förening för alla
Det behövs fler vägar till organisering för unga!
Igår släppte Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) sin årliga rapport Fokus, som i år handlar om ungas fritid och organisering. Rapporten skissar upp en komplex bild med både dystra och hoppingivande inslag.
Några av de slutsatser rapporten lyfter fram är att fritidsaktiviteter och föreningsliv ofta är otillgängligt för vissa grupper av unga – hbtq-ungdomar, unga med funktionsnedsättningar eller unga med svag ekonomi. Idrotten lyfts särskilt fram som ett område där många unga om inte annat är rädda för att inte känna sig inkluderad eller kunna delta på lika villkor som andra, och därför väljer att avstå.
Föreningsengagemanget går i arv, det är något tydligt belagt genom tidigare forskning och detta förstärks i rapporten. Om ens föräldrar varit engagerade är sannolikheten hög att en själv är det också. Samtidigt växer nya rörelser för unga i socioekonomiskt utsatta områden fram, där det finns en stark självorganisering.
MUCF beskriver att det är tydligt att det behövs mer kunskap, om ungdomsorganisationernas villkor, om ungas fritid utifrån olika identitetskategorier, samt en tydligare samsyn mellan olika kommuner. Skillnader och okunskaper är stora vilket försvårar för de aktörer som arbetar med ungas fritid på olika sätt.
Det myndigheten väljer att lyfta upp som rapportens huvudresultat i sitt pressmeddelande är dock att bland unga 13-19 är 40% inte med i någon förening, detta är en minskning som skett de senaste trettio åren. Detta spelas upp som katastrofsiffror. Och visst, det är inte några bra siffror. Men det finns också starka skäl att ifrågasätta tillförlitligheten. Rapporten visar t.ex. att många unga idag inte kan skilja på kommunal verksamhet och föreningsverksamhet. Andra studier, från t.ex. Ersta Sköndals Högskola visar att andelen engagerade är relativt konstant mellan olika generationer, och även i vilken omfattning detta engagemang omsätts i handling (organisering). Forskningen är alltså inte entydig. I MUCF:s rapport framgår också tydligt att ungdomsorganisationerna har en historiskt hög medlemsbas, vilket ju också är ett tecken på att situationen som myndigheten vill måla upp inte stämmer.
De skillnader vi kan se mellan generationer i organisering syns främst mellan 40-talister och 70-talister, inte mellan 70-talister och 90-talister. Med andra ord: den något lägre grad av traditionell organisering vi sett de senaste årtiondena startades av de som idag är föräldrar till de som är unga.
Så det finns anledning att se på rapporten med kritiska ögon och nyansera bilden en aning.
Samtidigt finns det såklart stora utmaningar. Ojämlikheten i föreningslivet är ett stort problem. Kommuner och vuxenvärldens okunskap om vägarna till organisering likaså. Även det offentligas premierande av idrottande (ekonomiskt och på andra vis) samt ovilliga inställning att förbättra förutsättningarna för organisering bland unga är ett stort problem. Vi har också åtta år bakom oss av en regering som inte tagit några nya steg för att stärka vägarna till organisering bland unga.
För att detta ska kunna bemötas krävs en samling kring föreningslivet – vi måste sluta upp runt föreningarna och stärka deras förutsättningar att nå många unga människor. Vi måste öka stödet till olika organisationer, och särskilt insatserna för att nå unga som står långt ifrån organiseringen. Detta är frågor LSU drivit i flera år, och där vi lagt fram flera olika förslag. Vi hoppas nya regeringen vill göra något åt detta på riktigt.
Idag träffar jag och Rebecka Prentell, tillträdande ordförande för LSU, ungdomsminister Aida Hadzialic (S). Ett mycket angeläget möte där vi hoppas få bra besked från nya regeringen kring hur man vill agera för att stärka föreningslivet, för en bättre fritid för unga.
Inlägget är ursprungligen publicerat på Felix Königs blogg.
Felix König
Felix König är ordförande i LSU - Sveriges Ungdomsorganisationer.
