förening för alla
Hur ska vi göra för att aktivera ungdomar i vår förening?
Året var 2002 då jag rekryterades till De Ungas Akademi för att förverkliga en kartläggning över finlandssvenska ungas fritid. Vad håller de finlandssvenska ungdomarna riktigt på med under sin fritid? Är de intresserade av föreningsverksamhet? Den senare frågan var den främsta orsaken till varför denna kartläggning skulle göras. Föreningsfolket var oroade över vart tonåringarna tar vägen och varför de hoppar av just deras verksamhet.
Tio år har gått och med jämna mellanrum har jag stött på samma fråga, hur göra för att aktivera ungdomar i vår förening? Det är ingen lätt fråga, men vi kan utgå ifrån att unga är en av de mest utmanade målgrupper att jobba med. Och med utmanade menar jag att de är upptagna med skolan, är snabba på att sålla information och hitta det de är ute efter och brinner för ? och faktum är att de ofta är mest intresserade av att hänga med sina vänner och familj på fritiden. Personligen anser jag att på grund av detta blir arbetet heller aldrig ointressant. Men, hur göra för att nå de unga?
Resultaten jag kom fram till då 2002 såg inte så ljusa ut för traditionell föreningsverksamhet. Forskning visar att intresset för föreningsverksamhet sjunkit bland unga under 2000-talet i Finland. För idrottsföreningarna går det fortfarande relativt bra. Att unga sedan inte rör på sig tillräckligt, är en annan diskussion. Enligt en finsk undersökning upplever under 15-åriga finska unga föreningsverksamhet gammalmodigt och uppifrån styrt. Unga tenderar även att vilja engagera sig för en kortare tid, utan att förbinda sig eller bli medlem i en förening eller organisation. De önskar även tid att ?bara vara?. Ett flertal studier visar att unga är intresserade av samhällsfrågor och politik, men väljer att aktivera sig genom andra kanaler än traditionell föreningsverksamhet.
Situationen är med andra ord inte körd, vi behöver bara anpassa oss. Då man som förening funderar på hur man skall aktivera unga eller få fler unga att engagera sig, är det viktigt att reflektera kring följande egenskaper som tillhör de unga.
- Unga är inte passiva.
- Unga tänker på nyttoaspekten i att aktivera sig.
- Unga föredrar korta & intensiva engagemang.
Ytterligare är det av stor vikt att söka sig till denna målgrupp, inte vänta att de skall söka upp en. Och det viktigaste ? att vara lyhörd. Att vara lyhörd för behov, interessen och efterfrågan. Forma verksamheten efter det.
Det har alltid varit lätt att ge
Igår gick de fyra allianspartiernas partisekreterare ut på SVT Debatt och hyllade avdragsrätten för gåvor som infördes för ett år sedan. De gjorde det under den lite märkliga rubriken ?Nu gör vi det lättare för alla att skänka pengar till jul.? Nu var det även tidigare inte särskilt svårt att ge gåvor, men vi får nog anta att det är en debattredaktör som har satt en konstig rubrik. Intressantare är det att se på själva reformen.
Ett skatteavdrag för gåvor är i och för sig ingen dum idé. Även i många andra länder stimuleras medborgarnas givmildhet på det sättet och det är betydligt mer meningsfullt än diverse andra avdrag. Det som är problematiskt med den modell som regeringen valde trots experternas avrådan är att avdragsrätten inte kommer hela civilsamhället till del. Gåvor till politisk påverkan är helt utestängda.
Alliansföreträdarna lyfter särskilt våldet mot kvinnor i sin debattartikel igår. De menar att avdragsrätten kan hjälpa våldsutsatta kvinnor. I själva verket är det ett väldigt bra exempel på det problematiska med reformen. Det behövs både stöd för brottsoffren och politisk påverkan som synliggör och ifrågasätter de maktstrukturer som möjliggör våldet mot kvinnor. Att bara uppmuntra gåvor till det första men inte till det andra blir väldigt fel. Det leder inte till mindre utan tvärtom mer statlig styrning.
Det är svårt att tolka regeringens politik på det här området på ett annat sätt än att den ser civilsamhället som en billig tjänsteleverantör snarare än en viktig röst i samhällsdebatten.
Inte så konstigt att avdragsrätten för gåvor inte blev någon succé direkt.
