förening för alla
Pratar vi om medlemmar eller om fötter nu?
Vilka ord vi använder är ingen ren stilistisk fråga. Det kan säga en hel del om våra värderingar och även styra våra tankar. Ett ord som jag stör mig på är “medlemsvård.”
Medlemsvård väcker associationer till fotvård, bilvård och inte minst kundvård. Medlemmen görs till en passiv mottagare av organisationens insatser för att hen ska fortsätta stödja den. Det komplexa ömsesidiga utbyte en demokratisk förening har med sina medlemmar blir reducerad till en sorts kundrelation.
Det är ett förhållningssätt som fungerar för insamlingsorganisationer som inte har medlemmar utan givare. Men i medlemsstyrda organisationer blir det passiviserande och engagemangsdödande.
Givetvis är det viktigt att få medlemmarna att trivas i sin förening. Men välj då ett ord som inte gör dem till kunder.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Hållbart engagemang
Jag har länge velat starta en podcast. Eller åtminstone varit nyfiken på hur det mediet skulle passa mig. Den här hösten har jag bestämt mig för att pröva. Jag tänker göra fyra avsnitt på prov och därefter utvärdera. Om det visar sig vara så roligt och passa mig så bra som jag hoppas så blir det fler.
Idag prövade jag min nya, fina diktafon och spelade in ett samtal med en vän. Kanske blir det material till ett av de fyra podavsnitten. Vi tyckte båda att det var ett spännande samtal, vilket ju inte alls behöver betyda att det är intressant att lyssna på. Det återstår att se.
Vi pratade om stress. Om engagemang. Om att orka över tid, att hantera sina egna höga ambitioner, andras förväntningar och det faktum att världen är eländig emellanåt. Att det finns så mycket att göra, så många att hjälpa. Att det är så lite jag kan uträtta i det stor hela och hur ska jag leva med det?
Vi pratade om vikten av ett socialt sammanhang, någonstans att söka stöd och ibland tröst när vi tagit ut oss alldeles eller när uppdraget tagit oss långt utanför vår komfortzon under lite för lång tid.
Om mitt ansvar, gentemot andra och gentemot mig själv. Om att prioritera sin egen hälsa och sitt eget välmående på riktigt, inte bara i teorin.
Min vän är samtalsterapeut och har jobbat en del med stressproblematik, bland annat med avslappning och mindfullness som verktyg. Det var fint att få pröva mina tankar tillsammans med honom och vrida och vända på dem utan något krav på att komma fram till en lösning.
Inga garantier. Först och främst ska jag lyssna på ljudfilen. Om nu diktafonen spelade in ordentligt, ljudet fungerade och ingenting annat har gått åt skogen förstås. Sen får vi se.
Jag skulle vilja skapa podavsnitt som är tänkvärda, som ger hopp, insikter och ibland också konkreta verktyg. Jag vill att min pod ska handla om att göra skillnad, att förändra världen och att samtidigt må bra och leva ett gott liv. Det finns många människor som jag skulle vilja prata med om olika aspekter av det ämnet och jag tror att en del av de samtalen också kan ge andra någonting.
I ett avsnitt skulle jag vilja prata med någon klok person om hur jag kan jobba hållbart trots (eller allra helst tack vare) att jag får nya idéer som jag vill genomföra hela tiden. För det mesta handlar inte min stress om att jag ställer höga krav på mig själv, tror jag. Det är bara det att det finns så väldigt många spännande och roliga saker att göra. Som att starta en pod.
Nu är det helg. Jag ska vara alldeles ledig och umgås med människor som jag tycker mycket om. Tanka kraft, slappna av, parkera min vilja att producera olika saker. Idéerna får vänta tills i nästa vecka.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Marching for Choice in Dublin
Niklas Hill writes about the March for Choice in Dublin and encounters with Irish abortion rights activists. Usually, the entries on this blog are in Swedish and occasionally in Norwegian. However, this text is not only targeting a Scandinavian audience.
Last week I went to Dublin to participate in the annual March for Choice. We were eight activists from the Swedish Abortion Rights Network, a network within RFSU. RFSU is the leading SRHR organisation in Sweden and a member of IPPF. Frequent readers of this blog know that I am a board member at the local chapter in Stockholm.
The March for Choice is organised by the Abortion Rights Campaign who works for free, safe and legal abortions in Ireland. Abortions are illegal in Ireland and those who get caught breaking the law can face up to 14 years imprisonment. Criminalisation of abortion is indeed inscribed in the Irish constitution by the 8th amendment. This article was added in 1983, i.e. at a time when abortions had been legal in Sweden for eight years. One might think that this is an unreasonable thing to put into a constitution, but there is actually more misogyny to be found. Article 41.2 for instance states that a women’s place is in the home.
