förening för alla
Tomten undrar om du varit god i år
Det är bara några dagar till julafton. Jag är lite splittrad. Svarar på mail, sorterar mina papper, kollar tågresor för de första uppdragen i januari, ringer några samtal.
En bekant berättar på Facebook (som jag borde stänga av så att jag kan koncentrera mig, så att jag kan ta julledigt klockan tre som jag hade bestämt) att hon är i London och har träffat en jultomte på ett varuhus. “Have you been good this year?” frågar jultomten. Och min vän träffas av frågan. Har jag varit god i år? Hon tänker efter en stund och svarar sedan att hon tror det. Men att tomten gärna får behålla sina paket till någon som behövde dem bättre, oavsett om hen hade varit god eller inte.
På svenska brukar jultomten fråga om det finns några snälla barn här. Den frågan brukar inte få mig att fundera särskilt mycket. På julafton är väl alla snälla barn? I alla fall jag. Alla andra dagar på året är jag vuxen och snäll. Åtminstone för det mesta.
Frågan “have you been good this year” har en helt annan potential, insåg jag när jag läste om min väns samtal med jultomten. Beroende på hur jag väljer att tolka frågan.
Har jag varit god i år? Har jag varit en god kraft? Har jag bidragit till positiv förändring, har jag varit en god vän, har jag gjort avtryck på det sätt som jag helst av allt vill?
När jag var liten sålde jag varma bullar till grannarna på lördagsmorgonen för att få ihop pengar att rädda regnskog för. Inte för att tomten skulle ge mig fler julklappar utan för att jag var uppriktigt orolig över regnskogsskövlingen. Det är det enda sätt jag vet att hantera världens elände: att försöka hitta min pusselbit, det lilla som jag kan göra för att förändra i rätt riktning. Att försöka vara god.
Har du varit god i år? Och vilken skillnad vill du göra i världen under nästa år? Kanske är det dags att engagera dig aktivt för den där frågan du brinner för, kanske har du möjlighet att höja bidraget till din favoritorganisation eller också vill du koncentrera dig på att vara en god medmänniska i din vardag.
En god värld skapas av människor som vågar stå upp för det goda. Som skruvar upp sitt ljus när det mörknar och som väljer att göra gott även när det är obekvämt eller läskigt eller svårt.
Ha en god jul alla bloggläsare. Och ett riktigt gott nytt år.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Vi låter oss inte tystas
I söndags var jag på en filmvisning med RFSU:s ideella aborträttsnätverk och tidskriften Ottar. Filmvisningen avslutar aborträttsfestivalen som RFSU anordnade för att fira att det har gått 40 år sedan kvinnor i Sverige fick rätten att bestämma över sina egna kroppar och i förlängningen sina liv.
Eftertexterna till filmen Vessel rullar på och efter en liten bensträckare ska det bli panelsamtal med irländska aborträttsaktivister. Då plötsligen rycks dörren upp. En maskerad gestalt står i dörren och skriker något obegripligt. Jag tror först att det är någon sorts konstprojekt, för det känns så himla overkligt. Men så ser jag att alla andra tar skydd och då gör jag det också.
Angriparna försvinner lika snabbt som de dök upp. Och nu fylls rummet av orange rök. Vad är det för rök? Är den giftig? Kommer det börjar brinna? Gör det kanske redan det?
Det är klart att vi blir rädda. Livrädda rentav. Gärningspersonerna däremot är fega. De visar inte sitt ansikte och bara springer därifrån som de ynklingar de är. Att attacken ändå hyllades som ett hjältedåd på nazistsidor efteråt visar hur patetiska dessa folkmordsideologer i slutändan är. Fast de är inte mindre farliga för det, det ska vi inte glömma för en sekund.
Trots den otäcka situationen bryter det inte ut någon panik. En person tar tag i rökbomben och kastar ut den. Arrangörerna utrymmer lokalen. Vi är tvungna att gå genom röken, trots att vi fortfarande inte vet om den är giftig. Efter en kort stund kommer brandkåren, sedan polisen och ambulans.
