Det finns vissa organisationer som ser sina medlemmar som kunder. Det är ett synsätt som jag absolut inte delar eftersom medlemskapet inte är någon produkt. Medlemmarna kan snarare liknas vid medborgare. Men visst kan en förening har kunder. Körföreningen som säljer biljetter till sin konsert har kunder. Idrottsföreningen som säljer kaffe och bulle har kunder. Hembygdsföreningen som säljer böcker om närområdets historia har kunder.
Ideella föreningars kundrelationer är inte så mycket annorlunda än kommersiella företags. Kunderna har definitivt rätt att förvänta sig service och kvalité som motsvarar priset: ljudanläggningen på körföreningens konsert ska fungera, idrottsföreningens kaffe får inte smaka tvål och om hembygdsföreningen säljer sina böcker på nätet får leveranstiden inte vara för lång.
En skillnad är att många är beredd att betala lite extra när pengarna går till en bra sak. Exempelvis är det i vanliga fall få som skulle betala 250 kronor för fem meter presentsnöre. Men om pengarna går till Rättviseförmedlingens verksamhet är det förstås en annan sak. Då blir det en sorts blandning av köp och gåva. Även i ett sådant fall är det förstås viktigt att kunden får det hen betalar för, snöret behöver vara snyggt och tåligt.
Det intressanta är att många föreningar tvärtom tar mindre betalt än vad ett företag skulle ha gjort. Det finns naturligtvis en poäng med att sälja kaffe och bulle billigt, för då kan även personer som inte har råd gå på café ta en fika. Samma sak gäller när kulturföreningar arrangerar föreställningar. När det ändå inte finns något vinstintresse och medlemmarna ställer upp ideellt är det vettigt att prioritera tillgängligheten.
Men hur ser det ut när föreningar paketerar sin kunskap? Många organisationer har spetskompetens inom sitt specialområde utan att vara medveten om det. Det gäller i allra högsta grad större organisationer som har ett kansli med anställda experter. Men även mindre föreningar vars arbete utförs helt ideellt kan ha kunskap som efterfrågas av exempelvis kommuner, diverse andra myndigheter eller företag. Hur denna kunskap kan paketeras till exempelvis workshops eller rådgivning skriver jag om min nya bok Kunskapsföretagaren – starta och utveckla en kreativ verksamhet. I boken kan du bland annat läsa en intervju med Ida Östensson, vd på stiftelsen Crossing Boarders som delvis finansierar sin verksamhet genom att sälja utbildningar i jämställdhet.
Det är många organisationer inom civilsamhället som erbjuder helt fantastisk kompetensutveckling inom allt från tillgänglighet och inkludering till sociala media och stadsnära odling. Men många gör ett misstag. De tar alldeles för lite betalt.
På ett sätt förstår jag det, för ideella föreningar föreningar är oftast inte vana vid att ta betalt och vill ju gärna sprida sin kunskap. Men faktum är att låga priser för kurser eller föreläsningar snarare får köparen misstänka låg kvalité. Så då blir det istället mindre spridning.
Varför ska en ideell organisation ta mindre betalt för en kunskapsbaserad tjänst än en kommersiell aktör? Det borde ju snarare vara så att den som använder sina intäkter för att rädda världen kan ta mer betalt.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.