“Vårt mål är att lägga ner år 2020 för att vi inte längre behövs.” så lyder delar av Rättviseförmedlingen mål. Förenings syfte enligt stadgarna är “sprida kunskap och synliggöra kompetens för att korrigera skevheter och verka för en rättvis representation i ett jämlikt samhälle.” När jag hörde att de hade satt ett datum för deras egen nedläggning kände jag genast mer tillit för Rättviseförmedlingen. Här är en organisation som vet vad de vill, har en bra idé, vet en del av vad som behöver göras, arbetar opinionsbildande och som inte tänker vänta. Det jag gillar mest av allt är att de tydligt prioritera organisationens syfte och vision och inte organisationens existens som kortsiktigt i alla fall för Rättviseförmedlingen enbart är ett medel för att nå ett mål.
Detta budskap om egen nedläggning är inte något allt för många organisationer talar om. Men ska alla föreningar sätta ett slutdatum för sin verksamhet och i så fall varför? Svaret är nej, alla föreningar behöver inte sätta ett slutdatum, vissa bör inte göra det. Föreningar har olika visioner, om de tagit sig tiden till att diskutera dem och ha enighet kring dem det vill säga. Många föreningar finns till för att människor vars intressen, behov, värderingar sammanstämmer på en del eller många plan. Föreningar kan finnas till för att människor vill bidra med något, fylla en lucka som saknats, förändra eller förbättra hela eller delar av samhället enligt föreningens stadgar och vision.
Vissa föreningar finns till för att vara som en mötesplats och andra fokuserar mer på politisk påverkan. Vissa håller på med båda två. Vissa jobbar mot saker och andra för. Andra tar varken ställning för eller emot. Scouternas vision till exempel är “att skapa en bättre värld”. Scouternas syfte är “att göra unga redo för livet”. När tror ni scouterna tänker att de ska lägga ner sin verksamhet? När världen är bättre och alla barn är redo för livet? Hur mäter scouterna att världen blvit bättre och vad de har gjort för att bidra till det?
Jag arbetar med bland annat tobak- och alkoholprevention genom min tjänst på Smart Ungdom och genom mina ideella engagemang. Där är diskussionerna om nedläggning av organisationer inte så aktiva eller realistiska, särskilt inte inom det alkoholförebyggande området även fast det har uttrycks. Men inom det tobaksförebyggande har vi faktiskt kommit en bit. Genom initiativet Tobacco Endgame 2025 som är internationellt så börjar vi faktiskt prata om ett slutdatum för tobaken. Något som tidigare hade ansetts vara naivt är idag efterlängtat även om meningarna är delade. Vi pratar inte om när våra verksamheter ska läggas ner men vi pratar om en nollvision och vi pratar om datum när vi vill se detta ske. Det finns däremot problem.
Ett problem är att organisationerna som idag vill driva dessa frågor sitter i konkurrenssituation i många fall. Medvetet och omedvetet. Detta på grund av de små medel som organisationer måste samsas om. Tiden som går åt till att kämpa för föreningens existens och för att vara bättre än andra föreningar kan ofta, inte alltid, men ofta ta dyrbar energi ifrån målet, det tobaksfria samhället i detta fall. Detta är något som bland annat beror på att medlen är för små som ges ut och för att prioriteringen för denna fråga ännu inte är tillräckligt hög ifrån statligt håll. Det kan även handla om att föreningarna är för många vilket gör att problemformuleringen för allmänheten men även för föreningarna själva blir mer diffus.
Ett annat problem är den vanliga utmaningen att mäta vad en har åstadkommit som förening. Ideella organisationer mäter sin framgång på olika vis som sällan har med ekonomi att göra och mer antal aktiviteter. Men i och med att föreningar sällan har direkt ansvar över frågor från statligt håll kan de enbart ansvara för sina medlemmar och sin verksamhetsplan. Sawhill och Williamsson (2001)* tar dock i studien Mission Impossible upp tre huvudområden som en kan fundera vidare på och som jag inte ska fördjupa mig på denna gång:
1. Gör vi framsteg när det gäller att uppfylla våra mål?
2. Åstadkommer våra aktiviteter de mål som vi har och fullföljer vi våra strategier?
