles för tidigt för att komma med några resultat, men jag ska ändå bjuda på ett intressant citat som jag hittade i en statlig utredning:
?Många organisationer är otillräckliga i det lokala basarbetet. Föreningsledare och funktionärer, som är verksamma både lokalt och i riksorganisationerna, menar att det är tid för föreningssverige att vara självkritiskt: Har organisationerna i sin iver att ge stöd och uppmuntran till de lokala föreningarna startat så många centrala kampanjer att spontana initiativ hämnas? Har organisationerna ? för att motsvara statliga organs förväntningar på ansökningar och redovisningar, byggt upp avancerade administrationer, som är svåra att överblicka för enskilda medlemmar??
Och det fortsätter på samma spår:
?Ändå tycks riksorganisationernas insatser för den lokala föreningsverksamheten ofta vara otillräckliga. Brister finns i utbildning i att initiera, fånga upp och föra vidare nya pedagogiska metoder och skojiga, spännande verksamhetstips. Många av föreningarnas nuvarande lokala funktionärer, liksom tänkbara blivande föreningsledare, går miste om det stöd och den inspiration som är nödvändig för verksamhetens utveckling.?
När tror du att det här är skrivet? Fundera en stund, sedan kan du få svaret genom att följa den här länken. (själva citatet är på sidan 423).
Vad tycker du, hur ser det ut idag?
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Dags att lämna plats?
För att någon ska kunna ta plats i en styrelse behöver någon annan lämna plats. Det är inte ovanligt att vissa personer sitter år in och år ut utan att ens reflektera över att det kanske är dags att lämna sitt uppdrag. Hur vet vi när det är dags att lämna plats? Varför ska vi överhuvudtaget lämna plats?
Det är dags för en ordförande att lämna plats när det brister i ledarskapet och förtroendet är lågt. Det är dags att kliva av när föreningen rör sig i fel riktning, djupa splittringar uppstår och när långsiktiga mål inte förverkligas. Det är dags för en ledamot att lämna plats när styrelsen är i behov av nya perspektiv och innovation. Nya människor innebär nya idéer, nya arbetssätt och nya vägar framåt. Det var inte alltid bättre förr men det kan bli bättre med nya krafter i framtiden.
Det är dags att lämna plats när du har efter många år slutat utvecklas och växa. När hälsan sviker, när tiden inte räcker till eller när du har tappat motivationen och drivkraften. Det är dags att lämna plats den dagen du blir passiv och slutar bidra. Det är dags att lämna plats när du känner att du är färdig men väljer att stanna ett tag till. Det är dags att försvinna när du har lämnat tillräckligt med avtryck och när det helt enkelt är good enough.
Alla dessa scenarier kräver en helhetsbild, reflektion och självinsikt. Det är inte alla som har tillräckligt med självinsikt eller förmågan att se helheten. Ibland ser vi det som vi vill se och vårt ego står i vägen och blockerar. Föreningar behöver därför aktivt förhindra stagnation och främja förnyelse genom att sätta en tidsgräns för hur länge en person kan inneha en förtroendepost. Regeneration och människoflöde kräver med andra ord reglering och avgränsning. För att någon ska kunna ta plats behöver någon annan veta när det är dags att lämna plats.
Mirella Pejcic
Mirella har studerat mänskliga rättigheter och arbetar inom ideella sektorn. Hon är en av författarna till Demokratimodellen.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!