År 1990 formulerade juristen Mike Godwin en iakttagelse som blev känd som Godwins lag:
I takt med att en usenetdiskussion blir längre, går sannolikheten för att någon eller något jämförs med nazister eller Hitler mot ett
Usenet var populära diskussionsforum i internets begynnelse. Det Godwin menar är att en nätdiskussion som pågår länge förr eller senare kommer spåra och då kommer någon dragandes med en nazistjämförelse.
I sammanhanget är det bra att påminna sig om att nätet vid den tiden var ett ganska smalt utrymme vars betydelse för samhällsdebatten inte kommer av närheten av den det har idag. Godwins lag är dessutom inte menat jätteallvarligt. Men den går ändå att applicera på föreningssammanhang, då skulle den kunna formuleras så här:
I takt med att en föreningskonflikt pågår, går sannolikheten att någon anklagas för att bryta mot stadgarna mot ett.
Bara för tydlighetens skull vill jag påpeka att jag givetvis inte jämför ett stadgebrott med nazism. Däremot finns det intressanta paralleller i hur diskussioner kan haverera. I vår samtid finns det en del politiska rörelser – både i Sveriges riksdag och snart i Vita huset – som är fullt rimligt att jämföra med nazister. Men efter decennier av orimliga nazistjämförelser i andra sammanhang finns det en avtrubbning som kan gå så långt att det anses oseriöst att göra en sådan jämförelse överhuvudtaget. Med anklagelser om stadgebrott förhåller det sig på ett liknande sätt.
Det är inte alls bra, för givetvis ska en förening följa sina stadgar. Om det nu är så att stadgarna är dåligt skrivna och sätter i käppar i hjulet för verksamheten – ja, då är det bara att ändra dem. Dåliga stadgar ska revideras, inte brytas. Paragrafryttarna – så irriterande de än kan te sig – fyller därför en viktig funktion.
Problemet är snarare att det i många föreningskonflikter lätt blir svepande anklagelser om stadgebrott utan att den som kommer med anklagelsen kan peka vilken specifik paragraf det bryts mot. Ofta handlar kritiken då egentligen om någonting helt annat än formalia.
Nu är inte allt nedtecknad i stadgarna och så kommer det alltid att vara. Stadgar får inte blir för detaljerade, för då har styrelsen knappt något händelseutrymme längre. Här finns det en gråzon med praxis som aldrig har kodifierats, oskrivna regler alltså. När denna gråzon blir för stor är det problematiskt, särskilt när oskrivna regler krockar med de skrivna regler. För det ledar till intransparens och försvårar ansvarsutkrävande.
Det är fullt möjligt att köra en förening mot väggen utan att bryta stadgarna. Och ett beslut kan vara fattat helt enligt regelverket och ändå vara djupt odemokratiskt. Så då hjälper det inte att prata om stadgarna utan det gäller att ta upp dåligt ledarskap, en exkluderade möteskultur eller vad det nu handlar om.
Det förutsätter dock att en kan sätta ord på det. Och det är just där skon klämmer. Många har helt enkelt aldrig lärt sig att formulera kritik i föreningssammanhang som inte handlar om stadgar. En direkt följd av att civilsamhällets interna kompetensutveckling fokuserar för mycket på föreningsteknik och för lite på föreningsutveckling. Att prata om stadgar istället för verksamhet kan också bli en bekväm härskarteknik för föreningsrävar. Någon som inte är så bevandrad i föreningsteknik kommer ha lite att sätta emot.
För att kunna lösa en konflikt är det viktigt att sätta ord på dess föremål. Om diskussionen då istället glider in på formalia riskerar konflikten bara bli mer infekterad och långdragen. Ett första steg för att komma bort från är att ingen tillåts komma undan med svepande anklagelser om stadgebrott om hen inte kan peka ut en paragraf som det bryts mot.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
