förening för alla
Hoppa över bordet
För ett tag sedan representerade jag en förening jag är aktiv i på en mässa. Jag hade inte varit med i att planera vår medverkan utan jag gjorde ett inhopp vid bokbordet. Det gick bra, många besökare var intresserade av våra frågor så det blev en del samtal och nya medlemmar. Rätt som det är ser jag Stefan Löfven närma sig. Hans blick sveper över materialet som ligger framför mig, vi får ögonkontakt – han verkar intresserad. Nu hade det varit naturligt att för mig att kliva ett steg framåt och inleda ett samtal. Men det kan jag inte. Det är ett bord mellan oss. Jag kan heller inte gå runt bordet, för det finns två, tre till bokbord på båda sidor i en lång rad, de bildar en barriär. Jag är instängd. Stefan Löfven går vidare.
Ett vanligt problem i monterarbetet är att bordet blir en barriär. Det skapar distans och i bullriga miljöer kan det göra det svårare att överhuvudtaget prata med besökare. Lösningen är att antingen ha broschyrställ istället för ett bord, eller att helt enkelt ställa sig framför bordet. Ändå envisas många att stå bakom bordet. Varför?
Det är tyvärr vanligt att bara köra i gamla hjulspår utan att reflektera kring syftet och upplägget. Det är egentligen inte så svårt att lyckas med sin monterinsats, men det krävs ordentlig förberedelse och en genomtänkt plan. Du kan läsa mer om det i Lilla monterboken.
Även själva ordet ”bokbord” ställer till det. Använder vi det ordet ser vi ett bord med böcker på framför oss. Fast det går alldeles utmärkt att presentera sin verksamhet utan vare sig böcker eller bord. Därför är monter ett mycket bättre uttryck.
Om vi hade hoppat över bordet från början hade jag kunnat prata om våra frågor med statsministern. När vi väl fick ögonkontakt och hade bordet emellan oss var det redan för sent – jag tror inte att Säpovakterna hade uppskattat om jag hade hoppat…
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
6 timmars arbetsdag till ungdomsorganisationer?
Jag har fått nytt jobb! I slutet av april börjar jag en ny tjänst på Stockholm stad. Jag avslutar alltså på min tjänst i en ideell förening och börjar jobba kommunalt. Mina arbetsuppgifter på Stockholm stad kommer inte skilja så avsevärt från ungdomsorganisationen Smart Ungdom där jag just nu ännu jobbar men det är mycket annat som kommer skilja. Arbetsvillkor är det jag kommer att tänka på först när jag jämför dessa organisationer och vad som står ut.
Jag tänker att detta blir introduktion till att i framtida blogginlägg diskutera varför arbetsvillkoren för tjänstemän skiljer sig så markant mellan olika organisationer och vad som kan göras för att minska dessa skillnader mellan sektorer.
Om jag utgår från min egen situation så kan jag se flera delar av dessa arbetsvillkor som skiljer sig. Jag vill dock göra det tydligt att jag ännu inte satt mig in helt i hur det fungerar på Stockholm stad så jag lyfter bara det jag känner till.
Lönen är det första jag tänker på när jag tänker på skillnaderna om bortser från sektorernas funktion och utseende i stort.
När jag blev ombedd att presentera ett ungefärligt löneanspråk vid första kontakten med Stockholm stad så fick jag höra “Jaha, ok, ja men det är inga problem”. Jag förstod då att jag kanske hade lagt det långt under vad de tänkte sig. Efter vidare forskning förstod jag varför de reagerade som de gjorde då lönen för min profession och inom den förvaltningen låg på minst sagt mer än vad den gjorde hos min kära ungdomsorganisation. Min nya lön som jag förhandlat mig till är krasst sagt ett hån mot min nuvarande lön trots att jag inte kommer ha så mycket annorlunda arbetsuppgifter. Visst kommer jag få ett ökat ansvar men jag kommer även ha mindre att göra jämför med min nuvarande tjänst.
I små organisationer, något som många ideella föreningar är, förväntas de få anställda göra mycket olika arbetsuppgifter för att täcka upp för det oändliga behovet som finns. Du jobbar med sociala medier, skriver material, gör illustrationer, föreläser, letar sponsorer, skriver ansökningar, stöttar medlemmar, anordnar arrangemang, har möten med utskott och kontakt med styrelsen och mycket mycket mer. Det du inte har faktiskt kunskap i får du lära dig att hitta en lösning på och bara höfta fram. Du förväntas inte bara göra allt utan du vill själv göra det för du ser det stora omättliga behovet. Där är det svårt att begränsa sig även om det är något som vi måste bli mycket bättre på.
