Feministiskt initiativ meddelar idag att Sissela Nordling Blanco, partiledare och gruppledare i Stockholms stadshus, är sjukskriven på grund av utmattningssymptom.
Vi har tidigare skrivit om psykisk ohälsa bland oss som är engagerade i ideella organisationer här på bloggen, läs bland annat Thor Rutgersson som vill att vi bryter tystnaden och mitt inlägg med några förslag på sätt att göra våra organisationer mer hållbara.
Jag känner inte Sissela Nordling Blanco och vet ingenting om vad som har lett fram till hennes sjukskrivning. På sociala medier hälsar hennes vänner, bekanta och anhängare att hon ska krya på sig, skickar kärlek och styrka. Flera tackar henne för att hon jobbat så hårt för den goda saken, någon skriver att det nu är hennes tur att ta hand om sig och vila.
Jag kan inte låta bli att bli provocerad av det där. Inte av all kärlek, det är gott och bra och jag hoppas att all styrka och värme gör återhämtningen lite, lite lättare. Det som provocerar mig är kommentarerna som får det hela att låta normalt. “Vi kan alla råka jobba lite för mycket, tack för att du satsat så hårt, nu får du vila dig och komma tillbaka med nya krafter.”
Normaliseringen av stressen är det som provocerar mig. Vi kan inte ha det så här. Det kan inte anses normalt och vettigt att någon jobbar sig sönder och samman, kramar ur det sista ur sig själv som ur en disktrasa, för att sedan behöva stänga ner fullständigt för att över huvud taget överleva. Det måste finnas ett bättre, mer hållbart sätt att förändra världen.
Jag vill åter poängtera att jag inte vet någonting om Nordling Blanco och hennes situation. Men jag vet att hon inte är ensam.
Någon skriver på Feministiskt Initiativs Facebooksida: “Krya på dig Sissela, och snälla FI: Se till att bli det parti som går i täten för frågor gällande psykisk ohälsa och utmattningssymptom nu! Gigantiska samhällsproblem som negligeras av de politiska partierna.” Jag hoppas att Feministiskt Initiativ lyssnar. Liksom alla andra organisationer med syfte att förändra världen.
Det här är vad som behövs:
På samhällsnivå: Mer kunskap om psykisk ohälsa. Mindre tabu. Upprättande av människovärdet, ditt värde ligger inte i din prestation. Politiska lösningar som skapar ett samhälle där vi har tid att leva och må bra.
På organisationsnivå: Strukturer för att motverka och hantera stress. Mindre ensamarbete, särskilt på ledarpositioner. Strategier för att skydda och hjälpa dem som utsätts för hot och hat. Tydligare roller och arbetsbeskrivningar. Bättre konflikthantering. Kulturförändringar som gör att stress inte är status.
Jag skulle faktiskt vilja lägga till ett slut på dumsnåla teknikbeslut också – ledare som lägger sin tid på att göra världen bättre ska ha den senaste mobiltelefonen, en dator som inte strular och ett blixtsnabbt internet.
Det finns massor av sätt att hantera stress på individnivå också. Men jag vill inte skriva om dem idag. Det kan inte vara upp till varje individ att lära sig meditera, äta rätt, motionera eller bli mästare på att-göra-listor för att kunna hantera en ohållbar arbetssituation ett litet, litet tag till.
Det svåra är ju att de som går in i väggen ofta är de som har det yttersta ansvaret i organisationen. Så vems ansvar är det egentligen att förändra det här? Och var börjar vi?
Har du tankar som du vill dela med dig av? Det kan du göra här:
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
