förening för alla
Vilken skillnad vill du göra?
En av de viktigaste förutsättningarna för att en organisation ska fungera och verkligen göra skillnad inom sitt område är att det finns ett gott ledarskap. I en del organisationer är det känsligt att prata om ledarskap, det uppfattas som hierarkiskt, ojämlikt och i värsta fall odemokratiskt.
Det går att vara ledare på en mängd olika sätt. Det finns massor av litteratur om ledarskap och många skolor att förhålla sig till. För att inte tala om den kultur som finns i den egna organisationen, det sätt som ni pratar (eller inte pratar) om ledarskap.
Så hur vill du göra? Vilken skillnad vill du göra, hur ska det märkas att det är just du som är ledare? Vilka värderingar vill du ska prägla ditt ledarskap och vad får det för konsekvenser?
En del organisationer är väldigt bra på att utbilda och stärka sina ledare, att stötta dem i att hitta sin egen ledarskapsfilosofi, att vara ledare på sitt sätt. I andra organisationer får ledare känna sig fram på egen hand och det finns få eller inga strukturer att lut sig mot.
Det är lätt att känna sig ensam som ledare, om det inte finns stöd från den egna organisationen i att hitta sitt sätt att leda. Det kan kännas som att alla andra ”vet hur man gör”, att det finns ett facit som du inte har fått tillgång till. Gör du verkligen rätt?
Sanningen är ju att det inte finns ett rätt sätt. Det finns gott om forskning och olika skolor säger olika saker om vad som fungerar. Men tillsist är det bara en sak som gäller: du behöver bestämma dig för hur du vill vara som ledare.
Du behöver ditt eget ledarskapsmanifest. Hur vill du motivera? Hur tänker du hantera konflikter och kriser? Hur skapar du en positiv kultur i gruppen och hur tar du hand om dig själv och håller din egen låga brinnande?
Jag skriver om det här och om andra utmaningar för ledare i min bok Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation.
Det är när du bestämmer dig för hur du vill vara – och omsätter det beslutet till verklighet i det dagliga ledarskapet – som du verkligen börjar göra skillnad.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Inget ägarskap utan medlemskap
I höstas åkte jag på en busstur med Ideell arena. Det handlade om att ta del av de senaste rönen inom civilsamhällsforskningen samtidigt som vi skulle göra nedslag i verkligheten.
Den första verksamheten vi besökte var rörelsen Tillväxt som busodlar på oanvänd mark. De har valt att inte bilda en förening utan att förbli ett nätverk utan fast organisationsform. Lite senare körde bussen oss till Långholmen där vi besökte föreningen Långholmens koloniträdgårdar som har anor från 1800-talet och ser sig som del av en traditionell folkrörelse.
Där, på en grusstig i koloniträdgården, blev det en mycket tänkvärd diskussion. Representanten för Långholmens koloniträdgårdar kände sig på något sätt provocerad av Tillväxts lösa strukturer, men drabbades samtidigt av Förenings-Janten. Representanterna för Tillväxt i sin tur verkade inte riktigt förstå att det inte går att driva en så stor verksamhet som en koloniträdgård utan tydliga strukturer.
Båda har valt sätt att organisera sig som motsvarar ändamålet. Men trots att båda satt fingrarna i jorden och ville bidra till hållbar utveckling fanns det en stor oförståelse för varandras val. Kulturkrocken var rejäl.
Organisationsformer engagerar och det kan behövas en mer nyanserat diskussion. Därför är det bra att bloggdebatten om engagemang och medlemskap fortsätter. Alexis Wicklin på Ledarinstitutet har nu skrivit ett nytt inlägg där han fortsätter argumentera att medlemsvärvning inte får komma i vägen för engagemang.
Mycket av det han skriver kan jag hålla med om. Bland annat om vikten av att ha en närvaro bland människorna en vill engagera, skapa tillgängliga mötesplatser, visa resultat och inte minst lyssna på synpunkter och kritik. Och så skriver han en del jag inte håller med om.
?Jag menar att många teorier och metoder som används av många medlemsorganisationer felaktigt gör medlemskapet till en förutsättning för att människor ska kunna engagera sig. I dessa metoder antas människor först få kännedom om organisationen eller deras frågor. Därefter blir de intresserade och kanske till och med sympatiserar med organisationens värderingar. Så mycket att de väljer att bli medlemmar. Först därefter förväntas människor kunna bidra till att frågan uppmärksammas och känna att de äger idén för att slutligen kunna skapa nya möjligheter och resultat.?