The constitution can only be changed by a referendum, therefore abortion rights activists are calling for a referendum to repeal the 8th. Earlier this year a referendum for marriage equality has been held and it was successful – marriage is no longer a heterosexual privilege in Ireland. So a tail wind is blowing for abortion rights and everybody expected the march to be bigger than last year.
These expectations where exceed, we were more than 10 000 demonstrators. Twice as many as last year! I first realised how many people we actually were when the march took a turn and crossed a bridge so we could see all the people marching in front of us – the crowd was massive. The march featured engaging and committed speakers who did not conceal their anger. History was made when a representative from the Irish travellers community became the first women from her community to hold a public speech on these issues. Being used to Swedish rallies where most speakers are as engaging as the Shipping forecast this was an exciting experience. How will I ever be able to keep myself awake at a demonstration in Sweden again?
However, it is not like that Irish activists are better speakers per se. I learned that the organisers had put a lot of effort in choosing speakers that actually had something to say rather then people representing big organisations or being famous. This approach is somewhat characteristic for ARC.
The Abortion Rights Campaign is an organisation with little resources but strong commitment. Given the level of achievement, I was surprised when I learned that they do not have any employees at all. Compared to these preconditions, it feels privileged to be active in a resourceful organisation like RFSU where we have around ten employees in the Stockholm chapter alone.
The structures of the civil society in Ireland are quite different from those in Scandinavia. I was aware of that, but it became pretty obvious when I was asked about the membership of RFSU. I was kind of embarrassed to tell the actual number (around 3000), because by Swedish standards this is really small. Given how resourceful and widely known our organisation is, we should have many more members (take this as a hint, national board!). However, the Irish activist I spoke to considered this to be a big organisation. As it turns out, NGOs in Ireland tend not to have that many members, it seems like being a member is considered to be equal with being active.
There are, however, a lot of similarities to the voluntary sector in Sweden as well. As one activist puts it: “a lot of organisations are run by men with white moustaches.” Now, the beard fashion over here might be different (with the notable exception of a short-term leader for the Social Democrats) but I think social movements are facing similar challenges in terms of representation everywhere. Therefore I brought with me some copies of my book The Membership Model. I gave away most of them and I also traded one copy for a neat t-shirt advocating free, safe and legal abortions. The book was appreciated and I hope that it will be put to good use.
We also took some RFSU sex education leaflets to Ireland. After all, this is one of RFSU’s core businesses. These materials were received with some giggling and curiosity. Apparently, there is almost no sex education in Irish schools as most of them are run by the Catholic church. One activist told us about their young relative who had finished school only recently. The almost only sex ed she got in her entire time in high school was to write an essay about how to talk a friend out of having an abortion…
The March for Choice was accompanied by a lot of seminars, workshops and performances. One of them was a speak out where anybody could share their own experience from abortion. A speak out is basically a safe space were one can share its experiences without being questioned. Some of the stories were really moving, shocking even. I don’t want to record them publicly here, but they really served as a reminder of why we are fighting for defending abortion rights in the first place.
We were not the only international activists visiting Dublin that week. There were for instance 18 elderly ladies from Spain, a Icelandic gender researcher and various members of the European parliament. Our presence was appreciated by the Irish activists who otherwise can feel a bit isolated on their island. Or solidarity did matter. And it goes both ways: when RFSU’s abortion rights network was attacked last year, the Abortion Rights Campaign expressed their solidarity. We are all part of an international feminist movement and this feels truly empowering.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Civilsamhällets mening och makt
Elin Gidlöf har skrivit sin kandidatuppsats om hur personer som är verksamma inom RFSU ser på civilsamhället som koncept.
Det (globala) civilsamhället är ett begrepp som numera nyttjas flitigt i politiska diskussioner, inom akademin, på gräsrotsnivå och i folkmun. Ofta sammankopplas begreppet med demokrati, och koncept som accountability (ansvarighet) och empowernment (egenmakt). Begreppets innebörd och dess användbarhet befinner sig dock under ständig debatt då civilsamhället är att betrakta som högst diversifierat, komplext och till viss grad fortfarande kontroversiellt, för att inte nämna föränderligt över tid. Detta i kombination med dess ofta normativa karaktär gör att begreppet istället bör användas i analytiska termer. Civilsamhället klassificeras därmed varken som gott eller ont utan det betraktas som ett allmänt rum där idéer och ideologier som formar samhället, normer och värderingar, kan synliggöras och där de kan tolkas, ifrågasättas, omvärderas, utvecklas och bekräftas.