Aaron Blanco Tejedor
Det hemliga föreninglivet
Hej kommunen (och alla andra)!
Nya rön visar att hälften av alla landets kommuner krymper, lokalt kämpar man med att få ungdomarna att stanna i bygden. Vad kan vi göra för att få Sveriges alla kommuner att ta ett par steg närmare att vara det bästa de kan vara? Och hur hittar man det hemliga föreningslivet?
Jag kan berätta lite om mig själv, jag heter Rebecka och jag gillar att spela spel. Det finns faktiskt himla många andra unga engagerade människor som gillar just det de också, Sverok samlar idag 135 000 unga i 1000 föreningar. Vi finns i 220 av landets 290 kommuner. Det är föreningar som drivs av unga människor som gått ihop för att kunna skapa den mest fantastiska fritid för sig själv och sina kompisar. Unga människor som just nu går världens bästa demokratiutbildning, genom att starta och driva egna ideella föreningar där de röstar, följer stadgar, budgeterar och allt sånt som hör föreningslivet till. Många av dessa föreningar driver egna föreningslokaler som är som ungdomsdrivna fritidsgårdar. De är den här ungdomsgenerationens absolut snabbast växande folkrörelse.
Vi i Sverok tycker att det är jättebra att just de här föreningarna finns. Att den som är ung i Sverige idag ska ha mycket olika saker att välja mellan att göra på sin fritid. Och finns inte det man vill göra ser vi till att det i alla fall ska vara enkelt att starta upp en egen spelförening och att driva den tillsammans med sina vänner. Jag är övertygad om att ett starkt föreningsliv gör varje kommun till en attraktiv plats att bo och verka på och gör närområdet levande. Det trodde jag att alla tyckte, och att alla ungdomar och föreningar var lika mycket värda.
I år gjorde vi en stor undersökning bland våra föreningar för att se om det var så att spelföreningar var lika mycket värda som andra föreningar hos kommunen. Det visade sig när vi frågade ungdomarna att spelföreningar som vänder sig till kommunen för att få hjälp att fortsätta driva sin verksamhet får nej i 30% av fallen. De allra flesta föreningar vi pratat med vänder till och med i dörren till kommunen och ber aldrig om hjälp, eftersom kommunen uppfattas som krånglig och ovälkomnande. I många fall skulle de här ungdomsföreningarna kunna få stöd om det var så att verksamheten var lite mer utformad som idrotten. Det finns tre huvudskäl till att föreningarna inte sökt stöd från kommunen:
- Kommunernas regler gör det svårt för föreningarna och kommunernas bemötande har varit dåligt.
- Informationen om kommunens stöd har varit svår förståelig eller inte nått föreningarna.
- De stöd som Sverok har i någon mån gjort föreningarna mindre benägna att söka stöd på andra håll.
Ska ungas organisering värderas så pass olika beroende på om man spelar boll eller spelar troll i sin förening? Om Sveriges kommuner och alla de hemliga föreningarna där ute hittade varandra och samarbetade, skulle då inte hemorten kännas lite mer intressant för den som är ung och funderar på vart i världen hen ska slå ner bopålarna? Jag tror det. Jag har ett par tips till Sveriges kommuner som vill hitta det hemliga föreningslivet och börja blomstra:
- Se över stödformerna för föreningarna.?Vilket syfte har stödet och vem gynnas/missgynnas av hur reglerna ser ut idag?
- Ha en person på kommunen som är tillgänglig och kunnig så att föreningarna kan ha en etablerad kontakt att vända sig till.
- Gör informationen om stöden tydligare och mer lättillgänglig för ungdomar.
För det är så att unga ibland behöver lite extra stöd för att komma igång med det de vill göra. Det kan handla om ett enkelt grundbidrag till varje förening, några hjälpande ord från en kunnig föreningscoach, tips på hur man hittar någonstans att vara eller så. Ofta krävs det ganska lite, men det man ger resulterar i en helt fantastisk handlingskraft.
I vår kommer vi att ge oss ut på vägarna för att visa upp det hemliga föreningslivet för kommuner runt om i landet, så att vi kan börja snacka med varandra. Är du intresserad av att veta mer om det arbetet eller läsa vår undersökning hittar du oss på sverok.se, där kan man också ladda hem rapporten Det hemliga föreningslivet. Vill du på egen hand leta rätt på de här föreningarna är hitta.sverok.se en bra början.
