förening för alla
Amnesty International och frågan om abort
En het augustidag i Mexico 2005 sitter jag i ett svalt konferensrum och ser mig om bland hundratals delegater från Amnesty Internationals sektioner i olika länder. De flesta ser glada och lättade ut. Vi har just fattat beslut i frågan om Amnestys ställningstagande gällande abort och jag är också glad och stolt över att beslutet var så gott om enhälligt.
Tänk att vi lyckades komma fram till en formulering som så många av världens Amnestysektioner kunde ställa sig bakom, efter de senaste dagarnas intensiva förhandlingar. Jag ser fram emot att Amnesty äntligen kan börja arbeta aktivt med det här området och göra skillnad för de tusentals kvinnor som skadas eller dör i olagliga och osäkra aborter världen över.
Amnesty International är den organisation som ligger mig varmast om hjärtat. Jag har varit medlem sedan tonåren (jag skriver en del om mitt tidiga engagemang här) och det är inom Amnesty som jag har lärt mig mycket av det jag kan om föreningsdemokrati, ledarskap, motivation och mänskliga rättigheter.
Därför gör det mig alldeles bedrövad att läsa Gunnar Wessléns krönika i ETC. Wesslén har varit på ett medlemsmöte där han på något oförklarligt sätt fått uppfattningen att Amnesty arbetar mot rätten till abort. Det är naturligtvis helt felaktigt. Ändå får krönikan stå kvar och spridas på nätet och på sociala medier. I kommentarerna skriver besvikna medlemmar att de tänker gå ur organisationen eller säga upp sitt stöd via autogiro.
Amnestys ordförande Sofia Halth har skrivit en utmärkt debattartikel som svar. Den publicerades både i ETC och på Amnestys hemsida.
När det gäller rätten till abort så kräver Amnesty:
Att ingen ska straffas för att ha utfört eller genomgått en abort.
Att kvinnor som utsatts för våldtäkt eller incest eller i fall där graviditeten innebär risk för kvinnans liv, ska ha rätt till abort.
Att alla ska ha rätt till vård efter en abort, även om aborten var olaglig.
Jag hoppas personligen att organisationen så småningom ska gå hela vägen och kräva att alla kvinnor som vill eller behöver avbryta sin graviditet ska ha tillgång till laglig och säker abort (med de begränsningar som gäller i svensk abortlagstiftning idag) och att det ska räknas som en mänsklig rättighet. Där är Amnesty International inte ännu och jag ska förklara varför. Att Amnesty International skulle arbeta mot rätten till abort eller anse att abort ska vara förbjudet i lag är däremot en helt absurd anklagelse.
Vad gör Amnesty International?
Amnesty International är en ideell organisation som arbetar för mänskliga rättigheter genom att ställa stater till svars för kränkningar mot de mänskliga rättigheterna. Amnesty International är en global rörelse och ett av de mest kända arbetssätten är de vädjandebrev som medlemmar i hela världen skriver till makthavare. Lobbyarbete och publicering av rapporter om missförhållanden är andra viktiga metoder.
Organisationen har utökat sitt åtagande successivt inom ramen för de mänskliga rättigheterna, i takt med att organisationen har växt i antal medlemmar och finansiella resurser. Amnesty International startade som ett initiativ för att protestera mot att människor fängslades för sina åsikters skull. Idag arbetar organisationen för att alla mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid.
Vad är de mänskliga rättigheterna?
Genom de mänskliga rättigheterna har världens länder kommit överens om att alla individer, oavsett vilket land de tillhör, har vissa rättigheter som staterna är skyldiga att upprätthålla. De mänskliga rättigheterna reglerar vad staterna måste göra för sina medborgare, samt vad staterna inte får göra mot sina medborgare.
Staten har till exempel skyldighet att ordna allmänna och rättvisa val så att att människor kan välja sina företrädare och staten får inte straffa eller diskriminera människor för deras åsikter, religion eller etnicitet.
Mänskliga rättigheter är en överenskommelse mellan världens stater och de reglerar relationen mellan stat och individ. Det är detta ramverk som Amnesty International använder i sitt arbete för en bättre värld. Amnesty ställer stater till svars när de bryter mot de gemensamma överenskommelser som vi kallar mänskliga rättigheter. Det är det som är organisationens åtagande.
