Det finns en första gång för allt. I år har jag för första gången i mitt liv röstat för nedläggning av en ideell verksamhet som jag själv har varit delaktig i. En verksamhet som flera år i sträck inte lever upp till sina åtaganden tvingas förr eller senare att upphöra. Det finns helt enkelt inte ett behov av en organisation som medlemmarna inte längre tror på.
Jag insåg efter några månader av engagemang att verksamheten inte levde upp till sina högt uppsatta mål och att det rådde bristande verklighetsförankring kring vissa utvecklingsfrågor. Det verkade inte finnas ett riktigt behov av organisationen som jag av en slump råkade hamna i samtidigt som jag bidrog mycket till verksamhetens framtida förbättring under min egen ledighet.
Jag lärde mig snabbt att en i det här fallet måste skilja mellan prestation och resultat. Många av oss inblandade presterade högt men det gav inga konkreta resultat. Det blev aldrig bättre. Jag fick en tankeställare. Hur länge ska en lägga energi och tid på ideell aktivitet som inte fungerar? Är det inte bättre att lämna?
Min initiala tanke var att bara släppa allting och vända ryggen till det dysfunktionella. Demokratiunderskott, djupa interna konflikter och en utvecklingsstrategi som inte speglade de verkliga behoven slet ut mig mentalt och fysiskt. Jag blev både besviken och trött. Jag ville att allting skulle ta slut så att jag kunde fokusera på annan fungerande ideell rörelse.
Någonstans under årets gång insåg jag att det är minst lika viktigt att praktiskt bidra till att avsluta en bristfällig verksamhet som det är att starta en välfungerande sådan. Det är ett sätt att ta kollektivt ansvar. Varför avgå och vända ryggen när en kan vara med och medverka till ett värdigt avslut? Jag tog mitt ansvar och bidrog till det.
Mirella Pejcic
Mirella har studerat mänskliga rättigheter och arbetar inom ideella sektorn. Hon är en av författarna till Demokratimodellen.