Välkommen till Förening för alla, Farida al-Abani!
Förening för alla har fått en ny skribent. Farida al-Abani kommer blogga vart fjärde vecka, med start imorgon.
Vad är din koppling till civilsamhället?
Mitt liv handlar i stor sett om civilsamhället dygnet runt. Mitt engagemang började som för många med matrådet och elevrådet och sedan dess har jag varit fast. Idag är jag arbetssäljare till en förening, Smart Ungdom, på heltid och är aktiv i olika föreningar. Sitter i styrelsen för Psykologer Mot Tobak, Svenska Sällskapet för Nykterhet och Folkuppfostran och en IOGT-NTO förening som heter Föreningen Vildvuxen. Hälsa är något jag brinner för och människor rätt till att göra fria val utan ojämlika, förtryckande, ohälsosamma och exkluderande normer. Som folkhälsovetare ligger hälsofrågor mig nära och eftersom jag arbetat mot tobak länge så har det drogförebyggande arbetet kommit naturligt och där jag idag är mest engagerad. Jag är dock även engagerad bland annat i miljö och klimatfrågor för ju mer en lär sig om ett ämne, ju mer en förstår hur allt är sammankopplat och fördelen av att då interagera dessa frågor för bästa resultat. I dem föreningar jag är aktiv i så försöker jag ofta ha en den rollen att föra in perspektiv ifrån andra frågor, vare sej det är jämställdhet, diskriminering eller arbetsvillkor, och ge en större bild än det snäva som det annars kan bli.
Vilka ämnen kommer du skriva om på Förening för alla?
Allt som kommer i min väg och intresserar mig vilket kan vara allt ifrån; civilsamhällets funktion; organisationers evolution och utveckling; trovärdighet och hur föreningar kan stötta varandras kamper mer än att bara ha ett möte eller vara med i samma nätverk. Då jag jobbar med och för unga i stor del och arbetar mycket med hälsofrågor lär mycket av det perspektivet synas och problematisera.
Imorgon kommer ditt första inlägg – vad handlar det om?
Det kommer handla om en fråga jag tänker mycket på vilket är föreningar och organisationers vision, existensberättigande kopplat till trovärdighet. En fråga som ofta kommer upp men som vi ger för lite tid till att diskutera och som känns för stor att hantera i och med att det kan innebära oönskade och okända konsekvenser. Konsekvenser som mer är kopplade till privatperson än till sakfrågan. Istället för att fokusera på zombieföreningar som är mycket intressant vill jag fokusera på föreningar som kan vara grymma men som mer arbetar för föreningens existens än visionen de säger sig ha. Vad kan det ha för nackdelar och fördelar och går det att förändra? Behöver det förändras? Det tänkte jag snudda lite vid.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Aktivera ungdomsengagemanget nu!
Statsvetarna Erik Amnå och Joakim Ekman påvisar att en av världens största studier på temat kommit fram till att 46% av unga 13-30 tålmodigt står ”stand by” och inväntar ett kall från de politiska föreningarna utan att engagera sig. När studien gjordes offentlig undrade nog många politiska föreningar “hur fan ska vi kunna aktivera facebookgenerationen?”. Jag har själv ingen erfarenhet av partipolitiska rörelser men jag känner igen paniken från Föreningen Nordens ungdomsförbund (FNUF) där inte ens 100 medlemmar är aktiva av våra totalt 1 300. Jag känner också igen det i min egen panik där mitt nomadiska liv gjorde ett hållbart engagemang omöjligt tills jag mötte en organisationsordförande som såg möjligheterna. För att kunna engagera fler och få våra redan medlemmar att aktivera sig börjar jag med att reflektera över olika organisationers karraktär, vad har våra medlemmar för förutsättningar bortom resurser och styrelserum? Sedan tar jag mig en titt på de tre strategier som du kan använda med start idag utan att inleda ett helt organisationsutvecklingsprojekt i miljonstorleken. Helt enkelt, hur ser en organisation med aktivt ungdomsengagemang ut?
