Det finns många olika skäl till att engagera sig. Ibland handlar det om att gå ihop för att kunna utöva ett gemensamt fritidsintresse, så är det exempelvis i idrotts- eller hobbyföreningar. Ibland handlar det om att rädda världen, så är det exempelvis i miljö- eller människorättsorganisationer. Och ibland handlar det om att driva gemensamma intressen, så är det exempelvis i fackföreningar och patientorganisationer.
Organisering är för det mesta positiv i sig, oavsett ändamål. Ideella föreningar är nämligen demokratiskolor och de kan vara mötesplatser för människor som inte skulle träffas annars. Alla organisationer har ett ansvar att vara inkluderande. Jag menar att detta ansvar blir särskilt tydligt i intresseorganisationer. Till skillnad från andra delar av civilsamhället kan personer som vill driva intressepolitiska frågor inte bara söker sig till andra organisationer.
Tänk dig en patientorganisation där de allra flesta lokalaktiva är pensionärer. Då är det lätt hänt att exkluderande strukturer skapas mer eller mindre slentrianmässigt, exempelvis genom att hålla sina möten mitt på dagen när bara pensionärer har tid. Detta kan i sin tur skapar självuppfyllande profetior som “yngre är ändå inte intresserad av att engagera sig.”
Det behöver inte bara handlar om åldern. I vissa patientorganisationer kan de som har sjukdomen sedan födseln dominerar förbundet, i andra tvärtom de som har fått sjukdomen senare. Och det här fenomenet finns även i andra intresseorganisationer, såsom hbtq-rörelsen, studentkårer eller fackföreningar. Om vi tar fackföreningsrörelsen som ett exempel så kan det lätt bli så att en yrkesgrupp eller en bransch dominerar, det kan leda till att alla som inte tillhör denna grupp känner sig mindre välkomna.
När organisationen inte organiserar den grupp den har ambitionen att företräda, så tappar den legitimitet. För i förlängningen kommer organisationen endast driva frågor som är viktiga för just den grupp som är tongivande i organisationen. Det är ju de som kommer göra sina rösta hörda i den demokratiska processen. Men olika medlemsgrupper kan ha olika behov.
Här finns det ett dillemma. För ju större en intresseorganisation är, desto mer slagkraftigt kan den företräda sina medlemmars intressen. Och visst kan en samlad röst få större genomslag i samhällsdebatten än ett antal mindre aktörer. Samtidigt är det problematiskt om en organisation i praktiken monopoliserar representantskapet när den i själva verket inte alls är representativ för gruppen.
Så, vad kan göras åt saken?
- Först och främst: bredda rekryteringen. Satsa gärna på att nå underrepresenterade grupper, men akta dig för fördomsfällan. Läs gärna Medlemsmodellen för tips och inspiration.
- Se till att nya medlemmar som inte tillhör den dominerande gruppen känner sig välkomna när de väl har gått med.
- Utbilda alla aktiva i organisationen i normkritik, inte minst lokalföreningarna.
- Om inget annat hjälper: bygg upp parallella strukturer. Om de olika medlemsgrupperna har olika intressen så gäller det att synliggöra och kanalisera detta. Hela poängen med en intresseorganisation är ju att driva sina intressen, så varför ska medlemmarna vara med om de inte får den möjligheten?
Det är viktigt att inte skapa maktlösa utskott eller råd för den underrepresenterade gruppen utan att de kan påverka på lika villkor. Skeninflyttande skulle snarare förvärra situationen, för det dödar allt engagemang.
Det får förstås konsekvenser att bygga upp parallella strukturer. Det mest uppenbara är att det kommer skapa konflikter. Många medlemmar som annars hade resignerat och lämnat organisationen kommer nu att engagera sig i de nya strukturerna och driva sina frågor. Alla kommer inte gillar det. Men det är positivt, för på det sättet blir organisationen relevant för ett större antal människor. Och konflikter kan vara väldigt konstruktiva, de är essentiella för en fungerande demokrati.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
