förening för alla
Aktivt medborgarskap mitt i konfliktområde
Sommaren 2009 åkte Niklas Hill till Georgien och höll en workshop om aktivt medborgarskap för unga folkrörelseledare från hela Östeuropa.
“Vadå gripen?”, utbrister jag. Min georgiska kollega Ilona och jag sitter i solen i den lilla byn Bakuriani och väntar. I två dagar har vi förberett workshopen och är sugna på att sätta igång nu. Men minibussen med deltagarna kommer inte. Äntligen har vi fått veta varför de är sena: En av dem har blivit gripen vid gränsen eftersom han har en abchazisk stämpel i sitt pass. Abchazien har förklarat sig självständigt ett år tidigare men betraktas fortfarande som georgiskt territorium av regeringen i Tbilisi. Att resa dit utan de georgiska myndigheternas godkännande är därmed olagligt. Tack vare goda kontakter till inrikesdepartementet släpps vår deltagare fri redan samma dag i väntan på rättegång och kan delta i workshopen.
Jag blir påmind om att jag trots allt befinner mig i ett konfliktområde. Fast det finns även många andra tecken på det. FN, EU och Läkare utan gränser kör omkring i Tbilisi i vita terrängbilar. Gatan utanför parlamentet är ockuperad av oppositionen sedan två månader tillbaka. Och på vägen från Tbilisi till Bakuriani har jag sett en hel stad av små, enkla hus i långa rad, uppförda i all hast. Här bor det internflyktningar från förra årets krig.
Mitt uppdrag i Georgien är att leda en workshop om aktivt medborgarskap och ungas deltagande. Det hela är ett samarbete mellan Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer och National Council of Youth Organisations of Georgia (NCYOG) inom ramen för Eastern European Youth Cooperation (EEYC) och vi har deltagare från sex östeuropeiska länder.
Gruppen visar sig vara blandad. En av deltagarna har tagit med sig kostym. Han har aldrig varit på ett internationellt evenemang tidigare och antog att man skulle klä upp sig. Han berättar också att han bara en gång tidigare i sitt liv har pratat engelska med en utlänning – när en turist bad honom att ta kort. Andra deltagare är gamla workshoprävar och kommer med en massa egna förslag på energizers m.m. På vilken nivå ska man lägga sig? Ilona och jag får improvisera en del.
Min knaggliga ryska räcker inte på långa vägar för att leda en workshop. Det visar sig dock att jag kommer ihåg mer från rysklektionerna på gymnasiet än vad jag trodde. Åtminstone kan jag slänga in några ryska fraser ibland, det är uppskattat. Tack och lov är de flesta deltagare rätt duktiga på engelska. De flesta, inte alla. Även här får vi improvisera, så att alla kan vara delaktiga. Men det går att lösa. Allt går att lösa med kreativitet och tålamod.
Byn Bakuriani, där utbildningen äger rum, är en av Georgiens mest populära skidorter. Nu på sommaren är det mest en jättestor byggnadsplats med grävskopar, bandtraktorer och osäkrade gropar överallt. Det verkar som om alla familjer i byn river ner sina villor för att skaffa plats för ytterligare ett hotell. Om några år kommer lokalbefolkningen antagligen inte ha råd att bo här längre. Gentrifiering skulle en stadsplanerare kalla det för.
Efter avklarat uppdrag och några extradagar i Tbilisi sitter jag på Münchens flygplats och väntar på flyget vidare till Göteborg. Planet från Tbilisi lyfte kl. 4.00 på morgonen och jag har i stort sett inte sovit någonting. Nu bjuds resenärerna på fika och tidningar, men jag är för trött för att läsa. Istället tar jag en pappmugg med kaffe, betraktar startande flygplan och tänker tillbaka till Georgien. Jag tänker på den enorma gästvänligheten jag bemöttes med. Jag tänker på alla nya intryck jag fått. Och jag tänker på hur olika villkoren för ungas deltagande är i Europa. Drygt två veckor var jag i Georgien och jag har helt klart lärt mig en massa. Det har förhoppningsvis deltagarna också.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Jag vill kunna klättra i träd utan att bli åtalad
Alva Snis Sigtryggsson är fältbiologen som blev utnämnd till Årets miljöhjälte för sin kamp för Ojnareskogen på Gotland. Kungen vägrade dock att överlämna diplomet till henne eftersom hon var ”för kontroversiell.” Här förklarar hon varför civil olydnad är en legitim protestmetod.