Vad ingår i de mänskliga rättigheterna?
De mänskliga rättigheterna definieras förs och främst i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Deklarationen är ett övergripande dokument som ritar upp ramarna för de mänskliga rättigheterna. Därefter har specifika dokument skapats för olika områden. Barnkonventionen reglerar till exempel barnets rättigheter. Konventionen mot diskriminering av kvinnor beskriver hur stater ska arbeta för att skydda kvinnor mot kränkningar som särskilt drabbar dem. Ett annat exempel är konventionen som skyddar ursprungsfolks rättigheter.
Området mänskliga rättigheter utökas och detaljeras hela tiden, genom att staterna i världen skapar nya överenskommelser för områden som inte tidigare har definierats. Det är inget enkelt arbete. För att de mänskliga rättigheterna ska fungera så behöver tillräckligt många stater vara överens om vad som är en mänsklig rättighet. Det är ett hårt arbete av förhandlingar och kompromisser innan en konvention är färdigformulerad och underskriven.
(Alla stater behöver dock inte skriva under. När tillräckligt många stater har skrivit under en konvention om de mänskliga rättigheterna så är den bindande för hela världen, även för de länder som inte skrivit under.)
Tillgång till abort ingår idag inte i de mänskliga rättigheterna, eftersom världens stater inte kunnat enas om detta. Det finns organisationer runt om i världen som arbetar för att det ska ses som en mänsklig rättighet, som en del av det område som kallas sexuella och reproduktiva rättigheter. Det finns tyvärr också starka krafter som arbetar i motsatt riktning.
Amnesty International och utvecklingen av de mänskliga rättigheterna
I den pågående utvecklingen av området mänskliga rättigheter har organisationer som Amnesty International en viktig roll att spela. Det pågår ett globalt samtal om huruvida tillgänglig och säker abort ska vara en mänsklig rättighet och det spelar stor roll vad Amnesty säger, eftersom såväl FN som enskilda stater lyssnar på Amnesty.
Det är inte självklart att Amnesty ska ta den här rollen. En del medlemmar menar att Amnesty bara ska uttala sig om frågor där de mänskliga rättigheterna redan är färdigformulerade, som när det gäller yttrandefrihet eller rätten till fria val. Det skulle innebära att Amnesty inte skulle kunna uttala sig alls gällande frågan om abort, eftersom världens stater ännu inte kommit överens om hur de mänskliga rättigheterna ska se ut inom det området.
Under de senaste decennierna har Amnesty dock ofta valt att uttala sig även om de områden inom de mänskliga rättigheterna som fortfarande är under förhandling. Det gör att organisationen inte bara ställer stater till svars när det gäller brott mot mänskliga rättigheter utan också är med och utvecklar de mänskliga rättigheterna.
Amnesty är en global, demokratisk medlemsorganisation
Amnesty består av tre miljoner medlemmar och supporters i 150 länder i världen. Medlemmarna i de länder där det finns tillräckligt många medlemmar för att bilda en egen sektion har årsmöte och väljer en styrelse som styr organisationen mellan årsmöten, precis som i vilken ideell organisation som helst. I svenska sektionen av Amnesty International har alla medlemmar rösträtt. Du behöver alltså inte vara aktiv medlem, det räcker med att du betalat in din medlemsavgift för att du ska kunna resa till årsmötet och göra din röst hörd.
Globalt styrs Amnesty International av en internationell styrelse som väljs av ett internationellt rådsmöte, där varje Amnestysektion har rösträtt. Hur många röster varje sektion har beror på antal Amnestymedlemmar i det landet. Förutom att välja styrelse så fattar det internationella rådsmötet även viktiga inriktningsbeslut om organisationens utveckling.
Amnesty har ett internationellt sekretariat i London, som bland annat är navet i kartläggning av de brott mot mänskliga rättigheter som organisationen ska synliggöra och protestera mot. Dessutom har de flesta Amnestysektioner sina egna sekretariat. Svenska sektionen av Amnesty International har ett sekretariat Stockholm.
