förening för alla
Konferens i tofflor
I helgen skulle Mötet, en knytkonferens för ideella sektorn, ha ägt rum för tredje gången. I år blev den dock inställt p.g.a. för få anmälningar. Det hade inte varit något att blogga om, om det inte hade varit för några deltagare som tog initiativet till ett minimöte.
Det började med idén att bara breda ut en filt på en gräsmatta och prata om civilsamhällets utmaningar. Folk hade ju ändå skrivit in konferensen i sina almanackor och bokat sina tågbiljetter. Det slutade med att ett kollektiv öppnade dörrarna till sin villa i Stockholmsförorten Stuvsta till organisationsmänniskorna och lagade himla god mat till självkostnadspris.
Så vi blev runt 15 personer som deltog i minimötet i lördags. Inget program var förutbestämt utan alla som ville kunde anmäla sin egen programpunkt. Så det blev spännande diskussioner om bland annat ledarskap, stresshantering, nya böcker och nästa års Möte. Själv presenterade jag Förening i förändring, Trinambais nya kortlek för föreningsutveckling.
I många andra branscher hade det varit otänkbart att hålla den här sortens konferenser hemma hos någon. Men den ideella sektorn kan vara väldigt opretentiös och det är ett av skälen till att jag gillar att jobba i den här världen. Det går att åstadkomma mycket med små medel.
Dessvärre var det inte så många nya ansikten på minimötet. Det finns en liten bubbla av människor som brukar gå till den här sortens tillställningar. Samtidigt är alla väldigt medvetna om problemet, det var ett återkommande diskussionsämne på dagen. Och vem vet, kanske minimötet inspirerar andra att dra igång liknande mötesplatser på andra håll än Stockholm?
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Vem hanterar krisen?
Den stora skogsbranden i Västmanland har väckt flera debatter i svensk offentlighet: om klimatförändringarnas konsekvenser, om resurserna för krisberedskap, och om masskommunikation i en ny tid. En central fråga – både i arbetet på marken och i diskussionen på sociala medier – har varit civilsamhällets roll i krishanteringen.
Det gamla totalförsvaret – inklusive civilförsvaret – är nedlagt. Något som dock har levt vidare är de frivilliga försvarsorganisationerna. Denna del av det svenska civilsamhället är kanske mindre känd för många, men blir mer aktuell i kris. Idén med dessa organisationer är att utifrån en mängd olika inriktningar och specialiteter – individuellt säkerhetsmedvetande, kommunikation och samband, logistik och transporter – stödja samhälle och myndigheter vid stora påfrestningar. Fokus har på senare år delvis förskjutits från försvar till krisberedskap. Bland dessa organisationer har till exempel Civilförsvarsförbundet varit aktiva under skogsbranden i Västmanland, inte minst genom så kallade frivilliga resursgrupper i samverkan med de berörda kommunerna. Ett annat exempel är Criscom, vars medlemmar arbetat med stöd till informationssamordning.
Arbetet kring branden aktualiserar några intressanta perspektiv på relationerna mellan stat, civilsamhälle och medborgare när det gäller krishantering. Samverkan mellan myndigheter och det civila samhället – till exempel i frivilliga resursgrupper – kan ses som en klar styrka. Att olika delar av samhället tillsammans organiserar sig för att hantera exceptionella händelser kan vara ett exempel på hur kreativt och effektivt resursutnyttjande leder till högre resiliens. Många röster i debatten har dock uttryckt bestörtning över att inblandade myndigheter – kommuner, länsstyrelse, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Försvarsmakten – uppenbarligen inte har klarat av att själva förse personal och frivilliga med grundläggande förnödenheter, såsom kläder och mat. Att myndigheterna är beroende av frivilliga insatser och spontana insamlingar för detta blir då särskilt anmärkningsvärt när det nu inte är fråga om en nationell kris, och det till exempel inte har varit något avbrott i livsmedelsförsörjning eller störningar i transportnätverk.