3. Har vi de resurser, den kapacitet, som behövs för att kunna uppnå våra mål?
Frågan blir då ska vi sätta stoppdatum för allt som är negativt och som vi inte tycker om, kommer det göra någonting bättre? Kommer vi blir mer trovärdiga då och kommer vi kunna jobba mer effektivt för att nå vår vision? Här blir det tydligt att det är viktigt att ha klart för sig vad den gemensamma visionen är men även att fråga sig hur stort ansvar en kan, får och vill ta.
Låt oss våga vara visionärer och som vissa skulle kallas det – naiva. Vad händer om följande saker försvinner: hemlöshet, bostadsbrist, drogbruk, rasism och diskriminering, klimatförändringar, trafikolyckor med flera. Skulle organisationerna som arbetar med dessa frågor försvinna eller skulle de finnas kvar för att alltid vara redo ifall vinden vänder? Det har jag inte svaret på, dock tycker jag att det är relevant när vi talar om föreningar kontra statligt ansvar. Kan det kanske vara till samhället nackdel att föreningar finns kvar för länge med risk för att det skapar en acceptans och även en hopplöshet. Eller ska kontraktet mellan stat och civilsamhällets uppdrag och vision vara tydligare?
Jag citerar gärna Soppkök Stockholm som jag själv bland annat var med i första tillfället och sista när de beslöt sig för att lägga ner den 7 september: “Bollen är hos de ytterst ansvariga för upprätthållandet av mänskliga rättigheter i Sverige. Ett samhälle måste bygga på en fungerande välfärd, inte på det godtyckliga i samhällsmedborgares “godhet”, och att vissa människor ska behöva förlita sig på denna “välgörenhet”. Att vissa människor ska behöva förlita sig på andra människors empati som villkor för överlevnad…Det är slut med soppkök nu, och dags för svar. Vad tänker politiker göra för att avskaffa hemlösheten?“ Jag kunde inte hålla med dem mer.
Pratar vi aldrig om avskaffande så sinar inte bara vår trovärdighet utan även vårt mål. Hur ser samhället ut när vi i vår organisation nått vår vision och vad innebär det för organisationens varande är något vi måste diskutera mer frekvent och ta på allvar. Vi måste veta ifall vi en dag vill bli arbetslösa och medlemslösa och vad vi så fall gör då.
404 är en sifferkombination som många inte tycker om då de tänker på “404 could not be found.” Det är ett tecken på att en hemsida du ville besöka antingen har bytt adress, inte fungerar för tillfället eller värst av allt: att den har tagits bort. Jag önskar att fler hemsidor idag togs bort och att jag möttes av “404 förening not found”. Inte för att föreningen hade varit dålig utan för att den gjorde det den skulle, möta sin vision. Sedan kanske det kan bildas ett 404 nätverk/tankesmedja/forum som är statligt finansierat utan detaljstyrning, för dem organisationer som nått sin vision om att avskaffa något och för dem som vill lära sig hur det kan göra detsamma samt hur de kan engagera sig i andra vikta samhällsfrågor. Samtidigt som det självklart finns fika.
Sno idén, poängen är att det sker en förändring och helst en förbättring och inte att jag får behålla mina idéer för mig själv.
*Wijkström, Filip (red.)Civilsamhället i samhällskontraktet: en antologi om vad som står på spel. – Gustafsson – produktivitet eller effektivitet? (2012)
Farida al-Abani
Folkhälsovetare och tobaksavvänjare som arbetar som projektledare för "Tobaksfri innerstad" på Stockholm stad och som tobaksavvänjare för Sluta-Röka-linjen. Har även enskild firma hon jag erbjuder tobaksavvänjning och föreläsning med fokus på tobak och hälsa. Är även svarare för umo.se för frågor om tobak. På fritiden är Farida aktiv inom nykterhetsrörelsen, tobakspreventionsrörelsen och miljörörelsen genom olika föreningar. Brinner för folkbildning, utveckla sitt och andras ledarskap och har ett hatkärlek till ordet engagemang. Kommer skriva om allt mellan himmel och jord på bloggen med stort fokus på civilsamhällets ansvar och roll. Faridas målgrupp är alla!