Att inse våra begränsningar även fast det till en början är kul att ta utmaningar är viktigt. För vad får vi som jobbar inom ideella organisationer och särskilt ungdomsorganisationer tillbaka? Ja inte är det lön i alla fall. Vi får höra att vi ska vara tacksamma och inser själva att jobb inte växer på träd och likadant gäller meningsfulla arbeten. Om vi kritiserar denna lön får vi antingen höra att vi är giriga och är i fel bransch eller att vi är unga och ska vara glada att vi har ett jobb och får god erfarenhet. Och inte nog med det, det värsta är att många arbetsplatser inte förväntar sig att deras personal ska stanna kvar länge. De vill att unga medarbetare ska sluta efter några år och byta ut dem med andra som är hungriga och oförstörda och som inte är så kinkiga kring arbetsvillkoren.
Jag lägger här ingen värdering i hög och låg lön men konsekvensen av att anställda hos ungdomsorganisationer bland annat har låg lön blir tyvärr att de letar sig vidare till andra arbeten efter ett tag som kan erbjuda dem inte bara en bättre lön men även en tryggare pension då även det kopplat till kollektivavtal är en viktig fråga för människor. Jag tänker att vi kan fördjupa oss mer i framtida inlägg varför dessa arbetsvillkor är viktiga och vilka lösningar som finns för ungdomsorganisationer. Men jag vill lämna frågor till framtida inlägget:
- vad kan ungdomsorganisationer göra för att ha hållbara och långsiktiga anställningar om de önskar det
- vad kan ersätta en låg lön eller avsaknad av kollektivavtal?
- kan det vara värt att diskutera 6 timmars arbetsdag (kortare arbetstid för samma lön) som en form av ersättning och där arbetsbelastningen är realistisk så det inte blir en förmån som aldrig kan brukas
- vad har bidragsgivare, t.ex. MUCF för ansvar i fördelningen av statsbidrag när det kommer till att möjliggöra goda löner för anställda (som oftast är unga) för att på sikt uppfylla deras syfte att “stödja barn och ungdomars självständiga organisering och bidra till deras inflytande i samhället”
Jag sätter punkt här och till nästa inlägg tänker jag berätta mer om hur MUCF bland annat men även arbetsgivarorganisationer för ideell organisationer ser på denna fråga som arbetsvillkoren inom civilsamhället och hur utvecklingen ser ut. Jag tänker att vi även kan tala kapitalism och knyta in såväl ekologisk som social hållbarhet för att göra diskussionen än mer intressant och komplex.
Farida al-Abani
Folkhälsovetare och tobaksavvänjare som arbetar som projektledare för "Tobaksfri innerstad" på Stockholm stad och som tobaksavvänjare för Sluta-Röka-linjen. Har även enskild firma hon jag erbjuder tobaksavvänjning och föreläsning med fokus på tobak och hälsa. Är även svarare för umo.se för frågor om tobak. På fritiden är Farida aktiv inom nykterhetsrörelsen, tobakspreventionsrörelsen och miljörörelsen genom olika föreningar. Brinner för folkbildning, utveckla sitt och andras ledarskap och har ett hatkärlek till ordet engagemang. Kommer skriva om allt mellan himmel och jord på bloggen med stort fokus på civilsamhällets ansvar och roll. Faridas målgrupp är alla!
Folkrörelsepodden – avsnitt 2: Mattias Vepsä från ABF
I Folkrörelsepoddens andra avsnitt samtalar Thor Rutgersson med Mattias Vepsä, tidigare förbundssekreterare för SSU och numera ansvarig för omvärldsbevakning och strategisk kommunikation på ABF. Det blir ett samtal om Mattias första steg in i politiken, om ramen för samhällsdebatten, om sociala medier och dess begränsningar och möjligheter, om engagemang och krångliga organisationer och om hur vi skapar en mer inkluderande politisk debatt med hjälp av folkbildningen.
Thor Rutgersson
Thor Rutgersson arbetar med folkbildning, skriver i jobbet och privat, skriver låtar och spelar in dem som hobby samt är Nintendo- och serietidningsnörd. Thor är även en av författarna till Demokratimodellen.
Folkrörelsepodden – avsnitt 1: Zakia Khan från Interfem och F!
Folkrörelsepodden är en ny podcast om civilsamhället från Trinambai. I timmeslånga samtal med kunniga eldsjälar behandlas ämnen som organisering, aktivism, engagemang, jämlikhet, jämställdhet, mångfald och utveckling.
