Visst har jag pluggat på universitet. Men jag har ingen examen, ingen titel. Jag har en hög med högskolepoäng – men vad betyder egentligen det? Universitetet var okej, men tilltalade egentligen aldrig mig. Idag minns jag nästan ingenting av mina år på Göteborgs Universitet. Min främsta utbildning har jag fått på och i kurser, folkhögskolor, studiecirklar och genom engagemang och arbete i folkbildning och folkrörelser. Där finns ett sätt att lära och utvecklas som passar mig. Det är egentligen ingenting konstigt, det handlar om olika lärstilar och olika sätt att ta sig fram.
Men! I vårt statuskramande samhälle är det ena sättet värt mer än det andra! Att ha en examen från en högskola eller ett universitet är någonting som väger tungt i meritlistan. Har en det kan en räkna sig som expert. En kan någonting – och en har bevis! Arbetsgivare söker den här certifierade kunskapen, och det blir alltså lättare att få jobb. Dessutom har en legitimitet i det en säger och gör – både inom sitt område och i livet överlag, eftersom en är en lyckad och beläst människa.
Vi som gått andra vägar får nöja oss med att vara ”insatta lekmän”. För vissa av oss är det ingen stor grej, vi lyckas fuska oss fram i alla fall. Men lite jobbigt är det ändå – att ständigt behöva förklara och legitimera sin kompetens. I ett större perspektiv blir universitetshetsen ett sätt att sortera bort människor – har du inte ett papper på att du lärt dig en sak på ett visst sätt så har du inte rätt till det här jobbet, du har inte rätt att uttala dig och det du tycker kan aldrig vara lika relevant som den som har legitim kunskap!
Så länge inte högskolor och universitet tillämpar metoder för att möta alla olika lärstilar så är det här att liknas vid diskriminering. Som tur är finns det andra sätt och andra vägar att gå för att skaffa sig kunskap och erfarenhet. Folkrörelser och föreningsliv är en sådan väg. Men det vi gör där hamnar oftast inte på ett tjusigt diplom. Vi får ingen examen.
För ett tag sedan var jag i Portugal, ett land som arbetat mycket med validering, men där regeringens inställning till arbetet nyligen förändrats. Jag var i Portugal för ett möte om ett orelaterat europeiskt samarbetsprojekt, men passade på att hälsa på organisationen Kerigma innan jag åkte hem. Kerigma är en ideell organisation i Barcelos, utanför Porto. Deras huvudsakliga mål är att stärka människors självkänsla, skapa aktivitet och förändring i närområdet och att hjälpa långtidsarbetslösa till arbete och sysselsättning. Under en dag besökte jag organisationens olika lokaler, och fick veta mer om de olika satsningarna. Bland annat har organisationen ett väldigt utvecklat valideringsprojekt för långtidsarbetslösa. Under flera månader träffar deltagaren en för projektet utbildad handläggare. De träffas en eller kanske två gånger i veckan – och de pratar. Om allt möjligt. Bygger upp ett förtroende för varandra. Och går sakta och noggrant igenom hela deltagarens liv. När det här dokumenterats kan handläggaren placera deltagarens erfarenheter i ett ramverk som jämför de förväntade kunskaperna med certifierad kunskap, som exempelvis högskolestudier. Deltagaren kan också styrka detta ytterligare genom prov eller samtal med frågor. Kerigma driver även annan verksamhet, allt från Internetcaféer till barnpassning och aktivitetscentrum. Många av deltagarna i valideringsprojektet får – som första steg ut på arbetsmarknaden – ett tidsbestämt jobb inom Kerigmas egen verksamhet – och får då ytterligare bevis (för sig själva och för andra) för att de klarar av relevanta uppgifter.
Jag tycker att det här ett spännande exempel på hur en kan göra med validering. I tider med arbetslöshet är det relevant för människor att sammanfatta och visa vad de kan och vad de varit med om. Men utan ett system för att gradera olika erfarenheter så blir detta bara berättelser, och alltså svårt att likställa med exempelvis en universitetsutbildning.
Jag vet att det pågår flera försök med validering även i Sverige. Jag ser med spänning fram emot att följa det arbetet. Jag tror att det är viktigt för jämlikheten och avgörande för arbetslösheten. Uppvärdera människan!
Thor Rutgersson
Thor Rutgersson arbetar med folkbildning, skriver i jobbet och privat, skriver låtar och spelar in dem som hobby samt är Nintendo- och serietidningsnörd. Thor är även en av författarna till Demokratimodellen.