Det här gör naturligtvis att beslutsfattandet i organisationen tar tid, som i alla demokratiska organisationer. Det är en balansgång: å ena sidan måste Amnesty alltid kunna uttala sig när det gäller mänskliga rättigheter. Å andra sidan måste medlemmarna få tid att sätta sig in i frågan och använda sitt medlemsinflytande om det är en fråga där Amnesty inte tidigare tagit ställning.
Ska Amnesty ta ställning till frågan om rätten till abort?
År 2005 satt jag i styrelsen för svenska sektionen av Amnesty International och var en av de delegater som reste till det internationella rådsmötet som det året hölls i Mexico. Det var en fantastisk upplevelse att få vara med om. Från alla de länder i världen där Amnesty finns kom deltagare för att påverka organisationens framtid. Mötet simultantolkades på flera språk och olika kulturer och synsätt bröts mot varandra i diskussionerna.
En av de viktigaste frågorna inför rådsmötet 2005 var en fråga från den internationella styrelsen om på vilket sätt Amnesty skulle arbeta med området sexuella och reproduktiva rättigheter. Här ingår frågan om abort. Frågan var tvådelad: ”Ska Amnesty anta en policy som innebär att vi bygger vidare på arbetet för sexuella och reproduktiva rättigheter, särskilt vad avser tillgång till fullständig och korrekt information och tillgång till hälsovård (inklusive preventivmedel)? Och ska Amnesty ta ställning i abortfrågan, helt eller delvis?”.
Den första delen av frågan var förhållandevis enkel, både för oss i den svenska sektionen och i diskussionerna på rådsmötet. Den andra delen var betydligt mer kontroversiell. Många Amnestysektioner ville inte att Amnesty skulle ta ställning i frågan över huvud taget. Andra sektioner ville att Amnesty skulle ta steget fullt ut så fort som möjligt och erkänna tillgång till laglig och säker abort som en mänsklig rättighet.
Bland de som bromsade fanns Amnestysektionerna i Irland och Polen. De som ville gå längst var Amnestysektioner i Sydamerika, USA, Italien och Australien. Jag minns särskilt delegaterna från Amnesty i Argentina, där väldigt många kvinnor skadas eller dör varje år efter att ha genomfört olagliga och osäkra aborter. För dem var frågan akut. Amnestydelegaterna från Irland och Polen var däremot oroliga för att de skulle tappa sina medlemmar om organisationen tog ställning för abort.
Många sektioner (däribland den svenska) ville få tid att konsultera sina medlemmar innan beslutet fattades. Frågan kom för sent för att vi skulle hinna ha ett årsmöte i Sverige innan rådsmötet och vi ville ge våra medlemmar chansen att rösta om vilken linje den svenska sektionen skulle driva.
Beslutet
Till sist lyckades vi ta fram ett förslag som nästan alla kunde ställa sig bakom. Det internationella rådsmötet 2005 beslutade att alla sektioner skulle konsultera sina medlemmar i respektive land. I juni 2006 (då nästan alla sektioner hunnit hålla sina årsmöten) skulle ordförandena för alla sektionerna träffas. Om en majoritet var för, så skulle Amnesty då anta en policy som krävde:
Att ingen ska straffas för att ha utfört eller genomgått en abort.
Att kvinnor som utsatts för våldtäkt eller incest eller i fall där graviditeten innebär risk för kvinnans liv, ska ha rätt till abort.
Att alla ska ha rätt till vård efter en abort, även om aborten var olaglig.
Inom svenska sektionen av Amnesty International höll vi utbildningar och möten över hela landet efter rådsmötet och lät sedan vårt årsmöte ta ställning till frågan i maj 2006. Utanför årsmöteslokalerna möttes vi av demonstranter med bilder på aborterade foster.
Den svenska sektionen av Amnesty International är en av de sektioner som kommit långt när det gäller att arbeta med kvinnorättsfrågor, inte minst när det gäller mäns våld mot kvinnor. Många av våra medlemmar var tveksamma till att ställa sig bakom en policy som inte helt och fullt erkände rätten till abort som en mänsklig rättighet.