Men litar ni inte på rättssystemet?
Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan under den här sommaren och hösten. Den 5 juli kom beslutet som gav företaget Nordkalk rätt att strunta i alla de rödlistade arter som finns i Ojnareskogen där de vill anlägga ett kalkbrott. Beslutet som ger Nordkalk rätt att gräva ett stort hål i marken som riskerar dricksvatten för invånarna på norra Gotland och vatten till lantbruken runtomkring.
Men litar ni inte på våra lagar?
En fråga jag fått oräkneligt många gånger sedan den 5 juli när beslutet kom som slog fast att långsiktigt hållbar användning av mark och vatten är 25 år.
Och vår demokrati, tror ni inte på den?
En fråga som jag skulle försöka besvara medan 70 poliser spred ut sig i skogsbrynet intill och försvarade olaglig avverkning av urgammal skog. 70 poliser som bar bort gamla människor som bott på norra Gotland hela sitt liv och enbart ville försvara sitt vatten. En fråga som jag fortfarande får besvara medan de som försökte förhindra avverkningen åtalas en efter en.
Nyfiket och något exalterat ställs frågorna. Äntligen händer något i vår vänliga, välfungerande nation. Några sätter sig emot. Men visst finns där också ett skrämmande drag av ärlig förundran, som tagna från en orwellsk mardröm. En bild av att vårt samhälle faktiskt är mer eller mindre perfekt och inte kan innehålla allvarliga fel och brister. Att all form av motstånd egentligen bara pekar på bortskämdhet och en vilja att rasera.
I Fältbiologernas föreningspolicy står det att civil olydnad får användas när andra metoder visat sig otillräckliga. I fallet med Ojnareskogen hade frågan prövats rättsligt i olika domstolsinstanser i sju år. Lagliga protestaktioner, deltagande i rättsprocessen och debattartikar hade inte hjälpt. Trots jäv, bristfälliga underlag och tvivelaktiga förhandlingar fick företaget omedelbar verkställighet att börja avverka skogen. Ingen hänsyn togs till alla de överklaganden som snart var på väg in till Högsta domstolen. Skogen skulle ned så snabbt som möjligt. Vi vädjade till Mellanskog som högg skogen åt Nordkalk att sluta. Vi vädjade till Länsstyrelsen på Gotland. Försökte pressa regeringen att agera. Vi vädjade till och med till Nordkalk.
När maskinerna väl stod redo i kanten av skogen fanns ingenting som tillräckligt snabbt skulle kunna hindra dem från att förstöra natur och kulturvärden för en oöverskådlig framtid. Ingenting, förutom alla vi, ungdomar, barnfamiljer och gamla, som bestämde oss för att sätta oss framför maskinen.
När vi ser tillbaka på historien och ser hur vår demokrati utvecklats är civil olydnad en av de viktigaste ingredienserna. I de flesta fall har det samhällssystemet som fanns då definierats av lagar och regler som skulle se till att det fortsatte att se ut just så. Därför var det ofta nödvändigt att bryta mot dessa lagar och regler för att kunna leda samhället i en annan riktning. Att erkänna civil olydnad i kampen mot apartheid eller i medborgarrättsrörelsen i USA ses inte som kontroversiellt i Sverige idag. Att däremot tala om civil olydnad i dagens samhälle är känsligt.
Historiskt sett är vi överens om att skapandet av en demokrati är en process. Det som vi ser som självklart idag har varit olagligt. Det vi idag ser som fullt normala handlingar, som att kvinnor går och röstar, har varit olagliga handlingar.
Så hur var det nu? Då var demokratin under ständig utveckling. Förändringar skedde genom att modiga människor satte sig emot korrupta och diskriminerande system.