Ha det fint kommunen, så ses vi!
/Rebecka Prentell
Förbundsordförande Sverok ? spelhobbyförbundet
Rebecka Prentell
Rebecka Prentell är förbundsordförande i Sverok - spelhobbyförbundet. Sverok är Sveriges största ungdomsförbud. 135 000 medlemmar i 1000 föreningar över hela landet samlar, utvecklar och sprider spelhobbyn. I Sverok startar och driver ungdomar sina egna föreningar på egna villkor och skapar verksamhet tillsammans. Rollspel, lajv, brädspel, figurspel, e-sport och LAN utgör de huvudsakliga verksamheterna bland många andra.
Lila ? en farlig färg?
För ett tag sedan höll en kollega och jag kurs i medlemsrekrytering för förtroendevalda i en fackförening. Just den utbildningen fokuserade på själva rekryteringen, så vi pratade mycket om samtalsmetodik och körde en del praktiska övningar. En sak som kom upp under diskussionerna var informationsmaterialet. Förbundet hade tagit fram broschyrer speciellt till studenter, med annan färg än den i förbundets grafiska profil. Materialet såg ut som det brukar bli när en reklambyrå vill göra något som är lite mer ungdomligt, men hade ändå blivit rätt snyggt. De förtroendevalda tyckte dock att det inte riktigt fungerade. Mest av en anledning: Allting var lila.
Den aktuella fackföreningen organiserar ett kvinnodominerat yrke. Därmed är det inte konstigt att majoriteten av både medlemmar och förtroendevalda är kvinnor. Ändå finns det förstås killar som läser denna utbildning och de kände sig inte tilltalade av lila broschyrer. Tydligen fanns det till och med nyblivna medlemmar som tackade nej till en gratis väska i lila för att den upplevdes som för tjejigt.
Nu är kopplingen mellan färg och kön ingenting annat än ett socialt konstrukt. Den är inte statiskt heller, för i tiden ansågs lila vara en väldigt manlig färg. Läs Fanny Ambjörnssons Rosa, den farliga färgen om du inte kan tro det. Ändå är lila i dagens samhälle en färg som är feminint kodad, det är en realitet att förhålla sig till. För en nittonårig kille kan det vara ett väldigt stort steg att göra något så normbrytande som att börja på en kvinnodominerad utbildning. Får han då en lila väska kan han uppleva sig som inte riktigt välkommen och i värsta fall ta det som en signal att han valde fel utbildning.
Jag kan nästan se mötet på reklambyrån framför mig: Studenterna på den här utbildningen är mest kvinnor och kvinnor gillar ju lila. Så vi gör allt material i lila, så kommer de gå med direkt. Den här sortens generaliseringar bygger på stereotyper och det kan bli väldigt fel. Jag kan även tänka mig att de förtroendevalda ute i landet hade hajat till om de hade blivit tillfrågade innan det var för sent.
I samhället i stort är det förstås mycket vanligare att det är kvinnor som osynliggörs. Det skulle jag kunna ge många exempel på. Och det kan även drabba helt andra grupper. När du tror att en person är på ett visst sätt, tänker på ett visst sätt eller känner på ett visst sätt bara för att hen tillhör en viss grupp har du gått in i fördomsfällan.
Genusvetaren Sofie Kindahl har skrivit en mycket läsvärt masteruppsats om jämställdhetsarbete i svenska ungdomsorganisationer. Hon visar att många organisationer inte tänker tillräckligt långt när de vill öka jämställdheten. Det finns en tendens att organisationer med för få män satsar på väldigt ?manliga? aktiviteter, medan de som har för få kvinnor satsar på ?kvinnliga? aktiviteter. Men då utgår de från en stereotyp bild av vad som är manligt eller kvinnligt. Människor är dock inte sitt kön utan individer. Ett annat ? än mer oroande ? resultat av Sofie Kindahls forskning är att det finns en benägenhet att anpassa organisationen efter männen men att anpassa kvinnorna efter organisationen.
Sofie Kindahl menar att organisationer istället bör se över sina kommunikationskanaler och sitt utåtriktade material. Det gäller att nå ut brett och att visa upp en mångfald av medlemmar i sitt material. Och där är vi tillbaka hos de lila broschyrerna. I en en normkritisk granskning skulle formspråket direkt ha blivit identifierat som ett problem.
