förening för alla
Är politiker riktiga vuxna?
Nu i dagarna avvecklas projektet Ung&Dum som i tre år har arbetat med att förändra synen på ungas engagemang. Ett bra tillfälle att återpublicera det här inlägget från i vintras som Niklas Hill skrev för De ungas akademi i Finland.
I mitt arbete får jag hela tiden frågan hur föreningar kan bli bättre på att engagera ungdomar. Konstigt nog får jag aldrig frågan hur föreningar kan bli bättre på att engagera pensionärer. Men i grunden är det ju positivt att det finns ett intresse att uppmuntra ungas engagemang. Och oftast kan jag hjälpa till. Ibland kan det vara en så enkel sak som att föreningslokalen befinner på ett ställe som inte går att nå utan bil. Då blir alla under 18 exkluderade om de inte får skjuts. Det kan också handla om fördomar om att ungdomar inte vill engagera sig. Fördomar som för det mesta saknar verklighetsförankring.
Det satsas ganska mycket på att ungdomar ska engagera sig. Ungdomsorganisationer och -projekt kan få diverse statliga och kommunala bidrag. Det är välsatsade pengar eftersom föreningslivet är en utmärkt demokratiskola. Så det hade varit logiskt om engagerade ungdomar skulle få uppskattning och skulle bli lyssnade på av vuxenvärlden. Motsatsen är fallet.
Engagerade ungdomar ses ofta inte som representanter för andra ungdomar, även om de är demokratiskt valda i en ungdomsorganisation. De anses inte vara ”riktiga ungdomar” utan en del av en organisationselit. Ingen skulle komma på tanken att föra ett liknande resonemang om andra åldersgrupper. För då skulle inte politiker vara ”riktiga vuxna”.
Det är även vanligt att ungas engagemang inte tas på allvar. En 55-åring får oftast mycket större gehör än en 15-åring, även om båda använder exakt samma argument. Men det är ganska lätt att avfärda ungdomars politiska krav genom att säga saker som ”det kommer du inse när du blir äldre” eller ”sådana idéer hade jag också när jag var ung.” Det är mycket bekvämare än att ta en debatt. Projektet Ung&Dum hade en kampanj om det för två år sedan och de har lagt upp en massa bra filmklipp om det:
Det behövs en ny syn på ungas engagemang.
Det här inlägget publicerades första gången den 11 januari 2013 på De unga akademis blogg.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Konsten att släppa taget
Lägg ner alla zombieföreningar, utropade Niklas Hill häromdagen. Jag håller med. Det här är mitt perspektiv på saken.
Tänk dig en skog. Inte en granplantering, utan en riktig skog. En urskog. Se dig omkring. Snart upptäcker du att det pågår olika processer överallt i skogen.
Under markytan finns frön som gror. Några groddar har precis stuckit näsan ovanför jorden. De behöver fortfarande skydd och är inte så stadiga ännu, men vilken livskraft som finns i dem!
Det finns andra växter som har hunnit längre. Några är mitt i livet, de blommar, bär frukt och sprider sin grönska.
Några växter har redan släppt sina frön till marken och gör sig redo att vissna ner. De kommer snart att återgå till kretsloppet i form av näring som kan användas av nya frön.
Du förstår principen. Kretsloppet är evigt och i en frisk och stark skog pågår alla faser i kretsloppet på samma gång.
Kretsloppet fungerar som metafor i många olika sammanhang. Jag ser över min verksamhet som företagare utifrån kretsloppsprincipen med jämna mellanrum. Jag ser till att så nya frön och att skydda och ta hand om de idéer som inte riktigt börjat bära frukt ännu. Jag vet att de behöver näring för att kunna växa sig starka och livskraftiga.
Dessutom försöker jag släppa taget om projekt som inte längre känns meningsfulla eller lönsamma. Annars har jag nämligen varken tid eller energi att ta hand om de nya idéerna.
Hur är det i din förening? Finns det projekt, grupper, kanske till och med hela lokalavdelningar som inte ger någon energi längre utan har stagnerat? Det kan absolut gå att väcka dem till liv igen, de kanske bara har en svacka och behöver stöd och näring från centralt håll.
Men det kan också vara så att det är dags att släppa taget om den energi som är uppbunden i det stagnerade projektet, så att energin kan återgå till kretsloppet. Någonting nytt kommer att spira, men bara om ni släpper taget om det som inte längre är meningsfullt.
Alla projekt, alla organisationer, alla grupper har en livscykel: en början och ett slut. Det är inte ett misslyckande att lägga ner saker, precis lika lite som att festen är misslyckad bara för att gästerna väljer att gå hem och lägga sig framåt natten.
Öva på att utvärdera, formulera lärandet, fira, sörja och gå vidare. Vad är det dags för dig eller din förening att släppa taget om?
