Jag hade tänkt skriva en text om hur allt kommer igång igen nu. Hur folk i ideella sektorn är tillbaka från sina semestrar och organisationer vakna till liv igen. Jag hade även tänkt skriva om det här med att många hintar om nya spännande grejer de ska lansera snart.
Men så kom jag på att jag hade tänkt helt fel.
Civilsamhället har ju inte gått på sparlåga under sommaren. Tvärtom. På lokal nivå har föreningslivet varit hur aktivt som helst. Eldsjälar har arrangerat både sommarkollon och festivaler. Civilsamhället har demonstrerat och dansat. Föreningar har sett till att barn har fått lära sig simma och att turister har fått åka ångbåt.
Hur kommer det sig att jag först inte tänkte på det? Jag befinner mig i en Stockholmsbubbla. Stockholmsbubblan, eller organisationseliten som den också kan kallas, är ett gäng föreningsproffs som jobbar med att strategiskt utveckla det civila samhället. Vissa är anställda på förbundskanslier, vissa jobbar på paraplyorganisationer, andra är forskare eller frilansare. Stockholmsbubblan är ganska liten, så det är mer eller mindre samma personer på alla konferenser och seminarier. Och givetvis odlas det en nördig organisationshumor.
Stockholmsbubblan kan vara ganska långt borta från gräsrötternas realitet, så kan finnas en risk för att tappa perspektiv. Samtidigt har de allra flesta tjänstemän och heltidsarvoderade ändå erfarenhet från att vara aktiva på gräsrotsnivå. Många är det fortfarande, det är inte ovanligt att vara tjänsteman i en organisation och förtroendevald i en annan.
Problemet är alltså inte att perspektiv utifrån inte skulle komma in i Stockholmsbubblan. Problemet är snarare att mycket av civilsamhällets idédebatt stannar inom den här bubblan. Många föreningsaktiva på lokal nivå känner inte ens till begreppet civilsamhället, än mindre vilket stor roll den ideella sektorn faktiskt spelar i samhället. Bristen på perspektiv kan leda till förenings-jante eller i värsta fall zombieföreningar.
Nu är det på inget sätt unikt för den ideella sektorn att det finns ett litet gäng strateger som sitter på mycket större kunskap än andra. Och att de flesta av dem håller till i Stockholm är ett ganska vanligt fenomen i Sverige. Men det finns en avgörande skillnad jämfört med näringslivet: i en demokratisk organisation är det medlemmarna som bestämmer åt vilket håll organisationen går. Hur ska de kunna göra det utan vettiga beslutsunderlag?
En stor bidragande orsak till det här medias undermåliga bevakning av den ideella sektorn. En annan aspekt är att det inte finns inte särskilt många eftergymnasiala utbildningar som fokuserar på ideell sektor och idéburen organisering. Jag menar att problemet lämpligast kan lösas i bästa folkrörelsetradition: genom folkbildning.
Förvisso erbjuder de olika studieförbunden redan en hel del utbildningar för ideella föreningar. Men då handlar det oftast om föreningsadministration eller mötesteknik, sällan om idédebatt. Varför görs det inte fler studiecirklar om socialt kapital, föreningar som demokratiskola eller välfärd i ideell regi? Varför diskuteras allt detta nästan uteslutande inom Stockholmsbubblan?
De stora frågorna behöver diskuteras lokalt. Även väldigt små föreningar kan sätta in sin verksamhet i en större kontext och tänka strategiskt. Underskatta inte gräsrötterna!
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