Jag har svårt att se hur det ska gå att organisera sig i en fråga eller en organisation utan att ha kännedom om den, vara intresserad av den och sympatisera med den. Därmed inte sagt att ett medlemskap ska vara en förutsättning för att engagera sig i en fråga. Tvärtom kan ett mikroengagemang vara en bra ingång i en fråga. För att delta i en demonstration krävs inte något medlemskap. Men om organisationen som arrangerar demonstrationen är smart har den medlemsvärvare på plats för att fånga upp engagemanget.
En väldigt intressant aspekt som Alexis Wicklin lyfter i citatet ovan är konceptet om ägarskap. Jag menar att medlemskap är det bästa, kanske det enda, sättet att säkerställa demokratiskt inflyttande över en organisation. Om vi tänker på koloniföreningen igen blir det väldigt tydligt: att bli medlem där innebär både rättigheter och skyldigheter. En lott är en del av någonting större, det är många frågor som måste hanteras gemensamt, till exempel Det står i direkt analogi med att vara medborgare i en kommun eller ett land.
?När medlemskapet görs till en förutsättning för riktigt engagemang trycker jag att organisationen begränsar sina möjligheter att växa och utvecklas eftersom en stor grupp potentiella eldsjälar utestängs från möjligheten att bidra till verksamheten. De måste ju bli medlemmar först.?
Nu tänker jag inte diskutera vad ?riktigt engagemang? är för någonting. Även punktinsatser fyller en viktig funktion och ska uppmuntras. Jag anar dock en tendens att överdramatisera medlemsvärvningen här. Det handlar bara om att fylla i en blankett eller att skicka ett sms samt att betala en oftast symbolisk summa. Jag ser inte hur det utestänger potentiella eldsjälar. Förvisso finns organisationer som har för krångliga rutiner och då gäller det ju att ändra dem. Men i grund och botten handlar det om att våga fråga.
Tvärtemot vad Alexis Wicklin skriver råder jag mina kunder att bli tydligare på vad som är skillnaden mellan medlemmar och icke-medlemmar. Om den suddas ut för mycket blir det svårt att argumentera vad som är poängen med ett medlemskap. Exempelvis kan det vara strategiskt smart att arrangera tillställningar endast för medlemmar, det skapar incitament för att gå med. Att få nya engagerade medlemmar är en förutsättning för att organisationen ska finnas på sikt. Och inte minst kan eldsjälarna få ett ägarskap över organisationen genom sitt medlemskap. Hur skulle en demokratisk organisation som inte bygger på medlemskap se ut?
Ändå har många organisationer en för ensidig fokus på medlemsvärvning. Som jag skrev tidigare behövs det istället ett medlems- och engagemangsstrategi som genomsyrar all verksamhet. Det är en balansgång, engagemang får inte kvävas av strukturer, samtidigt är strukturerna en förutsättning för ett hållbart engagemang.
Det stora problemet är att det i många organisationer inte går att engagera sig utan ett förtroendeuppdrag. Det skapar för höga trösklar. Många medlemmar kan tänka sig att bidra till verksamheten, fast utan att binda upp sig ett helt år. I alla fall inte direkt, utan att att ha provat på ett mindre engagemang först. Så om vi byter ut ordet medlemskap mot förtroendeuppdrag i Alexis Wicklins senaste inlägg kan jag hålla med om i stort sett allt han skriver.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Tro och övertro på demokrati
För ett par år sedan var 80 procent av Sveriges befolkning medlemmar i minst en förening och 48 procent hade arbetat ideellt någon gång det senaste året. Antalet föreningsmedlemskap har gått ned något de senaste decennierna men antalet aktiva förblir i stort sett konstant. På senare år har andelen föreningsmedlemmar bland de aktiva dessutom stigit.
Rimligen måste det göra någonting med synen på demokrati och relationen till samhället när en så stor del av befolkningen i ett land är medlemmar och aktiva i föreningslivet. I Sverige har man länge talat om föreningslivet som en skola i demokrati, både för vanliga medborgare och för alla de politiker som har haft sin bakgrund i folkrörelserna. I forskningen talar man om att det stärker förtroendet för gemensamma institutioner, skapar möten mellan människor och stärker demokratiska värderingar. Samtidigt har har man också pekat på att både människors erfarenheter av föreningslivet och vilka de kommer i kontakt med där beror på hur föreningslivet är organiserat. Föreningsaktivitet leder till att man träffar människor med annan bakgrund än ens egen bara i den utsträckning som föreningslivet är blandat, och erfarenheten av att utöva demokrati beror på hur demokratiskt föreningslivet egentligen är.