Samtidigt som civilsamhällets engagemang kan utgöra ett tecken på flexibilitet och robusthet väcker det alltså frågor i offentligheten om inte grundläggande beredskap för kriser och störningar bör höra till de områden där stat och kommuner garanterar en rimlig lägstanivå av beredskap. I praktiken kan detta på många sätt vara en fråga om information. I ett samhälle med allt större och mer splittrade informationsflöden kommer kommunikation att bli en allt viktigare del av krisberedskapen. Man måste kunna hantera krisen, men man måste också kunna kommunicera till medborgarna att – och kanske till och med hur – man gör det.
Här aktualiseras också frågan om det spontanengagemang som ofta väcks vid större kriser – och som kan krocka med det faktum att det som behövs vid allvarliga händelser är personer som inte bara är på plats utan också är utbildade och övade. Detta dilemma är givetvis inte alls olikt det som finns i alla föreningar och politiska partier: hur ska vi uppnå våra mål och samtidigt ta vara på befintligt engagemang utan att ha för höga trösklar för potentiella medlemmar eller aktiva? Ur ett bredare perspektiv belyser diskussionen om civilsamhällets roll i hanteringen av skogsbranden två avgörande frågor: fungerande krisberedskap och demokratiskt förankrad säkerhetspolitik.
Johan Larnefeldt
Johan Larnefeldt arbetar med omvärldsbevakning och kunskapsspridning inom säkerhetspolitik, för Folk och Försvar och som frilansare.
Vem har råd att mingla i Almedalen?
På söndag är det dags igen: Almedalsveckan i Visby drar igång. I år är den större än någonsin. Som vanligt. De flesta programpunkter arrangeras av ideella sektorn, även om mediebilden kan vara en annan.
För mig är det fjärde gången i Almedalen, så jag har en packlista att utgå ifrån. Jag är där för att nätverka och det är mest utifrån detta jag väljer ut vad jag ska gå på. Som varje år kommer jag därför att genomlida ett antal misslyckade seminarier och irriterar mig på arrangörer som inte ens har ambitionen att få till någonting bra för deltagarna. Inte minst kommer jag nog bli uttråkad av paneler där alla håller med varandra. Ändå ser jag väldigt mycket fram emot att åka till Visby.
Precis som på de allra flesta konferenser är inte det officiella programmet det som är intressant i Almedalen. Det är de oväntade mötena på kullerstensgatorna, på gräsmattorna och i kaffekön som är det intressanta. Det är där nya kontakter knyts, skvaller utbyts och nya idéer kläcks. Allt detta i en miljö där en inte kan gå en meter utan att få ett flygblad eller någon gratispryl.
Almedalsveckan är unik, även om bland annat Danmark och Norge har börjat med liknande tillställningar. Tyvärr finns det en risk att den så småningom kommer faller på sin egen framgång. Ju större Almedalen blir, desto svårare och dyrare blir det att hitta boende och evenemangslokaler. Så det blir nästintill omöjligt för gräsrotsaktivister att delta. Det är en politisk elit som minglar i Visbys gränder. För oss som har råd kommer det fortfarande att bli roligt och givande att åka till Almedalen. Men att politikveckan blir alltmer exkluderande kastar sin skugga över denna demokratifestival.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Bristfällig medlemsvärvning – ett demokratiproblem
Tänk dig en välutbildad och motiverad person med tio års föreningserfarenhet som går med i en ideell organisation för att engagera sig. Visst borde lokalföreningen som får detta tillskott jubilera? Tänk dig vidare att personen är 23 och att den ideella organisationen är ett politiskt parti. Då kan reaktionen snarare bli ”du är ju ung, så du kan gå med i ungdomsförbundet och affischera i några år.”
Svenskarnas engagemang är större än någonsin, men det är också mer rörligt en tidigare. Människorna engagerar sig inte längre hela livet i en och samma organisation utan det är blir allt vanligare att de engagerar sig olika rörelser under olika faser av livet. I grunden är det en positiv utveckling, för om folk klamrar sig fast vid sina poster leder det till stagnation och i förlängningen till zombieföreningar.
