Låt mig berätta en saga. Sagan handlar om Sara.
Sara är anställd i en liten förening i en mindre stad i Sverige. Hon är den enda heltidsanställda och hennes roll är att stötta de frivilliga och att hålla alla trådar när det gäller de aktiviteter som föreningen anordnar. Gunnar, som är Saras kollega, är egentligen pensionär men jobbar halvtid med att sköta föreningens ekonomi och allmän administration.
Totalt är det ungefär tjugo aktiva medlemmar i föreningen. Åtta av dem sitter i styrelsen. Av styrelsemedlemmarna är ungefär hälften drivande i föreningens olika aktiviteter. De medlemmar som inte sitter i styrelsen är mer sporadiskt engagerade, de kommer och går och samlas framför allt kring aktiviteter av olika slag.
Formellt är föreningen en lokalförening i en större rikstäckande organisation, men kansliet i Stockholm ligger långt bort och kontakten med dem består mest i att Gunnar skickar in föreningens bokslut och verksamhetsberättelse efter varje årsmöte.
Sara gillar sitt jobb. För det mesta. Hon gillar att hon får projektleda större och mindre arrangemang, alltifrån bokloppisen på våren och föreläsningsserien på hösten till mer nyskapande projekt som gatuteatern som föreningen stod för under sommarens stadsfestival förra året.
De delar av Saras jobb som handlar om stöd till föreningens medlemmar är inte lika roligt. Visserligen är medlemmarna jättetrevliga och lätta att ha att göra med. Många har bra idéer och det brukar vara bra stämning.
Problemet är egentligen styrelsen, tänker Sara. De är så hopplöst inkörda på hur det alltid har varit. De ifrågasätter alla nya idéer och kan inte tänka sig att ändra på någonting. För det mesta kommer de inte ens på föreningens aktiviteter och hjälper sällan till att marknadsföra utåtriktade arrangemang. Somliga kommer knappt på styrelsemötena ens.
Sara har föreslagit att styrelsen kanske kan träffas lite mer sällan och ha lite kortare möten. Det tar faktiskt tar ganska mycket av Saras arbetstid att förbereda styrelsemöten och dessutom tänker Sara att det vore smidigare om styrelsen inte hela tiden blandade sig i verksamheten.
Förslaget blev inte särskilt väl mottaget. Styrelsen är sådana bakåtsträvare. De ville inte alls korta sina möten eller träffas mer sällan och blev ärligt talat ganska upprörda. Sara förstår inte riktigt vad som var så himla känsligt med det.
Ibland önskar Sara att hon inte var anställd i en ideell förening, eller att hon åtminstone hade haft en anställd chef. Allt vore så mycket lättare om hon inte behövde ha med styrelsen att göra.
Sara förstår så klart att de som sitter i styrelsen också brinner för föreningen, på sitt sätt. Men det är väl inte styrelsen som ÄR föreningen? Nog måste det gå att göra saker på ett nytt sätt, visst ska vi väl kunna modernisera oss i takt med att samhället förändras?
Vad är egentligen problemet i den här föreningen? Vad tycker du att Sara ska göra? Och har du några råd till styrelsen?
Dela gärna med dig av dina tankar, antingen på Trinambais Facebooksida eller i kommentarfältet på min blogg.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.