Det slutade med att vi drack öl, konkurrensen och jag. Men vi kan ta det från början.
Året var 2007 och jag hade precis börjat på masterprogrammet i globala studier vid Göteborgs universitet. Jag hade fått deltidsanställning som studentinformatör hos Akademikerförbundet SSR. Jobbet gick ut på att informera om förbundet och att rekrytera medlemmar. Jag gick en kurs på förbundskansliet i Stockholm där vi fick utbildning i monterarbete och att hålla klasspresentationer. Vi lärde oss även vem konkurrensen var och argumenten varför det var bättre att gå med hos oss. Huvudkonkurrenten var Tria, fick vi lära oss. Men vi fick också veta att vi aldrig, under inga som helst omständigheter fick tala illa om konkurrensen.
Ett av mina första uppdrag var att representera förbundet på ett inspark för studenter på förvaltningsprogrammet i Slottsskogen. Jag insåg ganska snabbt att det skulle bli en ganska lättsam tillställning och där kunde jag inte komma med tunga argument om kollektivavtal eller olycksfallsförsäkringar. Så jag gjorde en liten frågesport för att få en första kontakt med de nya studenterna. Så skulle de känna igen mig och jag kunde rekrytera de senare på terminen. Det gick helt enligt planen.
Konkurrensen var förstås också på plats. Den satt under ett träd och tog ett paus från medlemsrekryterandet. Konkurrensen hette Jill och Hanna och kom från Tria. Jag gick fram och presenterade mig för, mest för att vara artig. Vi började småprata och det visade sig att vi delade en massa värderingar och intressen. Inte minst jobbade vi som studentinformatörer av samma anledning: För att vi trodde på den fackliga idén och styrkan av organisering. Att vi jobbade på konkurrerande förbund kändes mindre viktigt, båda var ändå del av fackföreningsrörelsen. Den dagen rekryterade vi inga fler medlemmar utan vi gick och drack öl allihopa.
Efter det så sprang jag på Triatjejerna rätt ofta. Både i jobbet och på skolan, för de läste på journalisthögskolan som låg granne med min institution. När vi råkade ställa ut på samma arbetsmarknadsdag brukade vi bjuda varandra på godis och kaffe.
Att vi kom bra överens på ett personligt plan gjorde inte att någon av oss rekryterade färre medlemmar. Varför skulle det ha gjort det?
Idag bor och jobbar vi alla i Stockholm. Eftersom organisationsvärlden är ganska liten springer vi på varandra då och då. En gång presenterade Hanna mig som ”före detta kollega.” Och på sätt och vis stämmer ju det. Vi jobbade på konkurrerande organisationer, men för samma värderingar.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