Tankar, känslor, med- eller mothåll? Kommentera gärna det här inlägget på facebook.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Niklas Hill: Lägg ner alla zombieföreningar!
Det finns alldeles för många föreningar utan verksamhet, zombieföreningar. Niklas Hill vill lägga ner dem och kanalisera engagemanget till någonting meningsfullt.
I mitt arbete på Trinambai ser jag dagligen vilka fantastiska insatser som görs i det civila samhället. Jag ser hur eldsjälar åstadkommer stordåd med små resurser. Jag ser hur engagemang kan vara smittsam. Tyvärr ser jag alltför ofta även raka motsatsen.
Det finns en hel del föreningar som är mer eller mindre döda men som hålls vid liv genom konstgjord andning. Det kanske finns bidrag att kvittera ut genom att ha en förening, även om den inte har verksamhet. Eller också finns det en föreställning om att det skulle vara ett misslyckande att lägga ner.
Jag brukar kalla dessa odöda föreningar för zombieföreningar.
En zombieförening kan ha tappat bort sitt syfte någonstans på vägen. Den kanske har missat utvecklingar i samhället och fortsätter kämpa en kamp som har vunnits för länge sedan. Eller också har den aldrig haft ett vettigt syfte överhuvudtaget.
Istället för att påverka samhället är zombieföreningen upptagen med att förvalta sig själv. Möten handlar om formalia. Ingen får engagera sig utan ett förtroendeuppdrag. Allting ska göras på exakt samma sätt som det alltid har gjorts.
Karakteristiskt för zombieföreningar är ett evigt klagande över att ingen vill engagera sig. Allra helst klagas det på ungdomar som inte vill engagera sig överhuvudtaget. Att all relevant forskning visar på raka motsatsen tas det ingen hänsyn till. Zombieföreningens styrelse kan nämligen redan allt om föreningsfrågor och behöver därför inte lyssna på idéer utifrån.
Även i annars mycket välfungerande organisationer kan det finnas zombieföreningar på lokal nivå. Det finns förbund som gör ett fantastiskt arbete centralt och som attraherar många nya medlemmar. Men när dessa nya medlemmar sedan vill engagera och hamnar i en zombielokalförening, så skräms de bort direkt.
Det finns vissa som menar att all föreningsengagemang är bra. Att även ett engagemang i en zombieförening är en demokratiskola. Jag håller absolut med om att föreningslivet är en fantastisk demokratiskola. Jag har själv tillbringat hela nätter med att diskutera en ny politisk plattform. Jag har åkt långa vägar till stämmor med ändlösa diskussioner om ganska oviktiga ändringar i stadgarna. Det är klart att jag har lärt mig en massa på det: tålamod, lösa konflikter, hantera rättshaverister… Men ingen av de föreningar som jag har varit aktiv i har fastnat i att förvalta sig själv. Det har alltid funnits ett syfte som varit större en organisationen.
Om en zombieförening är en demokratiskola – vad är det som står på läroplanen då? Att engagemang är meningslöst. Att ingenting kommer att förändras. Att demokrati går ut på maktspel om oviktiga poster. Skulle du vilja ha en folkvald församling där majoriteten av ledamöterna har fått sin demokratiskolning i zombieföreningar?
Tänk dig en person som inte har varit i kontakt med föreningslivet tidigare. Vad tror du kommer att hända om hen börjar engagera sig i en zombieförening? I bästa fall blir hen uttråkad och letar efter något annat att engagera sig i. I värsta fall drar hen alla föreningar över en kam och kommer att avfärda all form av ideellt engagemang som slöseri med tid.
Jag är fullt medveten om att folk som är aktiva i zombieföreningar lever i tron av att göra nytta. Och kanske är även en illusion av mening bättre än insikten av total meningslöshet.
Men tänk om all tid, engagemang och passion som slösas bort på formalia i zombieföreningar istället kunde kanaliserats till att förändra samhället. Det är så mycket som behöver göras…
Jag skulle inte jobba heltid med föreningsutveckling om jag inte hade varit övertygad om att ideella föreningar behövs. Det är inte föreningen som organisationsform det är fel på. Tvärtom är den demokratiska och medlemsstyrda föreningen fortfarande ett utmärkt verktyg för samhällsförening. Jag tror inte på ett civilsamhälle som är så professionaliserat att medlemmarna lämnas maktlösa. För det är just då det uppstår zombieföreningar på lokal nivå.
Den ideella föreningen är en välbeprövad organisationsform som definitivt har en framtid. Men den får aldrig bli ett självändamål. Därför säger jag: Lägg ner alla zombieföreningar!
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Dags att sluta snacka
Om verkligt jämlikhets- och jämställdhetsarbete för framtidens folkrörelser
Jag har jobbat med folkbildning i åtta år. I ordets vidaste innebörd har jag under den tiden varit i kontakt med många olika folkrörelser – från Do It Yourself-musikrörelsen till etablerade partier, och allt däremellan.