Till sist enades en majoritet på det svenska årsmötet om att säga ja till policyn. Medlemmarna resonerade att det var bättre att ha en policy (även om den inte var så radikal som många hade önskat) och därmed kunna arbeta med frågorna, än att inte ha någon ståndpunkt alls och därmed inte kunna uttala sig om de kränkningar som kvinnor utsätts för i länder där abortlagstiftningen restriktiv.
Policyn antogs av Amnesty International 2006 och bekräftades av det internationella rådsmötet 2007. Sedan dess har Amnesty International arbetat med abortfrågan på en mängd olika sätt. Här är några exempel från:
Kan jag påverka Amnesty International?
Själv är jag inte aktiv i rörelsen längre, men naturligtvis fortfarande medlem. Det är fantastiskt att vara med i en sådan stark och dynamisk organisation som hela tiden strävar efter att utvecklas och som är demokratisk på riktigt.
Är du medlem i Amnesty och har åsikter om hur organisationen arbetar och med vilka områden? Är du kritisk till att Amnesty idag inte fullt ut kräver laglig, tillgänglig och säker abort för alla kvinnor oavsett anledning? Eller är du orolig över det som stått i media om hur Amnesty ska ställa sig i frågan om sexarbetares rättigheter? Gå inte ur. Boka din biljett till årsmötet istället. Det är ju vi som är Amnesty International. Du också!
Den här texten är också publicerad på www.lisamoraeus.se.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Engagemang och organisering
Vad är egentligen det civila samhället? Ställ denna fråga till tre experter och du kommer få tre olika svar. Jag menar att det är den delen av samhället som inte utgörs av den offentliga sektorn, näringsliv eller familj. Kooperativ då? Inte en del av civilsamhället, menar jag. Många håller inte med mig på den punkten. Ett ganska svårdefinierat begrepp alltså, men de flesta som sysslar med det har väl i alla fall ungefär samma bild i huvudet.
Numera för regeringen en politik för det civila samhället istället för en folkrörelsepolitik. Vissa har fått för sig att detta bara handlar om att använda ett modeord, men riktigt så enkelt är det inte. Det civila samhället rymmer mycket mer än bara folkrörelser. För vad är en folkrörelse egentligen? Jo, det är ju lika svårdefinierad som civilsamhälle, men de flesta är eniga om att det rör sig om någorlunda stora och rikstäckande organisationer. Hur stora är oklart. Även hur storlek ska mätas (Medlemsantal? Omsättning? Antal anställda? Antal ideella arbetstimmar?) Det är alltså vettigt att använda ett begrepp som inkluderar mindre föreningar.
Ordet föreningsliv då, är inte det bredare? Förvisso, men det finns sätt att organisera sig på som inte innefattar årsmöten, styrelseprotokoll och organisationsnummer. Civilsamhället är större än föreningslivet.
Om vi nu lyfter blicken från situationen i Sverige, så kan vi konstatera att vissa länder använder ännu bredare begrepp. I Tyskland pratas det om engagemangspolitik, i Norge om frivillighetspolitik. Det fokuseras alltså på själva engagemanget snarare än på organisationsstrukturer. Jag är den första att skriva under på att föreningar är verktyg för att möjliggöra engagemang och att en organisation inte får bli ett självändamål. Så engagemangs-/eller frivillighetspolitik låter ju bra. Men i själva verket är det väldigt problematiskt.
I Tyskland är det ganska vanligt med ideellt arbete i offentliga sektorn, exempelvis bygger brandförsvaret på landsbygden nästan uteslutande på volontärer. Det går så långt att kommunerna har möjligheten att tvångsrekrytera medborgare till frivilligbrandkårerna om det inte finns tillräckligt med frivilliga. Så vi kanske får ta ordet frivillighet med en nypa salt. Tyskland har även väletablerade statliga frivilligtjänster (läs gärna detta blogginlägg för bakgrundsinformation).