Har demokratin plötsligt gått och blivit statisk? Har vi stannat upp nu? Är varje lag, varje regel, varje norm helt perfekt numera? Det som våra hjältar kämpade för var alltså detta.
Nej. Fastän det verkar vara det synsätt som dominerar och skapar bilden av ett storebrorssamhälle fyllt av blind tilltro så befinner sig demokratin fortfarande i en levande process. Eller så bör det i alla fall vara. Demokratin utvecklas fortfarande av att modiga människor sätter sig emot lagar som berättigar omoraliska och destruktiva handlingar.
Men litar ni inte på våra lagar? Litar ni inte på vårt rättsystem?
Ibland när jag fått dessa frågor har det slagit mig hur miljöfrågan nog ändå är vår nya stora demokratifråga. Den fråga som kommer att utveckla demokratin och ställer frågor som gör försvararna av vårt nuvarande system nervösa och obekväma.
Merparten av all miljöförstöring är skyddad av lag och rätt. I Ojnareskogen försvarar polisen ett företag som avverkar mer än överenskommet. Ett företag som fått rätt av en dom som i sig bryter mot både svensk och europeisk lagstiftning.
Förr i tiden levde vi i en demokrati där fattiga, arbetare och kvinnor inte fick komma till tals. Nu lever vi i en demokrati där natur och kommande generationer inte har någon röst.
Nu står flera av oss som kämpat för Ojnareskogen åtalade för att inte ha lyssnat på den polis som försvarade ett pågående miljöbrott. Ungdomar och familjefäder som försvarade träden med sig själva. Civil olydnad innebär att med ickevåld protestera mot det skeva system som gör just den olydiga handlingen olaglig.
Men litar ni inte på vår demokrati?
Att känna tillit till vår demokrati innebär för mig en trygghet i att veta den är föränderlig. Att vanliga människors protester och aktioner kan förändra och föra vår värld framåt. Att känna total tillit till ett samhälles perfektion blir inget annat än en skrämmande kopia av Orwells dystopi.
I min värld ska inte ekonomiska intressen få konkurrera ut människors dricksvatten. I min värld ska ett företag inte kunna få undantag från den lag som har lovat att skydda våra djur och växter från utrotning. I min värld ska inte den lilla människans livhanke hänga på snabb utarmning av våra gemensamma naturresurser.
I min värld vill jag kunna klättra i träd utan att bli åtalad.
Alva Snis Sigtryggsson
Alva Snis Sigtryggsson är fältbiolog. Hon har varit Sveriges ungdomsrepresentant vid Rio+20 och blev utnämnd till Årets miljöhjälte av Världsnaturfonden för sin kamp för Ojnareskogen på Gotland.
Från medlemsvärvning till en medlemsstrategi
Ibland blir jag presenterad som expert på medlemsvärvning. Det är inte helt fel, mitt företag hjälper ideella organisationer som vill växa och jag har skrivit boken Medlemsmodellen – rekrytera, aktivera och behålla medlemmar. Ändå känner jag mig inte riktigt bekväm med den beskrivningen. Varför?
För det första jobbar Trinambai inte med att värva medlemmar, vi hjälper organisationer att bli bättre på det. Det finns bemanningsföretag som hyr ut medlemsvärvare, en mycket tveksam affärsmodell. Inte bara för att bemanningsbranschen i sig är problematisk. Det sänker även organisationens trovärdighet när den representeras av personer som inte drivs av föreningens värderingar utan av jakten efter provision och som nästa vecka kan byta jacka för att istället sälja elabonemang.
Därmed inte sagt att det är fel i sig att använda sig av professionella värvare på stan. Så länge de har schyssta villkor och en genuin drivkraft för organisationens frågor ser jag inget problem i det. Men det är ingenting som bör läggas ut på entreprenad.