Under de här åren har jag blivit mer och mer medveten och engagerad i jämställdhets- och jämlikhetsfrågor. Till en början trodde jag också att organisationerna runt mig gjort en liknande resa. Men när jag tittar i min mer cyniskt färgade backspegel kan jag konstatera att det mest har varit snack. Tittar jag ordentligt är jag rädd för att det varit mest prat och lite verkstad även för egen del – när det gäller att faktiskt skapa jämställda förhållanden där jag finns och verkar.
Det har varit många konferenser, temadagar och värdegrundsdokument. Luddiga formuleringar. En bra start, kan tyckas… Men den faktiska verksamheten har förblivit mer eller mindre oförändrad. Ett undantag, där jag spelat en marginell roll, är nätverket 50/50 – för en mer jämställd musikscen. Tack vare hårt arbetande projektledare och eldsjälar har den satsningen lyckats skapa bestående resultat och attitydförändring – främst i studieförbundens musikverksamhet.
I övrigt kan följande dystra sammanfattning vara mer eller mindre korrekt: Det är populärt att diskutera jämställdhet och jämlikhet – det är mindre populärt att faktiskt göra någonting konkret för att förändra sin organisation och sig själv.
Givetvis inser jag att det har skett positiva saker utanför den sfär jag rört mig i – och antagligen också där jag befunnit mig, utan att jag har noterat det. Men överlag vill jag hävda att min pessimistiska tes håller. Och nu har jag fått nog. Det är dags att fundamentalt förändra hur vi arbetar och fungerar. Häng på, så förklarar jag!
STEG 1: Börja med dig själv, som individ. Granska dina egna handlingar (inte dina ord). Lever du som du lär? Antagligen inte. Det är okej, ingen av oss gör det. Men någonstans måste vi börja och ta steget mot att göra och inte bara snacka. Reflektera en gång varje dag – hur har jag betett mig idag, vilka inlärda mönster har jag reproducerat, vilka maktstrukturer har jag medvetet eller omedvetet upprätthållit? Bestäm sedan vad du ska göra annorlunda nästa dag.
STEG 2: Nu till organisationen. Skrota, så långt det går, alla kampanjer, temadagar och annat som i praktiken separerar frågan från den reguljära verksamheten – och lyfter ut den som något slags sidofokus. Ibland är specifika satsningar och lösningar nödvändiga – men se då till att ha en plan för hur dessa ska påverka och spela in i den reguljära verksamheten!
STEG 3: Anordna en beslutsdag. Visst ska ni på denna dag diskutera jämställdhet och jämlikhet, men ni ska också granska er organisation och bestämma hur ni vill vara och verka i framtiden. Och vi snackar ”all verksamhet”, nu.
STEG 4: Börja granska den egna organisationen med nya ögon. Hur mycket gör vi av ”ren vana” och hur kan det tolkas och se ut av och för andra? Vad förmedlar vi egentligen, utan att tänka på det? Vilka normer styr vårt beteende?
STEG 5: Börja smått, men hårt! Välj ut ett antal minimikrav, eller förhållningssätt för att skapa mer jämställdhet och mångfald – och applicera dem på allt, utan pardon. Exempelvis såhär: ALLA arbetsgrupper ska vara 50/50, INGA dokument ska utgå från en heteronormativ världsbild, ALLA möten med servering ska erbjuda kost som passar alla trosuppfattningar och värderingar (varför inte utgå från vegan?) och alla processledare ska utbildas för att motverka härskartekniker och för att kunna se maktordningar och dolda strukturer i ett rum. Alla satsningar ska föregås av en noggrann analys där vi vänder och vrider på normer och strukturer. (Det här är bara från ”the top of my head”, här gäller de förstås att hitta saker som är centrala och relevanta för varje enskild organisation eller rörelse.)
STEG 6: Förbjud alla former av möten och konferenser som diskuterar en viss grupp i samhället, men där den gruppen är underrepresenterad eller inte inbjudna överhuvudtaget. Det spelar ingen roll om det är ”ungdomar”, ”invandrare” eller ”HBT-personer” (grupperingar som – vilket många gånger missas – innehåller lika många variabler som det finns stjärnor i universum; att tro att exempelvis en viss ålderskategori eller en viss etnisk bakgrund innebär specifika preferenser eller värderingar är inte bara fördomsfullt, det är korkat – det enda den typen av grupperingar kan göra är att hjälpa till att kartlägga strukturellt förtryck). När de som är norm i ett visst sammanhang sitter och spekulerar om varför andra grupper inte ”tar plats” blir det oerhört svårt att komma fram till någonting annat än att ”de vill väl inte, helt enkelt”. Satsa hellre på arrangemang där olika organisationer och människor möts.
