Internationella konferenser kan vara en märklig upplevelse. Niklas Hill har varit på ett forum för civilsamhället kring Östersjön.
Förra veckan var jag på Baltic Sea NGO Forum i Gdansk, en konferens för civilsamhället i Östersjöområdet. Jag anmälde mig utan att riktigt få grepp om syftet med konferensen. Nu i efterhand känns syftet ännu otydligare. Men jag fick ändå ut en hel del. Framförallt har jag fått ära känna en massa spännande personer. Det var även ganska häftigt att vara på en civilsamhällskonferens på Europeiska solidaritetscentret som är byggt på historiskt mark precis vid ingången till varvet i Gdansk. Det var där arbetarna gjorde uppror och fick diktaturen på fall. Överhuvudtaget var det inte fel att tillbringa några dagar i Gdansk, det är en stad som jag nog ska besöka igen vid tillfälle.
Ändå är det synd att forumet inte tog vara på den stora potentialen i att samla civilsamhällsorganisationer från tolv olika länder. Tänk vilken häftig arena för nätverkande och erfarenhetsutbyte det hade kunnat varit!
“Det är viktigt med samarbete”
Istället gjordes det en rad väldigt märkliga prioriteringar. Exempelvis finns det en ”final statement” från varande nätverksforum de senaste femton åren. Men dessa fora är dels inte representativa för någon och dels är det inte så att forumdeltagarna diskuterar och beslutar om dessa dokument (vilket kanske är tur, för då skulle ingen hinna med något annat). Det är någon arbetsgrupp som tar fram texten och så dimpar den bara ner på deltagarna. Det är lite som om jag skulle skriva ihop en text och presentera den som slutdokument från Almedalsveckan 2016. En ganska meningslös exercis med andra ord. Särskilt med tanke på att dessa resolutioner mest innehåller tandlösa skrivelser i stil med ”det är viktigt med samarbete.”
Den stora behållningen med konferenser brukar vara att knyta nya kontakter. Visst, det brukar finnas ett officiellt program med key note speeches, powerpoints och hälsningsanföranden. Av politiska skäl och för att säkerställa finansieringen är det ofta nödvändigt att bjuda upp personer på scen som egentligen inte har någonting att säga. Möjligen är det en och annan panel eller föredrag där en faktiskt kan lära sig nåt nytt. Andra programpunkter får en bara lida sig igenom. Det är i kaffepausen och på konferensmiddagen det händer.
Rimliga konferensarrangörer har insett det och maxar deltagarnas möjligheter till nätverkande. Det finns en hel rad metoder för det, allt från speeddating till utställningar och open space. Även inom ramen för mer traditionella upplägg går det att skapa goda förutsättningar för nätverkande, exempelvis genom tillräckligt långa pauser, en informativ deltagarlista eller bordsplaceringen på middagen. Och med hjälp av sociala medier kan deltagarna redan i förväg få en uppfattning om de andra deltagarna och vilka som kan vara bra att prata med.
Nu finns det dels kulturella skillnader i vad som anses vara en lyckad konferens och dels generationsskillnader. I stora delar det svenska civilsamhället anses upplägg med passiva deltagare som förväntas sitta och lyssna numera som förlegat och som ett slöseri med livstid. Men så är det verkligen inte på annat håll. Och även finansiärer vill ofta se ett schema med så många programpunkter som möjligt, det kan det det göra svårt att arrangera möten med riktigt innovativa upplägg. Av det skälet var jag inställt på en ganska traditionell konferens men tyckte att möjligheterna till nätverkande ändå gjorde det värt att åka dit.
Tyvärr hade forumet inte bara ett traditionellt, rentav tråkigt, upplägg, det var även väldigt dåligt organiserat.
Det började med att arrangörerna hade stoppat in alldeles för många talare som skulle hålla föredrag inför hela plenumet, ibland så kort som 15 minuter. Det borde inte varit svårt att förutse att de skulle dra över allihopa, särskilt med tanke på att det fanns ingen som uppmanade dem att hålla tiden. Det hade varit mycket rimligare med parallella sessioner.
Men istället för att tvinga talarna att hålla tiden eller rycka mikrofonen ur händerna från gubbar som skulle ställa ”publikfrågor”, men egentligen bara mansplainade, så kortade arrangörerna ner pauserna och serverade lunch så sent som halv tre. Utan att det ens fanns fruktkorgar. Något som ledde till att en del deltagare smög ut för att skaffa lunch på egen hand. Den mest grundläggande uppgiften för en konferensarrangör är ju att hålla deltagarna mätta och nöjda, så det var verkligen ett misslyckande.
Planeringen brast även på en del andra punkter. Det fanns ingen deltagarlista och konferensmiddagen hölls på en bar där det även visades ett herrfotbollsspel på hög volym. De som ville prata med de andra deltagarna blev störda av herrfotbollsspelet. De som istället ville titta på herrfotbollen blev störda av middagen. Hur svårt hade det varit att erbjuda olika alternativ här?
Min mest allvarliga kritik är att deltagare kunde sprida rasistiska konspirationsteorier i plenumet utan en tydlig markering från moderatorn. Istället fick jag som deltagare ta på mig den rollen. Det är inte rimligt.
Men trots allt lär det inte bli sista gången jag åkte på en sådan konferens. Dels vet jag att både nästa och nästnästa års arrangörer kommer att göra ett avsevärt mycket bättre jobb. Och dels blev jag som samhällsvetare med masterexamen i globala studier oerhört fascinerat av allt som pågick under ytan på denna konferens. Den är tydligen trots allt tillräckligt viktigt för att missbrukas som arena för storpolitiska maktspel. Jag säger bara soft power och cultural diplomacy.
Utställningen i European Solidarity Centre visar hur modiga demokratiaktivisterna var på 1970- och 80-talen. Många av konferensdeltagarna var dock allt annat än aktivister.
En annan intressant insikt jag fick var i vilken utsträckning väldigt många av de deltagande organisationer verka sitta i knän på sina bidragsgivare. De har helt gått in i rollen som utförare och tjänsteleverantör och är knappt påverkansaktörer alls. Ganska långt borta från fackföreningen Solidarność insatser på 1980-talet alltså. Vilket är rätt ironiskt med tanke på att konferensen hade ”Solidarity as a new dimension in Baltic Sea Cooperation” som slogan. Särskilt med tanke på de auktoritära tendenserna i Östersjöområdet är det rätt oroväckande. Å andra sidan var ju deltagarna i konferensen som sagt inte på något sätt representativa för civilsamhället i Östersjöområdet. Jag finner viss tröst i det.
Det behövs mer samverkan över nationsgränser inom civilsamhället. Vi har mycket att lära av varandra och utmaningarna är stora. Jag hoppas att Baltic Sea NGO Network skärper sig och tar sitt ansvar framöver.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
