I höstas åkte jag på en busstur med Ideell arena. Det handlade om att ta del av de senaste rönen inom civilsamhällsforskningen samtidigt som vi skulle göra nedslag i verkligheten.
Den första verksamheten vi besökte var rörelsen Tillväxt som busodlar på oanvänd mark. De har valt att inte bilda en förening utan att förbli ett nätverk utan fast organisationsform. Lite senare körde bussen oss till Långholmen där vi besökte föreningen Långholmens koloniträdgårdar som har anor från 1800-talet och ser sig som del av en traditionell folkrörelse.
Där, på en grusstig i koloniträdgården, blev det en mycket tänkvärd diskussion. Representanten för Långholmens koloniträdgårdar kände sig på något sätt provocerad av Tillväxts lösa strukturer, men drabbades samtidigt av Förenings-Janten. Representanterna för Tillväxt i sin tur verkade inte riktigt förstå att det inte går att driva en så stor verksamhet som en koloniträdgård utan tydliga strukturer.
Båda har valt sätt att organisera sig som motsvarar ändamålet. Men trots att båda satt fingrarna i jorden och ville bidra till hållbar utveckling fanns det en stor oförståelse för varandras val. Kulturkrocken var rejäl.
Organisationsformer engagerar och det kan behövas en mer nyanserat diskussion. Därför är det bra att bloggdebatten om engagemang och medlemskap fortsätter. Alexis Wicklin på Ledarinstitutet har nu skrivit ett nytt inlägg där han fortsätter argumentera att medlemsvärvning inte får komma i vägen för engagemang.
Mycket av det han skriver kan jag hålla med om. Bland annat om vikten av att ha en närvaro bland människorna en vill engagera, skapa tillgängliga mötesplatser, visa resultat och inte minst lyssna på synpunkter och kritik. Och så skriver han en del jag inte håller med om.
”Jag menar att många teorier och metoder som används av många medlemsorganisationer felaktigt gör medlemskapet till en förutsättning för att människor ska kunna engagera sig. I dessa metoder antas människor först få kännedom om organisationen eller deras frågor. Därefter blir de intresserade och kanske till och med sympatiserar med organisationens värderingar. Så mycket att de väljer att bli medlemmar. Först därefter förväntas människor kunna bidra till att frågan uppmärksammas och känna att de äger idén för att slutligen kunna skapa nya möjligheter och resultat.”
Jag har svårt att se hur det ska gå att organisera sig i en fråga eller en organisation utan att ha kännedom om den, vara intresserad av den och sympatisera med den. Därmed inte sagt att ett medlemskap ska vara en förutsättning för att engagera sig i en fråga. Tvärtom kan ett mikroengagemang vara en bra ingång i en fråga. För att delta i en demonstration krävs inte något medlemskap. Men om organisationen som arrangerar demonstrationen är smart har den medlemsvärvare på plats för att fånga upp engagemanget.
En väldigt intressant aspekt som Alexis Wicklin lyfter i citatet ovan är konceptet om ägarskap. Jag menar att medlemskap är det bästa, kanske det enda, sättet att säkerställa demokratiskt inflyttande över en organisation. Om vi tänker på koloniföreningen igen blir det väldigt tydligt: att bli medlem där innebär både rättigheter och skyldigheter. En lott är en del av någonting större, det är många frågor som måste hanteras gemensamt, till exempel Det står i direkt analogi med att vara medborgare i en kommun eller ett land.
”När medlemskapet görs till en förutsättning för riktigt engagemang trycker jag att organisationen begränsar sina möjligheter att växa och utvecklas eftersom en stor grupp potentiella eldsjälar utestängs från möjligheten att bidra till verksamheten. De måste ju bli medlemmar först.”
Nu tänker jag inte diskutera vad ”riktigt engagemang” är för någonting. Även punktinsatser fyller en viktig funktion och ska uppmuntras. Jag anar dock en tendens att överdramatisera medlemsvärvningen här. Det handlar bara om att fylla i en blankett eller att skicka ett sms samt att betala en oftast symbolisk summa. Jag ser inte hur det utestänger potentiella eldsjälar. Förvisso finns organisationer som har för krångliga rutiner och då gäller det ju att ändra dem. Men i grund och botten handlar det om att våga fråga.
Tvärtemot vad Alexis Wicklin skriver råder jag mina kunder att bli tydligare på vad som är skillnaden mellan medlemmar och icke-medlemmar. Om den suddas ut för mycket blir det svårt att argumentera vad som är poängen med ett medlemskap. Exempelvis kan det vara strategiskt smart att arrangera tillställningar endast för medlemmar, det skapar incitament för att gå med. Att få nya engagerade medlemmar är en förutsättning för att organisationen ska finnas på sikt. Och inte minst kan eldsjälarna få ett ägarskap över organisationen genom sitt medlemskap. Hur skulle en demokratisk organisation som inte bygger på medlemskap se ut?
Ändå har många organisationer en för ensidig fokus på medlemsvärvning. Som jag skrev tidigare behövs det istället ett medlems- och engagemangsstrategi som genomsyrar all verksamhet. Det är en balansgång, engagemang får inte kvävas av strukturer, samtidigt är strukturerna en förutsättning för ett hållbart engagemang.
Det stora problemet är att det i många organisationer inte går att engagera sig utan ett förtroendeuppdrag. Det skapar för höga trösklar. Många medlemmar kan tänka sig att bidra till verksamheten, fast utan att binda upp sig ett helt år. I alla fall inte direkt, utan att att ha provat på ett mindre engagemang först. Så om vi byter ut ordet medlemskap mot förtroendeuppdrag i Alexis Wicklins senaste inlägg kan jag hålla med om i stort sett allt han skriver.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