Det finns all anledning att inte överromantisera föreningslivet. En av de saker som har slagit mig då jag i min egen forskning intervjuat förtroendevalda i olika organisationer är dock att detta har att göra med en av de intressantare aspekterna av demokratisynen hos många av dem. Det har att göra med förmågan att förena idealism och pragmatism. I relationen mellan medborgare och politiker kan detta mycket väl stärka förtroendet, men detta kan ske på olika sätt. Erfarenheten av att själv vara förtroendevald kan stärka förståelsen för vad det innebär att vara förtroendevald. Om föreningslivet är hierarkiskt uppbyggd kan det innebära att människor vänjer sig vid att lojalt följa ledningen för den egna folkrörelsen (partilojaliteten i svenska val är jämförelsevis hög).
Men erfarenheten av att själv leda och företräda en organisation kan också leda till ett förtroende för demokratin som är tillräckligt högt för att man ska tycka att det är mödan värt att försöka påverka den, samtidigt som förtroendet för politiker och tjänstemän inte är högre än att man utgår från att man måste ta egna initiativ för att någonting ska hända. Det handlar alltså om att tro på demokratin utan att överromantisera den eller börja tro att någon annan kommer att ta hand om allt. Denna för demokratin grundläggande inställning är verkligen någonting som jag har sett under mina intervjuer. Det är också en inställning som det är svårt att lära ut: erfarenheten av vad det betyder att själv göra skillnad är knappast någonting man kan få utan att ha varit med om det. Att den möjligheten är öppen för en så stor del av befolkningen torde vara ett av föreningslivets största bidrag till samhället och demokratin.
Tobias Harding
Tobias Harding har just avslutat ett forskningsprojekt om demokratiskt lärande i ideella och folkbildande organisationer. Han är också aktuell som en av författarna till boken Bildning och demokrati: Nya vägar i folkbildningslandskapet, med rapporten Framtidens civilsamhälle och som utvärderare av studieförbundens kulturprogram.
Organisera tillgängligt ? men hur då?
I söndags kom jag hem från en tjejkonferens jag varit ansvarig för att planera. Bakom arrangemanget stod en organisation för och av kvinnor och tjejer med olika slag av funktionsnedsättningar.
Som ansvarig för ett stort föreningsengagemang är det lätt att man efteråt drunknar i alla förslag på vad som kunde gjorts bättre. Listan kan innehålla allt från önskemål mer interaktivitet där man pratar mer och föreläsningslyssnar mindre, till fler och längre pauser och annorlunda mat. Här måste man ta sig samman och se förbättringslistan som möjligheter snarare än jobbig kritik.
Alla som ordnar kurser, läger och utbildningar, borde ju alldeles självklart ha tänkt till om tillgängligheten. Alltså, fungerar det här arrangemanget även för den som är rullstolsburen, ser eller hör dåligt? Kommer den som har ett brinnande intresse ? och samtidigt koncentrationssvårigheter att orka med programmet? Kanske känner du som läser igen de här frågorna och om din organisation till och med har en checklista för tillgänglighet som ni använder när aktiviteter planeras, så är det riktigt bra.
Om du nu istället sitter och funderar ungefär så här ?i vår förening gör vi ungefär som vi alltid har gjort ? och det har fungerat hittills?, vill jag bara säga att det inte finns något som är bra som inte kan göras bättre!
Det här med att göra verksamheten öppen och välkomnande för alla är nödvändigt för en demokratisk organisation. Men det betyder inte att det alltid är enkelt. Jag, som själv har en synnedsättning och har varit aktiv i synskaderörelsen sen jag var liten, förväntas nog kunna en del om tillgänglighet. Det kan jag också ? men allra mest utifrån mitt eget perspektiv. Även om teckenspråkstolkar och rullstolsanpassade rum är lika självklart för mig som material i punktskrift och storstil ? finns det situationer då även jag får huvudbry. Det finns stunder då jag tvivlar på att allas behov och intressen verkligen kan tillgodoses. Samtidigt tänker jag aldrig någonsin sluta att försöka. Det hoppas jag att ni inte heller gör!