Gatan utanför har nu fyllts av insatspersonal. Blåljus överallt. Rökbomben har fortfarande inte slocknat, den ligger på en liten gräsplätt. Vi är trettio personer som får ställa oss på led för att en efter en undersökas av en ambulanssjukvårdare. Trettio personer som i en handomvändning har förvandlats från filmpublik till patienter.
I Sverige har vi demokrati och yttrandefrihet. Gärningspersonerna hade därmed haft alla möjligheter att inom lagens råmärken uttrycka sina åsikter och argumentera för sin sak. Istället valde dem att ta till våld. Vem det nu än är som ligger bakom attacken kan vi konstatera att de är fientligt inställda mot demokratin.
Rökbombsattacken mot RFSU är en attack mot aborträtten, mot yttrandefriheten, mot församlings- och föreningsfriheten, mot demokratin. Antifeminism, rasism och homofobi går hand i hand. De är alla del av den fascistiska ideologin. Den som hatar andra människor på grund av hudfärgen vill oftast även kontrollera kvinnors kroppar så att det föds fler vita barn.
Det är viktigt att se attacken i sin kontext. Fascismen är på frammarsch, både i Sverige och i Europa. I det läget behöver civilsamhället mobilisera och aktivt ställer upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Och då menar jag hela civilsamhället, inte bara de organisationer som har just demokrati och mänskliga rättigheter som sin inriktning. Jag vill se fackklubbar låna ut sin kopiator. Jag vill se kolonilottsföreningar manifestera för allas lika värde. Jag vill se idrottsföreningar motarbeta segregationen. Jag vill se bostadsrättsföreningar hjälpa aktivister med lokaler. Jag vill se kulturföreningar sätta upp pjäser om mänskliga rättigheter.
De antidemokratiska krafterna vill skrämma oss till tystnad. Det får de inte lyckas med. Det kommer de inte lyckas med.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Vi vill bli inspirerade
Ett av mina starkaste minnen när det gäller engagemang och frivilligt arbete kommer från ett studiebesök till Nederländerna. Året var 2013.
Fyra dagar fyllt med information, erfarenhetsutbyten och gemensamma aktiviteter på fritiden. Det visade sig vara en aha-upplevelse för många som deltog i besöket, inklusive holländarna. Fullastad med inspiration, nya kontakter och kunskap kom gruppen tillbaka till Sverige och hemkommunen, och där väntade vardagslunken.
Vi fick lära oss och uppleva på plats att ideellt arbete är en integrerad och naturlig del i det holländska samhället, inte minst inom organisationer som anordnar välfärdstjänster. Engagerade volontärer vart vi än kom!
Ett av de roligaste exempel var när några i gruppen ville ha en återhämtningsstund, d.v.s. vi ville shoppa lite. Köpsugna som vi var hamnade vi i en gammeldags livsmedelsbutik. Där fanns ett fik som såg ut som ett vardagsrum på 50-talet. Butiken visade sig även fungera som ett museum som drevs av en förening med 35 aktiva volontärer. Kvinnan, 78 år, som serverade varm choklad med vispad grädde jobbade som volontär sedan 15 år tillbaka, en eftermiddag i veckan. Hon hade minsann en del att berätta!
Ideellt arbete i Nederländerna är mer reglerad, formaliserad och byråkratiskt uppbyggt än i Sverige. Ibland undrade vi var gränsen gick mellan ideellt arbete och arbetsmarknadsinsats när volontärarbete utfördes som ”motprestation” eller sysselsättning. Då fallerar enligt mig en viktig princip, nämligen själva frivilligheten. I Holland är det dessutom inte helt ovanligt att volontärer får betalt, det finns ett maxbelopp per månad och år som är skattebefriad.
