Sent på torsdagskvällen i zappade jag igenom tv-kanalerna, mest för att jag inte riktigt orkade resa mig ur soffan och gå och lägga mig. Det var då jag fick se nyheten om Nelson Mandelas bortgång.
Det kom inte direkt som någon chock, efter alla uppgifter om hans vacklande hälsa under det senaste året. Jag fylldes på samma gång av en stor tomhet och sorgsenhet och en känsla av djup tacksamhet.
Jag blev tidigt medlem i Amnesty International och engagemanget för mänskliga rättigheter har följt mig som en röd tråd genom hela livet. Joy Tempest och Joakim Thåström betydde en del för mig i de tidiga tonåren, men inte ens en tiondel så mycket som storheter som Aung San Suu Kyi, Rosa Parks, Mahatma Ghandhi och Nelson Mandela.
Mitt första vädjandebrev till en makthavare gick till Sydafrikas dåvarande president P. W. Botha. Jag rodnar lite när jag tänker på hur det var formulerat. För Amnesty International är det en viktig poäng att breven är skrivna i en korrekt och artig ton, även när de är adresserade till förtryckare och torterare.
Mitt brev var inte särskilt korrekt eller artigt. Det var fullt av en oresonlig trettonårings uppriktiga ilska över hur människor behandlades i Sydafrika och andra delar av världen. Innan jag skickade iväg brevet skrev jag av det ordagrant i min dagbok. Jag skrev med stolta utropstecken att detta brev nu befann sig hos P. W. Botha – eller snarare i hans papperskorg. Jag hade i alla fall gjort min röst hörd, på det sätt som stod mig till buds.
När jag stängde av tv:n och gick till sängs den där kvällen förra veckan var det kampsånger om Mandela och frihet från slaveri och förtryck som sköljde över mig när jag slöt ögonen.
Numera är jag vuxen och har lagt många lager polerad resonlighet över den där trettonåringen. Hon finns kvar där inne och jag tar fortfarande hjälp av henne när jag behöver lite extra kraft, men hon skriver inga arga brev längre. Det är mitt vuxna jag som håller i pennan.
Jag tror inte på personkulter. Jag blir orolig när jag hör röster som undrar vem som ska ”efterträda” Nelson Mandela, vem som ska ta hans plats som landsfader och symbol för det goda. Det handlar inte om att hitta en ny hjälte. Det handlar om att vara den förändring vi vill se i världen. Det kommer ingen frälsare. Det är upp till oss.
Nelson Mandelas värderingar är det som ska leva vidare efter honom. Det kan vi alla bidra till. I vår vardag, i vårt arbete, i våra relationer och i vårt ledarskap. Vi kan låta oss inspireras av det som gjorde Nelson Mandela till en av historiens stora hjältar. Till exempel:
- Frihet från hat och hämndlystnad.
- Tålamod och insikt om att förändring tar tid och sker steg för steg.
- Övertygelse om alla människors lika värde.
- En framtidsperspektiv som var mer långsiktigt och rymde mer hopp än vad som egentligen verkade rimligt.
Vilka värderingar vill du att ditt liv ska genomsyras av? Vilket avtryck vill du göra i världen?
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