Å ena sidan kan det för många av oss kännas självklart och bli lättare med ett spikat, förutbestämt program med tydliga hålltider som alla förväntas följa. Å andra sidan kan en funktionsnedsättning eller hälsoproblem, för en del göra det svårt att hänga med i samma takt som andra. Vems takt ska man i så fall hålla och hur ställer man krav på deltagare vars individuella behov man kanske inte känner till i förväg? Även om man frågat efter särskilda behov tidigare, finns det ingen garanti att det som borde talats om verkligen kommit fram.
En del av receptet för tillgängliga aktiviteter är som sagt en checklista för tillgänglighet inför planeringen, en rutin att alltid fråga efter deltagarnas individuella behov när kursbekräftelsen skickas ut, göra ett program som tidigt blir känt för alla deltagare, men som också talar om vad som gäller kring tidshållning och om programmet kan komma att ändras. Självklart måste också listor över allergier, specialkost och andra behov upprättas.
Det här är såklart inte hela receptet, men en god bit på väg mot en aktivitet där alla känner sig välkomna och hemma. Till detta behövs tid och ork att lösa frågor som uppkommer under tidens gång och utrymme att anpassa planerna efter oförutsedda händelser.
För att hinna och orka med allt detta vill jag säga: Tänk på dig själv och gör inte allt på egen hand! Även om du råkar ha det yttersta ansvaret och oavsett om du liksom jag tror att stark vilja räcker långt. Du kommer ännu längre om du törs delegera. Ta ansvar för helheten ? men lägg ditt fokus på det du är bäst på!
Victoria Öjefors
Victoria Öjefors arbetar med föreningsstöd på Framgången ? Planering & Påverkan. Fritiden fylls också lätt av ideellt arbete, exempelvis som andra vice ordförande i Synskadades Riksförbund. Victoria fascineras av människors förmåga att organisera sig och skapa gemenskap kring gemensamma frågor, oavsett om det handlar om ett intresse, en bakgrund eller en livssituation. Hon brinner för föreningsutbildningar lika mycket som för genomtänkt och slagkraftigt påverkansarbete.
Aktivistens lilla gröna
Civilsamhället borde i större utsträckning ta vara på kunskap som finns i andra organisationer och i andra länder. Därför tipsar vi idag om en norsk aktivisthandbok.
Det syns direkt att boken är gjort för att användas. Aktivistens håndbok från norska organisationen Natur og ungdom har ett vattentät omslag och ett smidigt format. Trots sina 155 sidor med liten skrift känns boken inte särskilt tjockt. Det är inte svårt att föreställa sig hur miljöaktivister runtom i Norge kånkar runt den i sin kånken.
Upphovspersonerna har stoppat in så mycket information som möjligt, men tack vare sin pedagogiska upplägg är Aktivistens håndbok ändå ganska lättläst. Här blandas fakta om norsk miljölagstiftning och kommunpolitik med praktiska tips för lobbying, demonstrationer och aktioner. Den genomsyras av en organisationshumor som ibland känns lite väl nördig, men som ändå gör boken underhållande. Den är även snygg med sin retrostil som påminner om miljörörelsens fornstora dar.
Natur og ungdom ger ett ex av boken till alla sina nya medlemmar. Ett bra sätt att aktivera sina medlemmar – alla kan bli aktivist. Det gäller bara att sätta igång:
”Når du starter å jobbe for miljøet, er du en amatør. Det er en stor fordel. Du kan gjøre mange viktige ting, og har lite å tape. Det er ikke så farlig om du gjør noe feil, ringer feil person, holder en demonstrasjon der ingen kommer eller lignende. […] Du har makta til å tåle å gjøre feil og lære av dem, den muligheten bør du benytte deg av.”
Tyvärr innehåller Aktivistens håndbok ingenting om makt eller diskriminering. Det är en rejäl brist – maktstrukturer finns i alla organisationer och därmed behövs det perspektivet i allt material om organisationsutveckling. Det gäller särskilt en bok som riktar sig till läsare som är nybörjare på aktivism och ideellt engagemang.
Ändå är Aktivistens håndbok en väldig bra lathund för miljöaktivism i Norge. Den är skräddarsydd för Natur og ungdoms medlemmar, i och med att den är så nischad går den antagligen inte att använda i andra sammanhang rakt av. Men om du vill ha inspiration för hur ett bra utbildningsmaterial kan se ut borde du absolut beställa den på Natur og ungdoms hemsida.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!