De föreningar det går bra för har insett vikten av att nya medlemmar ska känna sig välkomna. De flesta politiska partierna har dock inte riktigt hängt med i svängarna. Särskilt på lokal nivå kan det finnas en kultur som gör att en ny medlem får brygga kaffe och sätta upp affischer i några år innan det blir aktuellt med ett uppdrag som suppleant någonstans. Erfarenheter från andra organisationer värderas ofta ganska lite. Ofta handlar det inte ens om att det blir så av rent slentrian, vissa tycker ser det som förutsättning att ha känt någon i flera år förutsättning för att kunna lita på personen.
Inte så överraskande då att de politiska partierna i Sverige har tappat fem av sex medlemmar under de senaste 30 åren. Människorna engagerar sig istället i andra sammanhang där deras kompetens och engagemag tas tillvara. Det är oroväckande med tanke på hur många viktiga förtroendeuppdrag som tillsätts av partierna: kommunala styrelser och nämnder, nämndemän i tingsrätten med mera. Alla dessa poster ska fyllas och om det finns färre partimedlemmar blir det antingen mindre kvalificerade personer som får uppdragen eller så får de ta flera uppdrag samtidigt. Det ledar antingen till att de har mindre tid att lägga på sina uppdrag eller också ökar risken för utbrändhet.
Ett problem som går hand i hand med detta är att de politiska partierna är dåliga på att rekrytera brett, de är inte representativa för befolkningen i helhet. Det nuvarande politiska systemet bygger i stor utsträckning på att kanalisera medborgarnas politiska engagemang genom partierna. Därför är partiernas bristande förmåga att rekrytera brett ett samhällsproblem.
Det som behövs är en långsiktig och lokalt förankrad engagemangsstrategi där medlemmar kan utvecklas och växa med sina uppgifter.
Det som inte behövs är kampanjstrategier där medlemmarna bara ses som fotfolk för flygbladsutdelning och dörrknackning.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Fel att fokusera på föreningsteknik
I år är det val inte bara en utan två gånger. Jag ska vara valdistriksordförande både i maj och i september. Så igår var jag på utbildning hos valnämndens kansli i min kommun. Där fick jag bland annat lära mig om den korrekta avprickningen i röstlängden, hur valsedlarna ska placeras samt om skillnaden mellan vallokal och röstlokal.
För en demokrati är det helt avgörande att valet utförs korrekt. Varje röst räknas och därför gäller det att följa reglerna i minsta detalj. Personligen tycker jag att det är spännande med val och jag kan föra långa samtal om hur valsystem i olika länder ser ut. Nu på sistone visar händelserna i Ukraina med all önskvärd tydlighet hur illa det kan gå. Jag som har jobbat i vallokal några gånger förstår direkt att ett resultat från ett val utan ordentlig röstlängd är helt värdelöst.
Gör mig all denna kunskap till en bättre samhällsmedborgare? Nej, det gör mig till en valnörd.
För att kunna utöva sina rättigheter som röstberättigad är det inte nödvändigt att ha koll på alla de tekniska detaljerna av hur val genomförs. Det finns skäl till att samhällskunskapslärare på gymnasiet lär ut hur EU-kommissionen och EU-parlamentet förhåller sig till varandra men inte hur en budröst bevittnas.
Av någon anledning ser det annorlunda ut på många föreningsutbildningar, särskilt när det är utbildningar för gräsrötter. Där kan det läras ut kunskap om organisationsformer, stadgar och kontrapropositionsvoteringar men inte om ledarskap, konflikthantering eller föreningars roll i samhället. Denna ensidiga fokus på renodlad föreningsteknik kan leda till att föreningar fokuserar mer på att förvalta sig själva än att driva de frågor föreningar egentligen finns till för.
Givetvis går det inte att driva en förening utan att ha koll på grundläggande föreningsteknik. Det är bra att det finns årsmötes- och kongressnördar, de behövs. Men en förening är mycket mer än så.
Ett allmänt val kan vara hur välorganiserat och fuskfritt som helst – om det bara finns en kandidat är det ändå inget demokratiskt val. På samma sätt kan en förening ha årsmöten som genomförs helt i enlighet med stadgarna och ändå stagnera.
Därför behöver civilsamhällets kompetensutveckling fokusera mer på verksamhet och mindre på formalia. Mer samhällskunskap och mindre föreningsteknik helt enkelt.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!