Hälsningsformer kan vara ett minfält av interkulturella missförstånd. Ska det handskakas, kindpussas, bugas eller möjligen nickas med händerna vikta? I det svenska civilsamhället är reglerna ganska simpla: Träffar du personen för första gången tar du handen, från och med andra gången är det en kram som gäller. Den berömda organisationskramen. Att inte kramas kan ses som ett avståndstagande. Samtidigt finns det många olika sorters kramar.
I andra branscher kan det vara mycket mer formellt. Och även i organisationslivet utomlands kan det vara andra hälsningsfraser som gäller. I länder där det skiljas mellan du och ni i tilltalet finns det ännu en dimension. Ta Tyskland som ett exempel. Där har vissa föreningar som regel att alla medlemmar ska dua varandra. Det är ett sätt att skapa samhörighet. Socialdemokratiska partiet SPD är ett sådan organisation. Så när de är i regeringsställning kan de värva medlemmar med argumentet ”Om du går med hos oss får du dua ministrarna!”
Det är inte alltid så lätt att navigera mellan olika sorters hälsningsformer och det är kunskapen om oskrivna regler som avgör vem som är en del av sammanhanget och vem som inte är det. För att uttrycka det på sociologiska är det en fråga om kulturellt kapital. Hur inkluderande är det egentligen?
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