Som jag tidigare har skrivit är medlemsrekrytering utan en medlemsstrategi mer eller mindre meningslöst. För att vara framgångsrik behöver en medlemsstrategi ha ett normkritiskt perspektiv.
Ps. Även den engelska versionen av vår bok The Membership Model (The Membership Model) är lila. Men hittills har jag inte träffat någon som tyckte att det var farligt. Visst är det märkligt? Ds.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Föreningslivet är livet!
I mitt arbete som konsult på Add Gender har jag uppdragsgivare från både privat och offentlig sektor. Förutsättningarna, organisationerna och behoven må skilja sig åt men alla våra kunder har en sak gemensamt, nämligen: jämställdhet. Med det menar jag inte att våra kunder är väldigt bra eller väldigt dåliga på jämställdhet utan att de har insett att genom att arbeta för ökad jämställdhet på olika sätt, så blir organisationen starkare.
Föreningar i Botkyrka kommun
En av våra återkommande kunder är Botkyrka kommun. Under vintern/våren 2012 genomförde vi ett samarbete med kultur- och fritidsförvaltningen som handlade om kommunens föreningsliv.
Botkyrka kommun har ett rikt föreningsliv, med ca 200 aktiva föreningar. Föreningarna är allt från idrottsföreningar till konstföreningar, mötesplatsföreningar och studieförbund. Syftet med samarbetet mellan kommunen och Add Gender var i det här fallet att ta tempen på jämställdhetsläget inom föreningarna. Första steget var att göra en kartläggning utifrån jämställdhet. Vi tittade dels på representationen, alltså räknade huvuden. Hur många män, kvinnor, pojkar och flickor är engagerade inom föreningarna? Hur ser det ut i styrelserna? Hur ser det ut på ordförandeposterna? Vi ställde också frågor som hade med den upplevda jämställdheten att göra. Hur ser det till exempel ut med taltiden på möten och liknande, talar män och kvinnor lika mycket? Påverkar man lika mycket?
I det fortsatta arbetet ingick att lyfta frågan ytterligare bland föreningarna. För att göra det kallade vi till en konferens som bjöd in samtliga kommunens föreningar.
För oss på Add Gender som arbetade med i projektet var konferensen en stor behållning! Det är inte ofta jag har träffat människor som drivs att ett sådant stort engagemang och som fullkomligt öser in energi i föreningslivet.
Under konferensen så avhandlades många ämnen. Vi fann att det var främst tre fokusområden som var aktuella för föreningarna att jobba vidare med. Dessa områden var: Ålder, Kommunikation, och Attrahera och behålla. Hur får vi fler unga att engagera sig i föreningslivet? Det finns en önskan om tätare kommunikation mellan föreningen och kommunen, samt mellan föreningarna för utbyte på olika sätt. Det är av stor vikt att föreningarna får verktyg och metoder för att kunna arbeta med att rekrytera och behålla medlemmar.
Lärdomar från Botkyrka kommuns arbete
Dessa tre fokusområden tror jag säkert är applicerbara på kommuner i övriga Sverige också och jag tycker att fler kommuner ska ta efter Botkyrka och satsa på sina föreningar. Det Botkyrka kommun gjorde var att de såg ett behov och de tog in kompetens för att arbeta med frågan.
Föreningslivet fyller en viktig funktion i många människors liv. Det kan handla om känslan av gemenskapen inom föreningen, möjligheten att utöva sin hobby eller att driva en fråga. Föreningslivet är även viktigt ur ett samhällsperspektiv, då det är en del av ett demokratiskt samhälle.
Jag hoppas att fler kommuner gör som Botkyrka kommun och satsar på sina föreningar, för föreningarna behövs. Med rätt insatser kommer föreningslivet i Botkyrka kommun och Sveriges övriga kommuner fortsätta att vara en viktig del av befolkningens tillvaro!
Sara Ek
Sara Ek har läst IMER-programmet och är Add Genders expert inom integration, etnisk mångfald och främlingsfienlighet. Sara arbetar med kartläggningar, analyser och föreläsningar på Add Gender och är även samhällsvägledare på Botkyrka kommun.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!