Man ställer krav på blivande volontärer. Många uppdrag som utförs av ideella krafter kräver att kunna ta ansvar och inte sällan kompetens och kunskap inom vissa yrkesområden. Vi träffade 55-plussare och pensionärer, oftast kvinnor, som utför volontärarbete inom allt mellan himmel och jord. Anledningen är delvis att många kvinnor pensionerar sig tidigare, att de arbetar mer deltid och att skattesystemet gynnar kvinnor att gå i pension i samband med den äldre makens pensionering. Man vill ha någonting meningsfullt att göra med sin tid, vara aktiv, känna sig behövd och vara med i den sociala gemenskapen.
I Nederländerna pågår en process där staten lämnar över huvudansvaret för välfärden till kommunerna. Dessutom får kommunerna mindre betalt för att utföra arbetet. För att kunna klara denna uppgift krävs nya sätt att samverka och samarbeta. Holländarna är ett kreativt folk men i dagsläget börjar även den ideella sektorn ifrågasätta hur pass mycket ansvar man kan och vill ta för att behålla och/ eller utveckla välfärden i landet.
Nästa vecka kommer ett studiebesök från Holland till Nacka kommun. ( femte besöket?) Mina landsmän vill veta allt om kundval, kommunens organisation och hur kommunen klarar av att skapa ett välfärdssamhälle utifrån våra förutsättningar.
De vill bli inspirerade!
Ps. Läs senaste Volontärtidningen. Ds.
Nannette Büsgen
Nannette Büsgen är koordinator för verksamheten Volontär i Nacka. Hon har bland annat startat en lokalt förankrad volontärförmedling www.volontar.nacka.se och hon ger ut en volontärtidning som görs med hjälp av volontärer. I arbetet som koordinator ingår många kontakter med representanter från alla samhällsaktörer. Ledord: bygga relationer, skapa nätverk, hitta synergieffekter och bevaka omvärlden. Som privatperson är hon engagerad i ett flertal föreningar.
Välkommen till Förening för alla, Nannette Büsgen!
Förening för alla har fått en ny skribent. Nannette Büsgen kommer blogga vart fjärde vecka, med start imorgon.
Vad är din koppling till civilsamhället?
Jag arbetar som koordinator för verksamheten ”Volontär i Nacka” i Nacka kommun. Mitt uppdrag kommer från kommunstyrelsen och lyder ”att vårda, bredda, utveckla och synliggöra det ideella engagemanget”. I uppdraget ingår att driva en lokalt förankrad volontärförmedling, skapa nätverk, hitta synergieffekter och bevaka omvärlden.
Enkelt uttryckt handlar mitt arbete som koordinator om att skapa relationer och fungera som länk mellan olika samhällssektorer.
Redan som ung kom jag i kontakt med ideellt arbete. Nederländerna, där jag är född, är ett land där ideellt arbete är en naturlig del av samhällsstrukturen. Det sitter liksom i blodet.
Som privatperson är och har jag alltid varit engagerad i föreningslivet. Att vara ledare för Skogsmulle- och Knyttebarn har för mig varit en väg in i det svenska samhället.
Vilka ämnen kommer du att skriva om på Förening för alla?
Ingen arbetsdag är sig lik för mig och därför tänker jag skriva om min vardag som koordinator, om möten med andra människor och om att ständigt bli imponerad och överraskad av människor som väljer att avsätta tid och resurser för att hjälpa andra.
I morgon kommer ditt första inlägg – vad handlar det om?
Mitt första inlägg kommer att handla om mina funderingar inför ett kommande studiebesök från Nederländerna.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
404 förening not found
“Vårt mål är att lägga ner år 2020 för att vi inte längre behövs.” så lyder delar av Rättviseförmedlingen mål. Förenings syfte enligt stadgarna är “sprida kunskap och synliggöra kompetens för att korrigera skevheter och verka för en rättvis representation i ett jämlikt samhälle.” När jag hörde att de hade satt ett datum för deras egen nedläggning kände jag genast mer tillit för Rättviseförmedlingen. Här är en organisation som vet vad de vill, har en bra idé, vet en del av vad som behöver göras, arbetar opinionsbildande och som inte tänker vänta. Det jag gillar mest av allt är att de tydligt prioritera organisationens syfte och vision och inte organisationens existens som kortsiktigt i alla fall för Rättviseförmedlingen enbart är ett medel för att nå ett mål.
