Det har aldrig varit lättare än idag att engagera sig som samhällsmedborgare i Sverige. Det har minst sagt pumpats ut information om vad som behöver köpas, vart det behövs arabisktalande just nu, vart man swishar pengar, vart man som volontär behövs över natten m.m. Tusentals över hela Sverige har ställt upp. Varenda sko som doneras, varenda matkasse som köps, varenda bil som körs med liggunderlag från ett ställe till ett annat är guld värt. Moskéerna, ABF-huset, Botkyrka, Fryshuset, Kafé Marx, Akalla-By, m.fl… Bakom varje ny ställe som öppnar upp för att ta emot flyktingar över natten finns eldsjälar som tagit initiativ och lyckats få med sig hela ledningen.
Men det har också aldrig varit svårare att engagera sig. Det är svårt att hålla engagemanget på en lagom nivå. Behoven är oändliga. Vet en som är utbränd sedan tidigare sätter sig på ett fik på heltid under sin sjukskrivning för att koordinera verksamheten på Centralen. En som koordinerat övernattningar under helgen blir sjukskriven på måndagen. En som funnits på ett annat sälle natten till idag är gråtfärdig av trötthet. Och tusen andra. Vissa som bara kör på, men snart kommer vakna och se vad som hänt med dem. Men vi känner oss ändå värdelösa. Finns alltid mer att göra. Fler kvällar och nätter att hjälpa till på. Fler platser att vara på. Känslan av otillräcklighet äter upp oss inifrån.
Mötena med människor på flykt lämnar intryck. Berättelser från överlevare. Som jag ens inte orkar skriva om just nu. Pappor som kommer hit, mammor och barn som lämnas ensamma i kriget, med förhoppningen om att kunna förenas inom en oviss framtid. De som inte räddades från havet. Helvetet IS som förpestat mänskligheten. Och allt annat skit som händer på jorden. Det är bara för mycket.
Många som engagerat sig berättar om hur de behöver lämna för att gå in på toan för att gråta. Vi skäms över att göra det för fokus ska ju ligga på de drabbade. Men vi gör det ändå. För vi är medmänniskor. För vi har empatisk förmåga.
Det ideella är livsviktigt, men allt kan inte hänga på oss. Var finns alla myndigheter? Hur många ideella ska bränna ut sig för att inte allt bara ska braka samman? Finns det ingen som har övergripande ansvar för alla insatser? Kom igen Sverige!
Slutligen vill jag bara tacka alla som varit engagerade. Från botten av mitt hjärta, ni är underbara. Ni är det bästa den här världen har. Men ta hand om er. Kör inte slut på er. Gör er grej, men gör det lagom. Ät, sov, gör nåt kul. En kan inte göra allt. Vi är flera som hjälps åt.
Seluah Alsaati
Seluah Alsaati är stolt feminist och antirasist.