Enligt Willi Scholl, tidigare chef för UNDPKO[1] och UNDP[2], finns det tre kategorier eller karraktärer av föreningar vilka arbetar och interagerar med sina medlemmar på helt olika sätt. I en omarbetad version har jag försvenskat dessa tre kategorierna så att du ska kunna pricka in just din förening. Givetvis kan kategoriseringen skilja sig mellan moderförbundet och lokalföreningar och även lokalföreningar sinsemellan.
Kanske är din organisation eller lokalförening, precis som FNUF, människocentrerad… Ni fikar ofta och mycket, faktiskt lägger ni större delen av eran budget på just kanelbullar. För er är det viktigt att göra saker tillsammans vilket lett till att ni inväntar att ”någon” ska ta initiativet. I en människocentrerad organisation är det väldigt få som känner till föreningens syfte vilket också leder till att det är väldigt få aktiviteter som arrangeras. Alla medlemmar upplever trots allt att de trivs och att de har många goda vänner i föreningen. Den människocentrerade föreningen har en överhängande risk att utvecklas till en så kallad ”trivselklubb” där inget görs men alla mår bra.
Den principfasta föreningen å andra sidan har tydliga mål och tydlig inriktning på alla de aktiviteter som genomförs. Faktum är att tydligheten är så viktig att det ofta slutar med att inga aktiviteter genomförs alls då risken för vagt innehåll, indirekthet till stadgar och oberäkneliga effekter är för stor. I den principfasta föreningen, så som politiska föreningar, diskuteras det vilt och den gemensamma identiteten är essentiell, tanken är den som räknas. Många principfasta organisationer tenderar att hänga kvar i livet långt efter aktualiteten och medlemmarna lämnat dem och de transformeras då till en ”zoombieförening”.
Sist men inte minst har vi vad jag kallar ”bidragsknarkarföreningen”, mer formellt benämd den aktivitetsorienterade föreningen. Här saknas helhet men inte pengar. Aktivitet efter aktivitet arrangeras och målet är att vi gör saker tillsammans. Tyvärr saknas reflektion och många medlemmar saknar kunskap om sitt medlemskap… Ofta vet inte ens medlemmarna att de är ”medlemmar”. Men det är lätt att söka bidrag per projekt och organisationen blir ofta expert på de aktiviteter som genomförs. I den här kategorin hittar vi både diverse idrottsförbund och Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU).
Nu sitter du nog där och funderar vilket alternativ som är bäst och slår huvudet i väggen för att du känner att gräset definitivt är grönare på andra sidan staketet från din organisation. Det är sant att en bra föreningen nog har lite av allt men att bara tillhöra en kategori är inte lika med en dåligt fungerande organisation. Kategorierna är bara ett verktyg för att hjälpa dig att reflektera över din organisations svagheter och styrkor så att du kan skapa dem möjligheter som behövs för att den aktiva medlemmen ska trivas som fisken i vattnet. Vill du aktivera fler medlemmar och locka nya medlemmar kan dessa kategorier användas för att analysera vad din förening saknar. En människocentrerad organisation som FNUF behöver exempelvis (liknande den principfasta föreningen) tydliggöra sina ståndpunkter och arbeta för att skapa en gemensam identitet som medlemmarna kan hitta mening och mål i för att kunna driva aktiviteter själva och vilja bära organisationen framåt.
Men nu har vi kommit så långt att jag måste avslöja en hemlighet… Alla medlemmar är inte aktiva, alla medlemmar vill inte vara aktiva och den passiva medlemmen ska inte underskattas . Den passiva medlemmen är den som betalar eventuell medlemsavgift och stöttar de arbete organisationen gör oavsett vad. I facebookgenerationens vokabulär är det passiva medlemskapet likvärdigt med lajkandet (Y). Ett slags representantskap där några få leder aktiviteter och opinion med telpatiskt stöd av många. Men vi behöver den aktiva medlemmen för att en verksamhet ska existera och lajkas överhuvudtaget, så när vi väl anpassat förutsättningarna i föreningen vad kan vi göra då?
