I fredags, den första maj, gick jag i ett par demonstrationståg. För mig var detta givet att jag skulle var på plats. ”Klart jag ska gå i demonstrationståg, klart jag ska gå på alla, klart att jag ska höja min röst”. Men varför just denna dag? Varför överhuvudtaget?
När vi stod i min andra demonstrationståg för dagen så höll jag och mina kamrater i två tomma plakat. I ärlighetens namn var de två affischer från tunnelbanan. Förslappat kan det tyckas vara, att inte ens ta sig tiden att göra ett egen plakat innan och fundera på vad en ska skriva. Detta var trotts allt inte en ”spontan demonstration” utan en demonstration som stått skriven i kalendern sedan 1890 och varit en röd dag sedan 76 år tillbaka. Det är förutom nationaldagen den enda helgdagen vi har som är icke-kyrklig.
Där stod vi med våra plakat och jag inte bara såg förvirrad ut, utan var även det. ”Jaha vad ska vi skriva på plakaten”. Jag kan ju inte skriva vad som helst, det måste vara spännande, nytänkande, roligt och attrahera blickar. ”Varför är du här? Vad brinner du för?” frågade en vän. Där stod jag utan svar trots att svaren var många och självklara för mig. ”jag brinner för mycket, jag kan inte skriva allt på ett plakat, men jag vet inte vad jag ska välja.” Prestationsångesten knackade på dörren och där stod jag på ett förstamajtåg och intill mina närmaste vänner som jag även beundrar och visste inte vad jag brann för mest. Jag kände mig lite som en bluff, en bedragare som när som helst skulle bli avslöjad. ”Hon kan inte ens Internationalen och hennes röda läppstift är några nyanser fel, lite väl rosa.” Den tanken slog mig någon gång under dagen. Jag tog för säkerhets skull inte på mig något läppstift.
Hur kan en dag som handlar om kamp, rättvisa och frigörelse orsaka så mycket prestation? Det speciella med demonstrationer och manifestationer är att det inte finns några riktiga regler och någon etikett. Det här är inte riktigt Ribbings område så att säga. Vissa partier och fackförbund regisserar sina tåg mer än andra, men generellt lämnas vi människor åt vår egen organisering och resultatet skiljer lika mycket som fingeravtryck även fast en ibland kan känna att alla demonstrationer är likadana.
Skillnaden mellan förstamajtåg och andra demonstrationer, som kanske sker direkt efter vissa händelser, är att enigheten över syftet med tåget är inte lika stor under första maj. Många skulle säga att det handlar om arbetsvillkor, arbetstid medan andra skulle hävda att det handlar om socialism och solidaritet. Målet om åttatimmarsarbetsdag som i begynnelsen var stora kampfrågan har vi idag i Sverige och istället kämpar vi många idag för sextimmarsarbetsdag. Men det handlar inte bara om timmar eller om arbete om en lyssnar till ropen på tågen. Det handlar om antirasism, antinationalism och det handlar om feminism. Det handlar om miljö och det handlar om kapitalism. Frågorna är många och för många handlar det om att komma ut och få skrika av sig och känna sammanhang.
En annan vän frågade mig om jag trodde att denna dag kunde vara destruktiv för ändamålet. Att makten glädjas av denna dag och skrattar medan människor skriker av sig en gång om året för att sedan återgår till ”business as usual”. Eller för att vara helt ärlig, ”skriker av sig” i den bemärkelsen att de ibland nynnar till ”internationell solidaritet, arbetarklassen kampenhet”.
”Både jag och nej” var mitt diplomatiska svar. Denna dag är viktig och bör hedras, firas men vi skall inte bara ära dagen för vad som hände för över 100 år sedan utan gå in i vår vardag och dem kamperna vi vet att vi och våra medmänniskor ännu står inför. När vi verkligen går in i dessa orättvisor och erkänner vår livssituation för det goda och det dåliga det står för så behöver inte första maj bli den bluff som den idag på många vis är.
Dagen efter beslöt jag mig för att få bukt på min prestationsångest med hjälp av kunskap. Ju mer jag läste desto mer jag förstod att jag inte behövde känna någon skam. Det fanns ingen första-maj-manual. Allt jag fann var mer tillhörighet och respekt för dåtidens kamper.
Det andra jag kom fram till var att jag hade funnit ännu en förebild, Emilie Rathou. Den första kvinnan som höll ett första-maj-tal och som var en nykterhetskämpe utan dess like. Tack för i år, första maj. Vi ses innan du kommer igen, mina kamper oavsett fråga förtjänar att uppmärksammas mer än bara en gång om året. Tack till förebilder som Emilie Rathou och till föreningslivet som bland annat ger mig den möjligheten att göra varje dag till första maj.
På årets plakat fick jag till slut fram – ”Alla människor behövs men inte alla jobb” och om jag fick skriva ett till skulle det stå ”Vi ses alla andra 364 dagar i våra föreningar”.
Farida al-Abani
Folkhälsovetare och tobaksavvänjare som arbetar som projektledare för "Tobaksfri innerstad" på Stockholm stad och som tobaksavvänjare för Sluta-Röka-linjen. Har även enskild firma hon jag erbjuder tobaksavvänjning och föreläsning med fokus på tobak och hälsa. Är även svarare för umo.se för frågor om tobak. På fritiden är Farida aktiv inom nykterhetsrörelsen, tobakspreventionsrörelsen och miljörörelsen genom olika föreningar. Brinner för folkbildning, utveckla sitt och andras ledarskap och har ett hatkärlek till ordet engagemang. Kommer skriva om allt mellan himmel och jord på bloggen med stort fokus på civilsamhällets ansvar och roll. Faridas målgrupp är alla!
