Under hela hösten har den anonyma bloggen “When you work in civilsamhaellet” road oss som är verksamma i den ideella sektorn i Sverige. Den var rolig, organisationsnördig, ibland elak och alltid träffsäker. Det märks att den eller de som står bakom är välinsatta i det svenska civilsamhället. Samtidigt tror jag att de flesta av skämten är hård när omöjligt att förstå för utomstående.
Det är bara naturligt att människor som tillbringar mycket tid med varandra utvecklar en internhumor. Det skapar sammanhållning och gemenskapskänsla. Ändå kan nya medlemmar bli bortskrämda av interna skämt och organisationsnörderier. Internhumor kan alltså vara inkluderande och exkluderande samtidigt. Hur hänger det ihop?
Internhumorn i sig definierar vem som ingår i gemenskapen. Den kan till och med vara en tydligare markör än ett formellt medlemskap. Den som förstår de interna skämten är en del av gruppen, den som inte gör det står utanför. Att en grupp avgränsar sig från omvärlden är i sig inget konstigt, många föreningar det som sin verksamhetsidé. Men internhumor och föreningsnörderi kan lät göra att föreningen upplevs som mycket mer stängd än vad som är intentionen.
Det avgörande är att begränsa internhumor till just interna sammanhang. Särskilt självironi kan annars lätt missuppfattas och då framstår föreningen lätt som oseriös eller bara allmän konstigt. Och om det någon som är ny i sammanhanget: se till att hen blir introducerat till organisationsnörderiet.
Låta inte bli interna skämt. Se till att fler kan skratta åt dem.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