Av egen erfarenhet som projektledare, ordförande och ”planter” (från engelskans ”to plant”: en person som kommer på idéer och får andra att haka på) har jag upptäckt tre strategier som du kan använda, från och med idag.
- I ett samhälle där ingen vill investera i långsiktiga projekt och där Stockholms tunnelbana är en metafor för massans likgiltlighet så är det en sak som lyser i statsvetarna Erik Amnås och Joakim Ekmans uttalande. 46% av unga 13-30 år söker sitt kall. Unga människor vill inte ha ett tidsfördriv, de är stand-by för något större. Det är därför både förvånande och självklart att de projekt som varit mest lyckade är dem som krävt mycket arbete, mycket tid, och många människor. Engagemang skapas med aktiviteter som både har förberedelseträffar, är omständiga (inbegriper egenskapad rekvisita, resor, eller utbildning för att genomföra) och påverkar omvärlden (inkluderar liten påverkan som möten med personer utanför den direkta gruppen och större påverkan så som mediauppmärksamhet).
- I en organisation utan historia, antingen på grund av misslyckat tidigare arbete eller på grund av att den är nystartad, krävs både mod och tålamod. Med såna förutsättningar använder jag google-startegin: starta 100 initiativ och var beredd på att 50 misslyckas, gå vidare med resterande 50 genom att antingen vidareutveckla, slå ihop eller bibehålla dem som de är. Ett misslyckat projekt är perfekt under dessa förutsättningar för att de gör medlemmar modiga nog att våga vara med när de ser att misslyckanden är en del av processen. I slutändan har du en rad olika aktiviteter där du vet vad som lockar nya medlemmar och vad som skapar eld och lågor hos de medlemmar som dess för innan stått stand-by. (OBS! Ett misslyckat projekt ska avslutas fortast möjligt, ”kill your darlings”.)
- Sista strategin har jag just vågat mig på själv och jag är tacksam att någon vågade sig på detta med mig – att leda på eller från annan ort. I en ungdomsorganisation krävs ofta reell närvaro för att kunna engagera sig i en ledarroll, detta trots att vi vet att unga ledare ofta aktiverar sig i mycket samtidigt och kräver flexibilitet för att orka och vilja vara med. En ledare vill det bästa för sin förening och när hen studerar utomlands eller på annan ort; har ansvar i flera organisationer på olika positioner; eller är på olika platser i livet, tenderar hen att avsäga sig ledarpositioner och styrelseposter med föreningens bästa i åtanke. Detta gäller även gruppen 30 och 40-åringar som bildat familj och känner att energin och tiden tar slut. Att ge upp en ledare som bestämt sig för att fortbilda sig eller engagera sig i sin andra passion är att kasta guld i komposten, här krävs det att det finns en möjlighet för en mer långsam förbränning av aktivism och en löpande kontakt och ett löpande stöd. Här krävs en styrelse som är villig att utnyttja alla tekniska moderniteter, så som skype vid styrelsemöten. Här krävs en styrelse som ser möjligheter i expansion, kanske kan den resande ledaren initiera projekt på annan ort eller informera viktiga aktörer om föreningens verksamhet. Eller kan personen medverka med idéer istället för handkraft, så som projektdesign eller fundraising. Med dessa åtgärder gör vi ett engagemang för moderna ledare möjligt, så att de i sin tur kan engagera sig lite i taget och alltid kommer tillbaka.
Så hur ser en organisation med aktivt ungdomsengagemang ut?