STEG 7: Efter en tid – utvärdera, börja om, lägg till, gör om. Jämlikhets- och jämställdhetsarbete fungerar bara om man hela tiden påminner sig själv om att det handlar om att göra, inte (bara) om att prata. Det är lätt att falla tillbaks i inlärda beteenden.
Ovanstående är min första skiss på hur jag skulle bygga ett faktiskt arbete för demokratisering och jämställdhet. Helst ska detta göras tillsammans med ett omfattande tillgänglighetsarbete. Jag tror nämligen att folkrörelsernas framtid hänger på om vi lyckas bli mer demokratiska. Vi behöver släppa in fler människor. Vi behöver motverka gamla maktstrukturer. Vi behöver bli mer transparenta.
En missuppfattning, som är vedertagen, är att om en minoritetsperson i något sammanhang tar plats i exempelvis ett beslutande organ eller i ledande ställning så är problemet löst. Så är det förstås inte. Inte ens om våra styrelser plötsligt skulle svämma över av mångfald. Alla – utan undantag – kan reproducera normer och maktstrukturer. Ibland är det en förutsättning för att ta sig fram.
Ett annat vanligt problem är att vi misstar kvotering för långsiktigt jämställdhets- och jämlikhetsarbete. Missförstå mig rätt – jag är för kvotering därför att jag anser att världen redan är kvoterad, baserat exempelvis på att vita män oftast rekryterar vita män, och kvotering är därför ett viktigt verktyg för ökad jämlikhet. Men att i sista stund komma på att ”vi behöver en kvinna, och någon med utomeuropeisk bakgrund i den här panelen eller i den här arbetsgruppen” är inte likställt med att långsiktigt arbeta med värderingar, normer och strukturer. Visserligen är det viktigt att man visar upp det man vill vara – men om man bara arbetar ad hoc på det här sättet blir det svårt att nå bestående resultat. Parallellt måste man alltså arbeta med strukturerna för varför vissa grupper VERKAR underrepresenterade när man rekryterar. Och förändra dem.
Ett ordentligt jämlikhets- och jämställdhetsarbete är tungt och jobbigt. Det handlar om allting från formspråk till färgval. Det handlar om språk och ton. Det kräver att man läser mellan raderna. Det förutsätter att man vänder och vrider på saker man i regel tar som självklara. Inte minst sitt eget individuella beteende. Det är med andra ord svettigt. Men det är också givande – och de folkrörelser som gör detta kommer att vara de som överlever. Med andra ord är det inget som ska göras ”för någon annans skull” eller ”för att det är synd om en viss grupp”. Nej, det här arbetet görs av två övervägande orsaker: För att man har funderat över vilken typ av rörelse man vill vara och kommit fram till att det inte håller att bara snacka – och för att man överhuvudtaget ska vara relevant i framtiden.
Thor Rutgersson
Thor Rutgersson arbetar med folkbildning, skriver i jobbet och privat, skriver låtar och spelar in dem som hobby samt är Nintendo- och serietidningsnörd. Thor är även en av författarna till Demokratimodellen.
Leda som du lär
Häromdagen hade jag ett samtal med en vän om vikten av att leva som man lär, som ledare i en ideell organisation. Samtalet handlade om ledarskap inom Svenska kyrkan, men hade nog kunnat gälla vilken organisation som helst, som har ambitionen att förändra världen.
Hur skulle det se ut inom organisationer om ledarna på allvar lät organisationens vision och ändamål prägla deras ledarskap?
Ibland upplever jag att ledarskapet inom organisationer kommer lite på undantag. Det är som om de storslagna visionerna om en bättre värld, om mänskliga rättigheter, likabehandling, fred och frihet bara gäller utanför organisationen och inte har någonting att göra med den egna verksamheten.
Naturligtvis är det inte medvetet, det är bara så att ambitionen på något sätt har halkat efter när det gäller att självkritiskt och modigt granska sig själv. Det är ju inte så konstigt, tvärtom. Det är mycket lättare att kräva frihet för andra än att låta frihet som ledord genomsyra sin egen praktik, varje dag.
Det kräver mod att vara den förändring du vill se, även på hemmaplan. Dessutom kräver det en ärlig och aktiv diskussion om ledarskap, engagemang, motivation och samhörighet.
På vilket sätt spelar det roll för ledarna inom Svenska kyrkan att de går i Jesus fotspår? På vilket sätt präglar synen på mänskliga rättigheter ledarna inom Amnesty International och Röda Korset?
Jag hoppas att det spelar roll och att de flesta ledarna i ideella organisationer, med ambition att vara en stark röst för en bättre värld, då och då tänker igenom sitt ledaruppdrag med det som perspektiv.
Vad behöver du göra som ledare för att verkligen leva som du lär?
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!