Riktigt så är det inte i Norge. Dels är den norska frivillighetspolitiken ett mindre etablerat politikområde än motsvarigheterna i Sverige och Tyskland och dels verkar det råda viss förvirring kring huruvida ideellt (frivilligt) arbete utanför civilsamhället ryms inom frivillighetspolitiken. Paraplyorganisationen Frivillighet Norge tycker inte det, samtidigt bygger en del norska kommuner upp frivilligcentra efter dansk förebild. Själva begreppet frivillighetspolitik gör det svårt att exkludera ideellt arbete utanför den ideella sektorn.
Om politiken har som mål att i första hand främja engagemang istället för organisering så finns en direkt risk att civilsamhället reduceras till att vara en resurs snarare än en röst. Volontärer som engagerar sig utanför demokratiska civilsamhällsstrukturer får inget inflyttande över sitt egna ideella arbete. De får arbeta gratis men inte förändra.
Om vi pratar om engagemang eller om organisering säger en hel del om vår syn på samhället och våra ideologiska utgångspunkter.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Ideellt arbete som budgetalternativ för fattiga myndigheter?
Häromveckan fick jag en förfrågan om att föreläsa om min nya bok Kunskapsföretagaren på en högskolas arbetsmarknadsdag. Uppdraget hade inneburit en hel del restid, så det hade gått åt minst en arbetsdag. Som det visade sig hade arrangören inte budgeterat för föreläsararvoden överhuvudtaget, jag blev alltså tvungen att tacka nej till uppdraget.
Det här med att personer i kreativa yrken förväntas jobba gratis är väldigt tröttsamt i längden och jag kan tipsa om Nanna Johannssons blogginlägg i ämnet. Nu handlar Förening för alla inte om entreprenörens vardag utan om ideella sektorn, så låt oss vända blicken på en annan aspekt. Det visade sig att arbetsmarknadsdagen inte arrangerades av själva universitetet utan av en studentförening. Alla studenter som jobbade med den gjorde det helt ideellt. Och alla som någonsin har arrangerad en konferens vet hur mycket jobb det är.
Ni som har hängt med på den här bloggen ett tag vet att jag brukar vara en ivrig påhejare av ideellt engagemang. Men i det här fallet blir jag verkligen tveksam. Det är ju ändå universitetets uppgift att se till att utbildningen har en bra anknytning till arbetsmarknaden. Det är till och med så att högskolan tjänar pengar på en arbetsmarknadsdag i och med att den kan skapa bättre genomströmning.*
Nu är många studentföreningar mycket bättre på arrangörskap än universitetsförvaltningar, så det skulle vara ett argument för att låta studenter organisera en arbetsmarknadsdag. Men om en statlig myndighet väljer att lägga ut en del av sin kärnverksamhet på en ideell förening så menar jag att den får betala ordentligt för det.
En liknande diskussion förs just nu om volontärer i sjukvården. Där finns farhågor att frivilliga mest kommer att användas som ett sätt att täcka upp för personalbrist. Inte helt ogrundad menar jag.
Frågan vi bör diskutera är: ska civilsamhället vara en röst eller en resurs?
* Svenska universitet och högskolor får betalt när en student får högskolepoäng eller ta ut en examen. Så det ligger i lärosätens intresse att förhindra avhopp.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Organisering istället för låtsas-processer!
I fredags genomfördes Ungdomens riksdag i riksdagshuset. Konceptet är enkelt: unga får testa på att vara riksdagsledamöter för en dag, genom att skriva motioner, delta i utskottssammanträden och debattera i kammaren. Gott så. Detta låter som ett ypperligt studiebesök i ett viktigt hus där viktiga beslut fattas. Unga behöver förstå hur det går till för att kunna påverka på riktigt.
Men problemet är att det inte funkar som på riktigt. Istället för att kunna skriva vilken motion man vill har arrangörerna – de vuxna – valt ut vilka ämnen man ska motionera kring. Arrangörerna delar ut pris till bästa motion och bästa retorik (på vilka grunder då, kan man fråga sig). De beslut som fattas läggs upp på riksdagens hemsida som betänkanden – istället för att, tja, genomföras. Kolla vilka gulliga beslut ungdomarna fattade!
Jag tycker att studiebesök på riksdagen är en toppengrej, och det är ännu bättre om det är interaktivt. Men när det kallas Ungdomens riksdag ges det sken av att faktiska beslut fattas – för det är det som sker i en riksdag, det är liksom en del av konceptet.