Organisationen med ett aktivt ungdomsengagemang har mycket tid för reflektion och utveckling. För att öka det aktiva engagemanget kan en förening fokusera på tre saker: att öka identitetskänslan och centralisera verksamhetens syfte; att lära känna varann och våga göra nya former av aktiviteter; eller att utöka medlemmarnas ansvar bortom årsmötet eller den enskilda aktiviteten. Lyckade projekt är de projekt som kräver tid och ansträngning, och för att hitta ett initialt intresse hos medlemmar generellt kan organisationen använda 50/50-metoden (s.k. google-strategin). I alla organisationer finns det dessutom några personer som vi ska stötta lite extra och det är våra ledare. Se till att ledarna inte känner sig hindrade i sitt livsökande utan att de kan varva sitt engagemang med andra engagemang och livshändelser. I sin tur kommer de aktivera ännu fler eller generera fler telepatiska supportrar (Y).
Emelie Weski
Emelie Weski är humanitär arbetare och utför idag fältresearch i Colombia, där hon fokuserar på arbetet och säkerheten för de humanitära frivilliga. Hon är också ordförande för Föreningen Nordens Ungdomsförbund Stockholm och har tidigare suttit i nationella styrelsen där hon driver projekt inom demokratiutveckling, jämställdhet och internationallisering. Emelies största passion är engagemanget och ledarskapet där målet är att pusha samhällsutvecklingen framåt tillsammans med andra drömmare. Emelie är en kvalificerad "planter", en idéskapare och idéspridare.
Välkommen till Förening för alla, Emelie Weski!
Förening för alla har fått en ny skribent. Emelie Weski kommer blogga vart fjärde vecka, med start imorgon.
Vad är din koppling till civilsamhället?
För tillfället arbetar jag med att starta upp det nya nordiska jämställdhetsprojektet ”Nordros” inom FNUF Stockholm, där jag också är ordförande. Som engagerad i en nordisk rörelse får jag ofta ta mig an debatten om den nordiska identiteten, där den exkluderande rasismen går rakt emot den inkluderande frihetsrörelse som jag står bakom.
Men mitt engagemang tog sin början tidigt och jag har bland annat samordnat ungdoms- och jämställdhetsprojektet Sneställt för Amnesty i Skåne och senare vuxit inom tankesmedjan Sektor3, skapat av nuvarande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke och moderorganisation till civilsamhällestidsskriften Kurage.
Idag skriver jag från slumkvarteren i Bogotá, Colombia. Här brinner jag för de internationella möjligheternas engagemang och forskar om arbetsmiljön som de humanitära frivilliga får utstå. I Cauca undersöker jag frågor som: vad är ett engagemang i en konfliktzon?
Vilka ämnen kommer du skriva om på Förening för alla?
Från mig kan du se fram emot att läsa om rörelsers behov av geniets galna följare; det nordiska engagemangets varande och framtid; utvecklingen av ett engagemang som matchar unga; och den humanitära frivilligheten.
Imorgon kommer ditt första inlägg – vad handlar det om?
Imorgon tar jag mig an statsvetarna Erik Amnås och Joakim Ekmans frågeställning till de politiska föreningarna: hur fan kan vi aktivera facebook-generationen som enligt en av världens största studier på temat påvisar att 46% av unga 13-30 tålmodigt står ”stand by” och inväntar ett kall? Jag har själv ingen erfarenhet av partipolitiska rörelser men jag känner igen paniken från Föreningen Nordens ungdomsförbund där inte ens 100 medlemmar är aktiva av våra totalt 1 300. Jag känner också igen det i min egen panik där mitt nomadiska liv gjorde ett hållbart engagemang omöjligt tills jag mötte en organisationsordförande som såg möjligheterna. Helt enkelt, hur skapar vi möjligheterna för ett ungdomsengagemang i tiden?
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Bli en modig styrelse
Mitt första styrelseuppdrag var för Amnesty International i Malmö.
Det började med att jag flyttade till Malmö, började på Malmö högskola och engagerade mig i en alldeles nystartad Amnestygrupp som arbetade för frihet åt sex namngivna personer som satt fängslade i Burma, efter studentprotesterna 1988.
Egentligen började det förstås långt tidigare, kanske när jag i tidiga tonåren upprördes över tortyr, dödsstraff och förtryck och bestämde mig för att jag ville arbeta aktivt för att förändra.