Detta budskap om egen nedläggning är inte något allt för många organisationer talar om. Men ska alla föreningar sätta ett slutdatum för sin verksamhet och i så fall varför? Svaret är nej, alla föreningar behöver inte sätta ett slutdatum, vissa bör inte göra det. Föreningar har olika visioner, om de tagit sig tiden till att diskutera dem och ha enighet kring dem det vill säga. Många föreningar finns till för att människor vars intressen, behov, värderingar sammanstämmer på en del eller många plan. Föreningar kan finnas till för att människor vill bidra med något, fylla en lucka som saknats, förändra eller förbättra hela eller delar av samhället enligt föreningens stadgar och vision.
Vissa föreningar finns till för att vara som en mötesplats och andra fokuserar mer på politisk påverkan. Vissa håller på med båda två. Vissa jobbar mot saker och andra för. Andra tar varken ställning för eller emot. Scouternas vision till exempel är “att skapa en bättre värld”. Scouternas syfte är “att göra unga redo för livet”. När tror ni scouterna tänker att de ska lägga ner sin verksamhet? När världen är bättre och alla barn är redo för livet? Hur mäter scouterna att världen blvit bättre och vad de har gjort för att bidra till det?
Jag arbetar med bland annat tobak- och alkoholprevention genom min tjänst på Smart Ungdom och genom mina ideella engagemang. Där är diskussionerna om nedläggning av organisationer inte så aktiva eller realistiska, särskilt inte inom det alkoholförebyggande området även fast det har uttrycks. Men inom det tobaksförebyggande har vi faktiskt kommit en bit. Genom initiativet Tobacco Endgame 2025 som är internationellt så börjar vi faktiskt prata om ett slutdatum för tobaken. Något som tidigare hade ansetts vara naivt är idag efterlängtat även om meningarna är delade. Vi pratar inte om när våra verksamheter ska läggas ner men vi pratar om en nollvision och vi pratar om datum när vi vill se detta ske. Det finns däremot problem.
Ett problem är att organisationerna som idag vill driva dessa frågor sitter i konkurrenssituation i många fall. Medvetet och omedvetet. Detta på grund av de små medel som organisationer måste samsas om. Tiden som går åt till att kämpa för föreningens existens och för att vara bättre än andra föreningar kan ofta, inte alltid, men ofta ta dyrbar energi ifrån målet, det tobaksfria samhället i detta fall. Detta är något som bland annat beror på att medlen är för små som ges ut och för att prioriteringen för denna fråga ännu inte är tillräckligt hög ifrån statligt håll. Det kan även handla om att föreningarna är för många vilket gör att problemformuleringen för allmänheten men även för föreningarna själva blir mer diffus.
Ett annat problem är den vanliga utmaningen att mäta vad en har åstadkommit som förening. Ideella organisationer mäter sin framgång på olika vis som sällan har med ekonomi att göra och mer antal aktiviteter. Men i och med att föreningar sällan har direkt ansvar över frågor från statligt håll kan de enbart ansvara för sina medlemmar och sin verksamhetsplan. Sawhill och Williamsson (2001)* tar dock i studien Mission Impossible upp tre huvudområden som en kan fundera vidare på och som jag inte ska fördjupa mig på denna gång:
1. Gör vi framsteg när det gäller att uppfylla våra mål?
2. Åstadkommer våra aktiviteter de mål som vi har och fullföljer vi våra strategier?