För det andra är medlemsvärvning bara en del av medlemsarbetet. Du kan värva medlemmar tills du blir blå i ansiktet – om de nya medlemmar sedan inte känner sig välkomna är det rätt meningslöst. Det gäller att ta ett helhetsgrepp, medlemsperspektivet måste finnas med hela tiden. I Medlemsmodellen har vi utvecklat en åttastegsmodell för det:
Ändå är ”vi måste bli bättre på medlemsvärvning!” många föreningars första reaktion när medlemsantalet sjunker. Många gångar kan det dock vara mycket mer meningsfullt att satsa på att behålla sina befintliga medlemmar. Det är inte ens sagt att många medlemmar är ett självändamål alla gångar.
Jag har sett stora organisationer där ansvaret för medlemsfrågorna är splittrat över flera avdelningar på kansliet. Det kan finnas en kommunikationsavdelning som är ansvarig för medlemsvärvning, en föreningsavdelning som är ansvarig för att aktivera medlemmar och en medlemsregisteravdelning som förvaltar medlemmar. Det som behövs är dock ett helhetsgrepp.
Medlemmarna är den viktigaste resurs en ideell förening har, det är de som äger och driver organisationen. Därför räcker det inte med en värvningskampanj då och då utan medlemsperspektivet måste genomsyra allt organisationen gör, på alla nivåer.
Hur ser medlems- och engagemangsstrategin ut i din förening?
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Att utvecklas som ledare
I mitt arbete utbildar och coachar jag ledare i ideella organisationer. Jag har sammanfattat några av mina viktigaste insikter från alla möten med fantastiska ledare i min bok Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation, som kom ut i september i år.
De flesta ledare som jag möter har inte gått med i organisationen för att bli ledare. De har engagerat sig för att de brinner för någonting, de vill förändra världen och göra skillnad. Detta är den röda tråden mellan dem.
De är dessutom människor som tar ansvar, som ser vad som behöver göras och som tar tag i saken snarare än att vänta på att någon annan ska fixa läget. Det är det som gör att de förr eller senare får frågan om de inte ska kandidera till ordförande.
Jag tror att det här är någonting som kännetecknar de allra flesta ledare i ideell verksamhet. De har inte främst valt att vara ledare. De har valt att engagera sig för någonting de tror på, att kliva fram och göra skillnad på allvar. Ledarskapet är någonting som kommer på köpet.
Många var inte heller förberedda på alla de aspekter som ledarskapet för med sig. Därför har de inte alltid en tydlig strategi för hur de ska motivera medlemmarna, hur de ska skapa en bra samtalskultur i gruppen eller hur de ska leda möten så att besluten blir så bra som möjligt. Det får de lära sig på vägen.
Utveckling är en djupt rotad drivkraft i oss människor. Vi vill bli bättre på det vi gör och vi vill vara stolta över våra framsteg. Som ledare kan du använda den drivkraften, både för att motivera dig själv och medlemmarna som du leder. Vad vill du träna på i ditt ledarskap? Hur vill du använda dina styrkor, hur ska det märkas att just du är ledare?
Om du är villig att reflektera över ditt ledarskap, att kliva in i rollen på riktigt och låta den förändra dig som människa, då kan ledarskapet vara den bästa skolan du någonsin kan få.
Vad är ditt nästa steg?
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Nu lanserar vi Förening för alla
Det här är Förening för alla. Vi har ingen projektplan och inga bidrag. Men vi har ett stort engagemang. Ett engagemang för att göra civilsamhället med tillgänglig och att skapa debatt.
Förening för alla är både en blogg och ett utbildningskoncept. Syftet med utbildningarna är att hjälpa föreningar att bli bättre på det de gör. Vi har tagit fram moduler om bland annat medlemsstrategier, ledarskap och inkludering. Tanken är att förbättra de strukturer som redan finns istället för att dra igång en massa nya projekt.
Bloggen kommer ta upp ämnen som är relevanta för det civila samhället, både i Sverige och i Norden. Vår ambition är att ge perspektiv på den ideella sektorn. Därför välkomnar vi gästinlägg från våra läsare. Du kanske har ett projekt du vill berätta om eller en reflektion du vill dela med dig? Hör av dig, gör din röst hörd!
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!