Sverige har ofta pekats ut som ett land där civilsamhället är starkt, såväl historiskt som idag. Vi har en lång historia av föreningsliv där bland annat folkrörelser och politiska rörelser, kyrkosamfund, solidaritetsrörelser och intressegrupper alla spelat en roll i att utveckla och driva landet framåt. Länge dominerades detta fält av folkrörelseteorin, dock har diskursen förändrats och 2009 antogs Proposition 2009/10:55 där den mer traditionella terminologin har ersatts och istället ligger fokus nu på civilsamhällets betydelse för Sveriges utveckling. Detta förstärker bilden av det nya begreppets relevans.
Diskussionen kring civilsamhällets mening och betydelse är intressant eftersom den ger insikt i hur samhället ser ut och utvecklas. Ett spännande sätt att bidra till och vidga denna diskussion är att lyfta fram perspektiv inifrån civilsamhället. Därför har jag i min kandidatuppsats valt att undersöka hur aktörer inom den ideella organisationen RFSU förstår och förhåller sig till civilsamhället samt hur de uppfattar vad det innebär att arbeta inom civilsamhället utifrån deras specifika kontext.
RFSU har arbetat inom sexuella och reproduktiva rättigheter (SRHR) sedan 1933, både inom Sverige och internationellt. Till en början drev RFSU sin kamp för upplysning, rättigheter och förändring i stark motvind, men gradvis har organisationen vuxit sig starkare och dess frågor har kommit att normaliseras. Idag är RFSU ledande inom sitt fält i Sverige och sedan 2008 är organisationen även ramorganisation för Sida. Civilsamhället ses ofta som en drivande kraft i arbetet för mänskliga rättigheter och RFSU:s storlek och inflytande gör organisationen till ett intressant fokus för forskning inom området.
Fem kvalitativa semistrukturerade intervjuer genomfördes med personer som på ett eller annat sätt arbetar på högt uppsatta positioner inom RFSU. Inledningsvis diskuterades civilsamhället som begrepp. Civilsamhället beskrevs då som det utrymme mellan individen och staten som inte är marknaden. En respondent poängterade även att det är separat från familjen. Ett intressant ämne som diskuterades var den allmänna synen på RFSU. Enligt en respondent har undersökningar gjorts som visar på att 95 procent av allmänheten känner till RFSU, men många tror att det är ett företag eller statlig myndighet. Enligt respondenten är skillnaden viktig eftersom en ideell organisation är ansvarighetsskyldig gentemot sina medlemmar, det är medlemmarna som bestämmer. Detta till skillnad från statliga organ som svarar inför hela samhället.
Sammanfattningsvis sågs civilsamhället som en grupp människor som organiserar sig själva för att uppnå någonting. Nätverkande och olika aktörers möjlighet att dela med sig av information och samarbeta med varandra sågs därmed som en självklar del av civilsamhället, vilket indikerar en strategisk dimension av begreppet. Vidare betonades även civilsamhällets organiserande funktioner, dess administrativa dimension, genom till exempel föreningar, stadgar och årliga möten. Dessa två dimensioner var enligt en av respondenterna varför ”civilsamhället” är ett bättre koncept än ”folkrörelser”.
En respondent menade även att det nya konceptet inbjuder till en större förståelse av vikten att konsultera olika aktörer i samhället. Detta i sin tur leder till en positiv samhällsutveckling där fler aktörer tillåts att delta. I linje med detta ansågs civilsamhällets huvudsakliga roller och funktioner vara att bidra till samhällelig förändring. Respondenterna talade om sina egna erfarenheter via RFSU och menade att genom att höja röster, lyfta nya perspektiv och erbjuda alternativ till politiken samt genom kollektivt nätverkande kunde de arbeta för att uppnå egenmakt och demokrati. Detta menade en respondent äger rum både på individ- och samhällelig nivå, genom upplysning, förändring av normer och värderingar och genom politisk påverkan. Flera av respondenterna kopplade detta till de tre friheter RFSU förespråkar: rätten att vara, rätten att välja och rätten att njuta. Här ser vi att när begreppet sattes i kontext blev en politisk konstruktion synlig. Dock påpekade respondenterna att civilsamhället varken bör betraktas som genomgående gott eller ont. De flesta respondenterna betonade, i likhet med vad som nämnts ovan, begreppets komplexitet och mångfacetterade natur, samt vikten av att definiera dess kontext innan begreppet används.
RFSU:s roll och funktioner, och dess framgång, kopplades till dess organisatoriska struktur, ideologiska utgångspunkt samt organisationens ekonomiska självständighet vilken möjliggörs genom RFSU AB. Samtliga respondenter påpekade även den svenska politiska kontextens betydelse. Det så kallade ”fördelaktiga klimatet” i Sverige lyftes fram, och möjligheten att både vara en motkraft och ett komplement till staten sågs som det viktiga. Civilsamhället och staten kan i den svenska kontexten ses som ömsesidigt beroende, även om aktörer inom det svenska civilsamhället konstant försöker utmana och påverka samhällsutvecklingen på ett självständigt sätt. Vidare ansågs relationen mellan de två sfärerna som tämligen harmonisk i förhållande till den internationella/globala arenan. Baserat på detta såg många begreppet som användbart, men kanske framförallt i en internationell/global kontext, där civilsamhället, dess roll och funktioner fortfarande kan anses som relativt kontroversiellt.
