Alva Snis Sigtryggsson är fältbiologen som blev utnämnd till Årets miljöhjälte för sin kamp för Ojnareskogen på Gotland. Kungen vägrade dock att överlämna diplomet till henne eftersom hon var ”för kontroversiell.” Här förklarar hon varför civil olydnad är en legitim protestmetod.
Men litar ni inte på rättssystemet?
Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan under den här sommaren och hösten. Den 5 juli kom beslutet som gav företaget Nordkalk rätt att strunta i alla de rödlistade arter som finns i Ojnareskogen där de vill anlägga ett kalkbrott. Beslutet som ger Nordkalk rätt att gräva ett stort hål i marken som riskerar dricksvatten för invånarna på norra Gotland och vatten till lantbruken runtomkring.
Men litar ni inte på våra lagar?
En fråga jag fått oräkneligt många gånger sedan den 5 juli när beslutet kom som slog fast att långsiktigt hållbar användning av mark och vatten är 25 år.
Och vår demokrati, tror ni inte på den?
En fråga som jag skulle försöka besvara medan 70 poliser spred ut sig i skogsbrynet intill och försvarade olaglig avverkning av urgammal skog. 70 poliser som bar bort gamla människor som bott på norra Gotland hela sitt liv och enbart ville försvara sitt vatten. En fråga som jag fortfarande får besvara medan de som försökte förhindra avverkningen åtalas en efter en.
Nyfiket och något exalterat ställs frågorna. Äntligen händer något i vår vänliga, välfungerande nation. Några sätter sig emot. Men visst finns där också ett skrämmande drag av ärlig förundran, som tagna från en orwellsk mardröm. En bild av att vårt samhälle faktiskt är mer eller mindre perfekt och inte kan innehålla allvarliga fel och brister. Att all form av motstånd egentligen bara pekar på bortskämdhet och en vilja att rasera.
I Fältbiologernas föreningspolicy står det att civil olydnad får användas när andra metoder visat sig otillräckliga. I fallet med Ojnareskogen hade frågan prövats rättsligt i olika domstolsinstanser i sju år. Lagliga protestaktioner, deltagande i rättsprocessen och debattartikar hade inte hjälpt. Trots jäv, bristfälliga underlag och tvivelaktiga förhandlingar fick företaget omedelbar verkställighet att börja avverka skogen. Ingen hänsyn togs till alla de överklaganden som snart var på väg in till Högsta domstolen. Skogen skulle ned så snabbt som möjligt. Vi vädjade till Mellanskog som högg skogen åt Nordkalk att sluta. Vi vädjade till Länsstyrelsen på Gotland. Försökte pressa regeringen att agera. Vi vädjade till och med till Nordkalk.
När maskinerna väl stod redo i kanten av skogen fanns ingenting som tillräckligt snabbt skulle kunna hindra dem från att förstöra natur och kulturvärden för en oöverskådlig framtid. Ingenting, förutom alla vi, ungdomar, barnfamiljer och gamla, som bestämde oss för att sätta oss framför maskinen.
När vi ser tillbaka på historien och ser hur vår demokrati utvecklats är civil olydnad en av de viktigaste ingredienserna. I de flesta fall har det samhällssystemet som fanns då definierats av lagar och regler som skulle se till att det fortsatte att se ut just så. Därför var det ofta nödvändigt att bryta mot dessa lagar och regler för att kunna leda samhället i en annan riktning. Att erkänna civil olydnad i kampen mot apartheid eller i medborgarrättsrörelsen i USA ses inte som kontroversiellt i Sverige idag. Att däremot tala om civil olydnad i dagens samhälle är känsligt.
Historiskt sett är vi överens om att skapandet av en demokrati är en process. Det som vi ser som självklart idag har varit olagligt. Det vi idag ser som fullt normala handlingar, som att kvinnor går och röstar, har varit olagliga handlingar.
Så hur var det nu? Då var demokratin under ständig utveckling. Förändringar skedde genom att modiga människor satte sig emot korrupta och diskriminerande system.
Har demokratin plötsligt gått och blivit statisk? Har vi stannat upp nu? Är varje lag, varje regel, varje norm helt perfekt numera? Det som våra hjältar kämpade för var alltså detta.
Nej. Fastän det verkar vara det synsätt som dominerar och skapar bilden av ett storebrorssamhälle fyllt av blind tilltro så befinner sig demokratin fortfarande i en levande process. Eller så bör det i alla fall vara. Demokratin utvecklas fortfarande av att modiga människor sätter sig emot lagar som berättigar omoraliska och destruktiva handlingar.
Men litar ni inte på våra lagar? Litar ni inte på vårt rättsystem?
Ibland när jag fått dessa frågor har det slagit mig hur miljöfrågan nog ändå är vår nya stora demokratifråga. Den fråga som kommer att utveckla demokratin och ställer frågor som gör försvararna av vårt nuvarande system nervösa och obekväma.
Merparten av all miljöförstöring är skyddad av lag och rätt. I Ojnareskogen försvarar polisen ett företag som avverkar mer än överenskommet. Ett företag som fått rätt av en dom som i sig bryter mot både svensk och europeisk lagstiftning.
Förr i tiden levde vi i en demokrati där fattiga, arbetare och kvinnor inte fick komma till tals. Nu lever vi i en demokrati där natur och kommande generationer inte har någon röst.
Nu står flera av oss som kämpat för Ojnareskogen åtalade för att inte ha lyssnat på den polis som försvarade ett pågående miljöbrott. Ungdomar och familjefäder som försvarade träden med sig själva. Civil olydnad innebär att med ickevåld protestera mot det skeva system som gör just den olydiga handlingen olaglig.
Men litar ni inte på vår demokrati?
Att känna tillit till vår demokrati innebär för mig en trygghet i att veta den är föränderlig. Att vanliga människors protester och aktioner kan förändra och föra vår värld framåt. Att känna total tillit till ett samhälles perfektion blir inget annat än en skrämmande kopia av Orwells dystopi.
I min värld ska inte ekonomiska intressen få konkurrera ut människors dricksvatten. I min värld ska ett företag inte kunna få undantag från den lag som har lovat att skydda våra djur och växter från utrotning. I min värld ska inte den lilla människans livhanke hänga på snabb utarmning av våra gemensamma naturresurser.
I min värld vill jag kunna klättra i träd utan att bli åtalad.
Alva Snis Sigtryggsson
Alva Snis Sigtryggsson är fältbiolog. Hon har varit Sveriges ungdomsrepresentant vid Rio+20 och blev utnämnd till Årets miljöhjälte av Världsnaturfonden för sin kamp för Ojnareskogen på Gotland.
