Det har gått ett år sedan jag som kommunsamordnare på Sveriges ungdomsråd tillsammans med vår verksamhetschef Angelica Andersson gav mig ut på Sveriges vägar för att besöka de trettiotal kommuner som sökt att få bli pilotkommun i vår stora satsning Medborgarprojektet. Vi valde att besöka samtliga för att på så vis försäkra oss om att känslan var rätt i de kommuner vi tillslut skulle välja att samarbeta med.
Nu har det gått ett år. Tolv kommuner, från Malmö i söder till Arvidsjaur i norr har under året som gått på olika sätt arbetat med att utveckla sitt arbete med unga medborgare. För att öka ungdomars delaktighet och öppna upp för reellt inflytande. En del av kommunerna har haft vind i seglen från start, andra har kämpat i motvind.
Medborgarprojektet syftar till att samla befintliga välfungerande metoder som stärker unga medborgares möjlighet till reellt inflytande och med hjälp av pilotkommunerna utveckla dessa. Genom detta kan jag idag säga att unga medborgares delaktighet har ökat. Att vårt jobb faktiskt gjort, och gör, skillnad!
Metoderna har vi valt ut från fyra områden där vi, och många med oss, upplevt att det finns hinder. Hinder som göra att unga påverkar mindre än äldre, trots att de vill påverka lika mycket, i samma frågor och på samma sätt.
Nu har det gått ett år, och jag har i min tjänst rest kors och tvärs över landet för att processleda och peppa kommunerna i sitt metodutvecklingsarbete. Under hösten reste jag så mycket som 3-4 dagar i veckan.
“Att du orkar?!”
Jag ska inte sticka under stolen med att det ibland känns motigt att kliva upp i ottan för att ta sig till tågstationen, men när jag väl tagit mig dit är det värt varje motig minut. Det jag möter i dessa kommuner är engagerade tjänstemän och peppade politiker som verkligen kämpar för att alla medborgare ska ha möjlighet att påverka, oavsett ålder. När jag möter ungdomarna själva ser jag hur de med glittrande ögon beskriver känslan av att någon äntligen lyssnat. Att deras tankar fanatiskt tagits på allvar, att någon sett dem som viktiga.
“Jag har fått tillbaks tron på framtiden” sa en tjej i Tranemo när gymnasieskolans årskurs 2 bjudit in till ett Demokratitorg reverse vilket resulterade i ett fullsatt kommunfullmäktige. Hon, precis som många andra som vi på Sveriges ungdomsråd möter dagligen, trodde inte att någon faktiskt skulle lyssna. Att hennes röst faktiskt räknas, eftersom hon är under rösträttsåldern 18 år.
Genom att sprida kunskap om rättigheter och möjligheter, genom att ge de resurser som krävs, genom att öppna upp system och bygga nya som sparar tid och genom att skapa neutrala mötesplatser där medborgare, tjänstemän och politiker oavsett ålder kan mötas så har vi med Medborgarprojektet tagit ett litet kliv mot ett bättre Sverige. Men det är långt kvar.
I höst lanserar vi Metodboken, en handbok där samtliga metoder inom Medborgarprojektet samt ett par till presenteras. En handbok som ska underlätta för kommuner som vill förbättra sitt arbete med unga medborgare, men som inte vet hur. I höst åker vi ut på en spridningsturné med stopp i sex städer för att så många kommuner som möjligt ska ha möjlighet att ta del av vårt arbete.
Jag har sagt det förr, och nu kommer det även i skrift: Den kommun som först implementerat samtliga metoder i Metodboken i sin kommun, den ska få blommor och choklad. Den kommunen styrs av personer som har förstått att krävs mer än ett sätt för att få igång en öppen och ärlig medborgardialog. Den kommunen är på rätt väg, men dit är det långt kvar.
Josefine Gillver
Josefine Gillver är kommunsamordnare på Sveriges ungdomsråd. Hon hjälper tjänstemän, politiker och andra i arbetet med ungdomars delaktighet.