Mitt intresse för just Burma väcktes när jag besökte burmesiska flyktingläger under en resa i Thailand många år senare och pratade med aktivister och läkare som arbetade för flyktingarnas rättigheter. Mitt starkaste minne från den resan är universitetsläraren Rosali från Rangoon som bjöd oss in i sitt hem.
Flyktinglägret hade blivit attackerat av burmesiska trupper några dagar tidigare (regimen i Burma ville tvinga flyktingarna tillbaka in i Burma där de var mindre synliga för omvärlden) och Rosalis hem hade brunnit ner till grunden. Ändå välkomnade hon oss in som om det fortfarande fanns väggar och tak, bad oss slå oss ner på enkla plaststolar och bjöd på rosa, kondenserad mjölk ur tetrapack med sugrör. Hon hanterade situationen med en ganska drastisk humor och mycket självdistans.
Jag minns särskilt hennes berättelse om soldaten som stoppat henne på flykten från Burma till Thailand, lyft sitt gevär mot henne bara för att hastigt sänka det igen och förläget backa tillbaka in i djungeln, när han kände igen henne. Soldaten var en av Rosalis studenter från universitetet i Rangoon.
Hur som helst. När jag började på Malmö högskola och fick veta att det fanns en Amnestygrupp som arbetade för frihet och demokrati i Burma gick jag naturligtvis med i den. Vi var en aktiv grupp och gjorde en hel del utåtriktade aktiviteter, bland annat ordnade vi seminarium om situationen i Burma med flera internationella gäster.
Ganska snart fick jag frågan om jag inte kunde tänka mig att sitta i styrelsen för Malmögrupperna av Amnesty, som är paraplyorganisationen för Amnestygrupper i Malmö. Inte bara sitta i styrelsen förresten, utan vara ordförande. Det var som det brukar vara: den förra ordföranden hade flyttat eller slutat och de hade svårt att hitta någon som kunde ställa upp.
Åren som ordförande i en lokal styrelse var lärorika och väldigt roliga. Jag hade egentligen ingen aning om vad en ordförande skulle göra och någon riktig överlämning var det aldrig tal om. Jag improviserade och styrelsen arbetade på, ungefär som den alltid hade gjort. Jag är stolt över vårt arbete och jag tror att vi var en bra styrelse för Malmögrupperna, men nu i efterhand så kan jag önska att jag hade fått lite bättre förutsättningar:
- Jag hade önskat att hela styrelsen fick en gemensam utbildning, en gärna en kick-off-dag ledd av någon utomstående. Då hade vi kunnat få en gemensam bild av vad en styrelse egentligen gör och fått hjälp med diskussionerna om hur vi vill vara som styrelse.
- Jag hade önskat att jag hade vågat ta upp frågor kring relationerna inom styrelsen och våra förväntningar på rollerna och på varandra, på ett tydligt och strukturerat sätt.
- Jag hade också önskat att jag hade en mentor, någon som jag kunde fråga om råd och som kunde hjälpa mig att sätta ord på det som hände i styrelsen och i resten av organisationen. Det gäller både sådant som gruppdynamik och relationer och mer föreningstekniska frågor som har med årscykeln och styrelsens roll att göra.
Just nu skapar jag en e-kurs för styrelser som lanseras i februari 2015. Jag hoppas att den ska kunna ge ordföranden och de andra i styrelsen en introduktion till styrelsearbete och framför allt en guide till att själv skapa förutsättningar för att bli den styrelse som de vill bli. Att ta initiativet, bli modiga och välja sitt bästa ledarskap.
Sedan Malmötiden har jag haft flera andra förtroendeuppdrag, bland annat sex år i styrelsen för svenska sektionen av Amnesty International, varav två år som vice ordförande. Det är till stor hjälp när jag idag arbetar med att utbilda och coacha ledare inom ideella organisationer. Jag vill hjälpa ledare att ta initiativet, att inte bara trilla in i gamla hjulspår utan att designa sitt eget ledarskap, individuellt och som styrelse.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!