Sen i fredags har jag fått höra att det visst är toppen att unga får öva på retorik, känna engagemang i samhällsfrågor och träffa ministrar. Visst är det riktigt bra, men det finns massvis med sätt detta kan göras på, och jag ställer mig oerhört skeptisk till den typen av initiativ när det inte följs upp med konkreta vägar in i organisering! Det är genom gemensam organisering för sina och andras intressen som vi skapar förändring i Sverige och i alla andra länder i världen, och det är det som borde vara det viktigaste budskapet.
Ungdomar är grymma och har massvis med kvaliteter som kan utvecklas vidare dessutom. Men jag tycker det är synd när denna awesomeness läggs på låtsas-processer som vuxna skapat, istället för att leda till en verklig förändring.
Felix König
Felix König är ordförande i LSU - Sveriges Ungdomsorganisationer.
Honnørordet som mangler
Etter at jeg beveget meg over fra politikk og statsforvaltning til en frivillig organisasjon, har jeg grublet en del på hvorfor det ofte er noe litt klamt og vassent i politikernes omtale av «frivillig sektor».
I artikkelen «Statleg politikkutforming for frivillig sektor etter 1970», gjennomgår sosiolog Ivar Eimhjellen utviklingen av norsk frivillighetspolitikk. Han tar for seg begrunnelsene for en aktiv og støttende frivillighetspolitikk slik de framkommer i utredninger og stortingsmeldinger. Listen over viktige oppgaver i et av de ferskeste eksemplene (St.meld. nr 39 (2006-2007) er så omfattende at forskeren oppsummerer det slik: «Det er med andre ord snakk om det meste ein kan koma på.» Her er organisasjonene blant annet skoler i demokrati, de fremmer aktivitet, driver velferdsproduksjon uten profitt, og er viktige talerør. Dessuten kan de fremme likestilling, inkludering, solidaritet og kreativitet.
Det slo meg at kanskje den litt ugne følelsen av klamhet ved det politiske språket rundt frivillighet, skyldes at ett begrep likevel ser ut til å glimre med sitt fravær: kompetanse
En tydeligere erkjennelse av at frivillige organisasjoner ofte representerer betydelig kompetanse og bidrar til samfunnets kompetansebygging kunne være på sin plass.
Ser man i hyllene på et venteværelse ved et av våre sykehus eller legekontor, blir det tydelig av mye viktig folkeopplysning om helse og sykdom kommer fra frivillige organisasjoner.
Noe av den viktigste kompetansen vi kan bidra med som frivillig organisasjon, er uformell kompetanse vi bygger vi gjennom kontakt med et stort antall enkeltpersoner som er berørt av temaene vi arbeider med.
Vi bidrar også til formalkompetanse. For noen tiår siden gjennom etablering og drift av sykepleierutdanning, siden 50-tallet med flere hundre millioner til hjerte- og karforskning. Dette takket være mange tusen givere som på denne måten ønsker å være med på en dugnad for bedre folkehelse, gjennom økt kunnskap om forebygging og behandling. Nylig har vi hatt første utlysning av midler fra Demensforskningsprogrammet, en ny satsing med midler fra TV-aksjonen 2013.
I tilknytning til arbeidet med forskningsmidlene, oppstår gode og viktige nettverk både forskere i mellom og mellom organisasjonen og forskningsmiljøene.
Andre organisasjoner bidrar til å samle midler til annen helseforskning, med Kreftforeningen som den største.
Dette skulle ikke være ukjent for noen, og absolutt ikke for norske politikere som tross alt pleier tett kontakt med organisasjonene. Men i stortingsmeldingen og de politiske talene om frivillighetspolitikk blir organisasjoners rolle som kunnskapsprodusenter og kompetansemiljøer oversett. Dette bør rettes opp.
Vi på vår side må nok også bli flinkere til å få fram hva vi kan, og kanskje bli litt mindre beskjedne?
Lisbet Rugtvedt
Lisbet Rugtvedt er generalsekretær i Nasjonalforeningen for folkehelsen.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!