3. Har vi de resurser, den kapacitet, som behövs för att kunna uppnå våra mål?
Frågan blir då ska vi sätta stoppdatum för allt som är negativt och som vi inte tycker om, kommer det göra någonting bättre? Kommer vi blir mer trovärdiga då och kommer vi kunna jobba mer effektivt för att nå vår vision? Här blir det tydligt att det är viktigt att ha klart för sig vad den gemensamma visionen är men även att fråga sig hur stort ansvar en kan, får och vill ta.
Låt oss våga vara visionärer och som vissa skulle kallas det – naiva. Vad händer om följande saker försvinner: hemlöshet, bostadsbrist, drogbruk, rasism och diskriminering, klimatförändringar, trafikolyckor med flera. Skulle organisationerna som arbetar med dessa frågor försvinna eller skulle de finnas kvar för att alltid vara redo ifall vinden vänder? Det har jag inte svaret på, dock tycker jag att det är relevant när vi talar om föreningar kontra statligt ansvar. Kan det kanske vara till samhället nackdel att föreningar finns kvar för länge med risk för att det skapar en acceptans och även en hopplöshet. Eller ska kontraktet mellan stat och civilsamhällets uppdrag och vision vara tydligare?
Jag citerar gärna Soppkök Stockholm som jag själv bland annat var med i första tillfället och sista när de beslöt sig för att lägga ner den 7 september: “Bollen är hos de ytterst ansvariga för upprätthållandet av mänskliga rättigheter i Sverige. Ett samhälle måste bygga på en fungerande välfärd, inte på det godtyckliga i samhällsmedborgares “godhet”, och att vissa människor ska behöva förlita sig på denna “välgörenhet”. Att vissa människor ska behöva förlita sig på andra människors empati som villkor för överlevnad…Det är slut med soppkök nu, och dags för svar. Vad tänker politiker göra för att avskaffa hemlösheten?“ Jag kunde inte hålla med dem mer.
Pratar vi aldrig om avskaffande så sinar inte bara vår trovärdighet utan även vårt mål. Hur ser samhället ut när vi i vår organisation nått vår vision och vad innebär det för organisationens varande är något vi måste diskutera mer frekvent och ta på allvar. Vi måste veta ifall vi en dag vill bli arbetslösa och medlemslösa och vad vi så fall gör då.
404 är en sifferkombination som många inte tycker om då de tänker på “404 could not be found.” Det är ett tecken på att en hemsida du ville besöka antingen har bytt adress, inte fungerar för tillfället eller värst av allt: att den har tagits bort. Jag önskar att fler hemsidor idag togs bort och att jag möttes av “404 förening not found”. Inte för att föreningen hade varit dålig utan för att den gjorde det den skulle, möta sin vision. Sedan kanske det kan bildas ett 404 nätverk/tankesmedja/forum som är statligt finansierat utan detaljstyrning, för dem organisationer som nått sin vision om att avskaffa något och för dem som vill lära sig hur det kan göra detsamma samt hur de kan engagera sig i andra vikta samhällsfrågor. Samtidigt som det självklart finns fika.
Sno idén, poängen är att det sker en förändring och helst en förbättring och inte att jag får behålla mina idéer för mig själv.
*Wijkström, Filip (red.)Civilsamhället i samhällskontraktet: en antologi om vad som står på spel. – Gustafsson – produktivitet eller effektivitet? (2012)
Farida al-Abani
Folkhälsovetare och tobaksavvänjare som arbetar som projektledare för "Tobaksfri innerstad" på Stockholm stad och som tobaksavvänjare för Sluta-Röka-linjen. Har även enskild firma hon jag erbjuder tobaksavvänjning och föreläsning med fokus på tobak och hälsa. Är även svarare för umo.se för frågor om tobak. På fritiden är Farida aktiv inom nykterhetsrörelsen, tobakspreventionsrörelsen och miljörörelsen genom olika föreningar. Brinner för folkbildning, utveckla sitt och andras ledarskap och har ett hatkärlek till ordet engagemang. Kommer skriva om allt mellan himmel och jord på bloggen med stort fokus på civilsamhällets ansvar och roll. Faridas målgrupp är alla!
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!