Resultatet av denna studie visar på en omfattande men ändå relativt homogen konstruktion av civilsamhällets samt RFSU:s innebörd och betydelse. I min uppsats går det även att se att dessa synsätt samspelar med en stor del tidigare forskning inom ämnet. Detta kan tolkas som att den akademiska diskursen kring civilsamhällets är väl förankrad inom denna grupp. Att fördjupa sig i vad begreppet innebär för en sådan specifik population kan visserligen inte ge några generaliserbara bidrag till debatten kring civilsamhällets betydelse, men målet med denna forskning har inte varit att definiera civilsamhället en gång för alla, istället ville jag framhäva att civilsamhället är för komplext och diversifierat för en universell begreppsbestämning.
På grund av tidsramen och omfattningen av studien detta blev urvalet för uppsatsen begränsat till fem personer med ledande positioner inom RFSU. Detta bidrog troligen till det relativt homogena resultatet. En respondent lyfte perspektivet att det finns en skillnad på gräsrotsnivå och strategisk nivå inom organisationen, viket kan vara intressant för vidare forskning. Vidare rymdes inte en kritisk reflektion kring bilden av den svenska kontexten i denna uppsats. För den som är intresserad av detta rekommenderar jag att läsa exempelvis Lars Trägårdhs artikel Det civila samhällets karriär som vetenskapligt och politiskt begrepp i Sverige från 2008.
Elin Gidlöf
Elin Gidlöf har en kandidatexamen i globala studier.
Jag behöver få ur mig detta
Det har aldrig varit lättare än idag att engagera sig som samhällsmedborgare i Sverige. Det har minst sagt pumpats ut information om vad som behöver köpas, vart det behövs arabisktalande just nu, vart man swishar pengar, vart man som volontär behövs över natten m.m. Tusentals över hela Sverige har ställt upp. Varenda sko som doneras, varenda matkasse som köps, varenda bil som körs med liggunderlag från ett ställe till ett annat är guld värt. Moskéerna, ABF-huset, Botkyrka, Fryshuset, Kafé Marx, Akalla-By, m.fl… Bakom varje ny ställe som öppnar upp för att ta emot flyktingar över natten finns eldsjälar som tagit initiativ och lyckats få med sig hela ledningen.
Men det har också aldrig varit svårare att engagera sig. Det är svårt att hålla engagemanget på en lagom nivå. Behoven är oändliga. Vet en som är utbränd sedan tidigare sätter sig på ett fik på heltid under sin sjukskrivning för att koordinera verksamheten på Centralen. En som koordinerat övernattningar under helgen blir sjukskriven på måndagen. En som funnits på ett annat sälle natten till idag är gråtfärdig av trötthet. Och tusen andra. Vissa som bara kör på, men snart kommer vakna och se vad som hänt med dem. Men vi känner oss ändå värdelösa. Finns alltid mer att göra. Fler kvällar och nätter att hjälpa till på. Fler platser att vara på. Känslan av otillräcklighet äter upp oss inifrån.
Mötena med människor på flykt lämnar intryck. Berättelser från överlevare. Som jag ens inte orkar skriva om just nu. Pappor som kommer hit, mammor och barn som lämnas ensamma i kriget, med förhoppningen om att kunna förenas inom en oviss framtid. De som inte räddades från havet. Helvetet IS som förpestat mänskligheten. Och allt annat skit som händer på jorden. Det är bara för mycket.
Många som engagerat sig berättar om hur de behöver lämna för att gå in på toan för att gråta. Vi skäms över att göra det för fokus ska ju ligga på de drabbade. Men vi gör det ändå. För vi är medmänniskor. För vi har empatisk förmåga.
Det ideella är livsviktigt, men allt kan inte hänga på oss. Var finns alla myndigheter? Hur många ideella ska bränna ut sig för att inte allt bara ska braka samman? Finns det ingen som har övergripande ansvar för alla insatser? Kom igen Sverige!
Slutligen vill jag bara tacka alla som varit engagerade. Från botten av mitt hjärta, ni är underbara. Ni är det bästa den här världen har. Men ta hand om er. Kör inte slut på er. Gör er grej, men gör det lagom. Ät, sov, gör nåt kul. En kan inte göra allt. Vi är flera som hjälps åt.
Seluah Alsaati
Seluah Alsaati är stolt feminist och antirasist.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!