Niklas Hill reflekterar kring veckans debatt om sexköpslagen och undrar vad som händer med civilsamhällets idédebatt när det inte finns förståelse för interndemokratiska processer.
I veckan släppte RFSU en rapport om den svenska sexköpslagen. Rapporten är mest en kunskapssammanställning inför kongressen i juni, men förbundet har ändå valt att gå ut med den offentlig. Förbundsstyrelsen har dessutom gått ut med ett ställningstagande om vilka slutsatser den drar av rapporten.
Nu kan en håller med om dessa slutsatser eller inte. Men läser en det här ställningstagandet noga är det slående hur förbundsstyrelsen undviker att ta ställning för eller emot sexköpslagen som sådan. Förutom krav som ändå borde vara tämligen okontroversiella (bl.a. mer forskning och mer resurser till socialt arbete) vill förbundsstyrelsen ”att Sverige bör se över möjligheterna till en förändrad lagstiftning med ett tydligt rättighetsperspektiv som utgår från människor som erbjuder sex mot ersättning.” Det är inte samma sak som att vilja avskaffa lagen.
Ändå har RFSU blivit anklagad för att svika kvinnor som säljer sex. En märklig kritik, för RFSU vill som sagt inte avskaffa lagen. Och som Yonna Waltersson på Dagens Arena mycket riktigt påpekar behöver lagen tåla att granskas. Hur ska den kunna förbättras när all diskussion om den direkt hamnar i skyttegravar? Borde det inte vara möjligt att släppa en kunskapsöversikt utan att det direkt tolkas som ett ställningstagande?
Jag tänker på Rebecka Prentells bok Det nya civilsamhället. I den finns ett kapitel som handlar om den fördjupande diskussionen. Författaren undrar om civilsamhällets idédebatt är hotad när medielogiken kräver tydliga konflikter. Ett av exemplen hon tar upp handlar just om sexköpslagen. För ganska precis ett år sedan blev Amnesty anklagad för att vilja avskaffa sexköpslagen. Det som hade hänt var att en tjänsteman på internationella kontoret i London hade skrivit ett diskussionsunderlag som innehöll ett sådant förslag. Underlaget gick ut på remiss till de olika sektioner som skulle ge sina medlemmar möjlighet att ta ställning. Olika debattörer var dock snabba med att kräva ett avståndstagande från svenska sektionen och tonläget blev högt. I den offentliga debatten fanns det ingen förståelse för hur en demokratisk organisation fungerar och att det finns en poäng med att ledningen väntar med att ta ställning tills medlemmarna har sagt sitt. Det fanns till och med en del medlemmar som valde att gå ur innan Amnestys svenska sektion ens hade tagit ställning – trots att de därmed tappade sina möjligheter att påverka.
Det finns tydliga paralleller till den debatt som pågår just nu. RFSU är en demokratisk medlemsorganisation som kommer behandla frågan på kongressen i juni. Det finns alltså alla möjligheter att göra sin röst hörd. Jag är själv aktiv i organisationen och kommer att kandidera till kongressombud. Blir jag vald kommer jag driva på för att RFSU tydligt tar ställning för sexköpslagen. Andra ombud kommer att driva raka motsatsen, det är så det går till i en demokrati. Skulle vi som driver den linjen förlora omröstningen är det nog befogad att anklaga RFSU för en bristfällig maktanalys.
Innan dess är det att argumentera mot en halmdocka.
