För ett tag sedan höll en kollega och jag kurs i medlemsrekrytering för förtroendevalda i en fackförening. Just den utbildningen fokuserade på själva rekryteringen, så vi pratade mycket om samtalsmetodik och körde en del praktiska övningar. En sak som kom upp under diskussionerna var informationsmaterialet. Förbundet hade tagit fram broschyrer speciellt till studenter, med annan färg än den i förbundets grafiska profil. Materialet såg ut som det brukar bli när en reklambyrå vill göra något som är lite mer ungdomligt, men hade ändå blivit rätt snyggt. De förtroendevalda tyckte dock att det inte riktigt fungerade. Mest av en anledning: Allting var lila.
Den aktuella fackföreningen organiserar ett kvinnodominerat yrke. Därmed är det inte konstigt att majoriteten av både medlemmar och förtroendevalda är kvinnor. Ändå finns det förstås killar som läser denna utbildning och de kände sig inte tilltalade av lila broschyrer. Tydligen fanns det till och med nyblivna medlemmar som tackade nej till en gratis väska i lila för att den upplevdes som för tjejigt.
Nu är kopplingen mellan färg och kön ingenting annat än ett socialt konstrukt. Den är inte statiskt heller, för i tiden ansågs lila vara en väldigt manlig färg. Läs Fanny Ambjörnssons Rosa, den farliga färgen om du inte kan tro det. Ändå är lila i dagens samhälle en färg som är feminint kodad, det är en realitet att förhålla sig till. För en nittonårig kille kan det vara ett väldigt stort steg att göra något så normbrytande som att börja på en kvinnodominerad utbildning. Får han då en lila väska kan han uppleva sig som inte riktigt välkommen och i värsta fall ta det som en signal att han valde fel utbildning.
Jag kan nästan se mötet på reklambyrån framför mig: Studenterna på den här utbildningen är mest kvinnor och kvinnor gillar ju lila. Så vi gör allt material i lila, så kommer de gå med direkt. Den här sortens generaliseringar bygger på stereotyper och det kan bli väldigt fel. Jag kan även tänka mig att de förtroendevalda ute i landet hade hajat till om de hade blivit tillfrågade innan det var för sent.
I samhället i stort är det förstås mycket vanligare att det är kvinnor som osynliggörs. Det skulle jag kunna ge många exempel på. Och det kan även drabba helt andra grupper. När du tror att en person är på ett visst sätt, tänker på ett visst sätt eller känner på ett visst sätt bara för att hen tillhör en viss grupp har du gått in i fördomsfällan.
Genusvetaren Sofie Kindahl har skrivit en mycket läsvärt masteruppsats om jämställdhetsarbete i svenska ungdomsorganisationer. Hon visar att många organisationer inte tänker tillräckligt långt när de vill öka jämställdheten. Det finns en tendens att organisationer med för få män satsar på väldigt ”manliga” aktiviteter, medan de som har för få kvinnor satsar på ”kvinnliga” aktiviteter. Men då utgår de från en stereotyp bild av vad som är manligt eller kvinnligt. Människor är dock inte sitt kön utan individer. Ett annat – än mer oroande – resultat av Sofie Kindahls forskning är att det finns en benägenhet att anpassa organisationen efter männen men att anpassa kvinnorna efter organisationen.
Sofie Kindahl menar att organisationer istället bör se över sina kommunikationskanaler och sitt utåtriktade material. Det gäller att nå ut brett och att visa upp en mångfald av medlemmar i sitt material. Och där är vi tillbaka hos de lila broschyrerna. I en en normkritisk granskning skulle formspråket direkt ha blivit identifierat som ett problem.
Som jag tidigare har skrivit är medlemsrekrytering utan en medlemsstrategi mer eller mindre meningslöst. För att vara framgångsrik behöver en medlemsstrategi ha ett normkritiskt perspektiv.
Ps. Även den engelska versionen av vår bok Medlemsmodellen (The Membership Model) är lila. Men hittills har jag inte träffat någon som tyckte att det var farligt. Visst är det märkligt? Ds.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