I Folkrörelsepoddens premiäravsnitt samtalar Thor Rutgersson med Zakia Khan som sitter i styrelsen för F! och som var med och grundade den feministiska och antirasistiska tankesmedjan Interfem, ett resurscentrum för förändring. Det är ett samtal om Zakias personliga väg till engagemang och aktivism, om varför Interfem behövs, om vad intersektionalitet är och bör användas till och om vithetsnormens historia genom både svensk rasbiologi och västerländsk kolonialisering.
Du kan lyssna på avsnittet här nedan. Folkrörelsepodden finns även på iTunes, Podcaster och Podbean.
Thor Rutgersson
Thor Rutgersson arbetar med folkbildning, skriver i jobbet och privat, skriver låtar och spelar in dem som hobby samt är Nintendo- och serietidningsnörd. Thor är även en av författarna till Demokratimodellen.
Hållbart ledarskap
Thor Rutgersson skrev ett bra och viktigt inlägg i fredags. Det handlar om psykisk ohälsa.
Jag är så glad att fler och fler lyfter den frågan, inte minst bland oss som är engagerade i ideella organisationer.
Under de senaste åren har jag utbildat och coachat hundratals ledare inom den ideella sektorn. Att leda på ett mer hållbart sätt är en fråga som återkommer allt oftare. Det är hoppfullt att de röster som höjs för en mer rimlig psykosocial arbetsmiljö inom den ideella sektorn blir allt starkare.
Samtidigt har jag mött alltför många ledare som vittnar om att stress, prestation och höga krav har gått ut över deras hälsa. Flera har varit utbrända i perioder, ofta mycket tidigt i livet. Alldeles för många säger att det ideella ledaruppdraget inte var värt de uppoffringar som krävdes när det gäller framför allt hälsa och nära relationer.
Jag tycker att det här är helt oacceptabelt. Vi kan inte ha en ideell sektor som sliter sönder människor. Det är inte värt det, det är aldrig värt det.
Några självklara svar på vad vi ska göra för att hållbarhetssäkra våra organisationer har jag inte. Jag håller med Thor Rutgersson om att ett första steg är att prata om hur vi mår. Jag hoppas också på ett konstruktivt och kreativt samtal om hur vi skapar en ideell sektor som vi mår bra av. Vad behöver hända?
Här är några idéer:
1. Mer delat ledarskap.
Om vi delar på ledarskapet kan vi avlasta varandra, hjälpas åt att sätta rimliga mål, prata om hur vi har det och om det finns något vi vill göra annorlunda. När det fungerar kan delat ledarskap vara mycket bra för hälsan och hållbarheten. Det blir mindre sårbart och ledarna kan täcka upp för varandra och behöver inte vara på topp jämt.
Det kräver dock en medvetet designad ledarskapsrelation och gärna utbildning eller coaching i just delat ledarskap. När det inte fungerar gör det delade ledarskapet ofta mer skada än nytta.
2. Sluta mata stresskulturen.
Jag vill att vi som är ideellt engagerade (och alla andra också förresten) kommer överens om att omedelbart sluta upp att glorifiera stress. Det får inte vara hög status med en full kalender. Vi måste sluta kokettera med sömnsvårigheter, en kexchoklad i handen mellan två möten istället för lunch eller maratonmöten långt in på nätterna.
Vi kan vända det. Vi kan bestämma oss för att det normala är att ha tid för återhämtning, att ta en förmiddag ledigt för att gå och yoga innan jobbet, att delegera och släppa taget. Men då behöver vi vara många som bestämmer oss samtidigt.
3. Lyssna på varningssignalerna. Ta dem på allvar.
Det är lätt att få tunnelseende och inbilla sig att jorden går under om jag missar ett styrelsemöte eller om underlaget inte blir perfekt. Det ska vara lustfyllt och hälsosamt att vara ideellt engagerat. Inte tvärtom. Då är det någonting som är fel.
Ge inte organisationen konstgjord andning genom att stanna i sammanhang där du inte kan komma till din rätt och där du nöts ner. Släpp taget och låt det krascha istället.
Det betyder inte att allting alltid ska kännas bekvämt och enkelt. Att bli utmanad, tänja på våra gränser och våga göra saker som vi inte trodde att vi kunde är en viktig drivkraft hos många som är ideellt engagerade. Det är när vi aldrig får vila och det som förut kändes pirrigt istället är ett obehagligt moln i magen som aldrig försvinner som det börjar bli farligt.
Vi vill ju göra skillnad, vi vill förändra världen. Då gäller det att komma ihåg att du är organisationens viktigaste resurs. Att låta bli att ta hand om dig själv, din hälsa och din energi, är värre än att råka slarva bort hundra tusen kronor av organisationens pengar.
Vi behöver dig. Världen behöver dig. Ge dig själv förutsättningar att hålla i längden och att vara ditt bästa jag.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!