förening för alla
Tillbaka till kärnan
De senaste dagarna har jag ägnat åt att redigera en film med klipp från ett heldagsseminarium som jag höll för kollektivhusboende och startargrupper (som vill bo i kollektivhus och har tagit initiativ till ett sådant) i samband med årsmöte för Kollektivhus NU förra året.
Det fick mig att tänka tillbaka på diskussionerna under den dagen. Seminariet handlade om att skapa en god samtalskultur och hitta konstruktiva sätt att lösa konflikter i kollektivhusen. Jag är full av beundran för de som väljer att leva kollektivt i olika former. Det ställer höga krav på samarbete, särskilt eftersom gemenskapen är konstant. Det går inte att ta en paus från kollektivhuset eller sluta engagera sig när man tröttnar. Det handlar om dina grannar och om ditt boende, om din vardag.
Kollektivhuset Regnbågen i Lund
En liten förklaring för nyfikna: kollektivhus är en form av boende där du har din egen lägenhet och utöver det delar gemensamma utrymmen med de andra boende i huset. Kollektivhusen består ofta av 15 – 30 lägenheter och gemensamt storkök, matsal, hobbyrum, gym, bastu, ateljé eller andra funktioner som de boende vill ha del av. Alla lägenheter är fullt utrustade och det gemensamma köket används för det mesta två till tre gånger per vecka, då de boende (som vill) äter tillsammans. Gemensamma ärenden behandlas på husmöten och de boende bestämmer tillsammans vilka regler som ska gälla och hur arbetet (städning, gemensam matlagning, eventuell trädgård med mera) ska skötas.
Jag är själv uppvuxen i kollektivhus, så jag har ganska bra koll på de utmaningar som det innebär, förutom att jag kan använda min kunskap om föreningsteknik, ledarskap, grupputveckling, samtalsmetodik och konflikthantering för att ge nya perspektiv.
Det var en del saker som jag sa under seminariet som en del av deltagarna upplevde som provocerande. Framför allt handlade det om arbetsfördelningen i huset och om vad som egentligen var meningen med alltihop.
Jag menar att varje frivillig sammanslutning måste vila på en gemensam överenskommelse för att den ska fungera. Denna överenskommelse behöver tas upp till diskussion då och då, med möjlighet att revidera den. Visst kan man se det som att nyinflyttade i kollektivhuset har skrivit under på den överenskommelse som redan finns i huset, samtidigt som de skriver under sitt kontrakt på lägenheten. Åtminstone om överenskommelsen är tydlig och verkligen kommuniceras. Jag tror ändå att det är bra att prata om det här, alltihop tillsammans och inte bara med de som flyttar in efter hand.
“Prata om vad ni som bor i huset just nu tycker är kärnan, själva essensen i att bo i kollektivhus”, föreslog jag. “Undersök vad som är er minsta gemensamma nämnare. Det kanske finns sådant som var självklart när huset grundades, men som ni inte längre är säkra på att ni vill syssla med. Den gemensamma matlagningen till exempel.”
Det var här jag möttes av protester: “Om vi inte lagar mat tillsammans så är det ju inget kollektivhus!”. Så kanske det är. Det kanske är själva matlagningen som är kärnan, hjärtat i idén om kollektivhuset. Kanske bor människor i kollektivhus just för att de vill laga mat tillsammans några gånger i veckan, medan andra saker kan kvitta. Jag menar ändå att det är bra att våga ta upp det till diskussion. Vad är meningen med vår förening? Varför gör vi det här? Om vi inte är överens om det så blir arbetsfördelningen och samarbetet väldigt mycket svårare.
Det är lite som en kärleksrelation. Människor förändras. Hur ska jag veta vad min partner drömmer om, längtar efter, tycker är viktigt i livet, om vi inte pratar om det kontinuerligt? Kanske är det inte alls samma sak som när vi träffades. Om vi inte ser till att utforska varandras världar och lära känna varandra på nytt hela tiden så finns risken att vi känner oss missförstådda med tiden. Det kan leda till bitterhet och konflikter helt i onödan.
Det är på samma sätt i föreningen. Förutsätt inte att det som du tycker är kärnan, meningen, hjärtat i föreningen, är samma sak för alla andra. Särskilt om föreningens medlemmar har bytts ut över tid. Då behöver ni utforska meningen med föreningen på nytt, tillsammans. Fräscha upp överenskommelsen och se till att den fungerar nu, för de människor som är med i föreningen (bor i huset) just nu och i den samtid ni befinner er i.
Vem vet, kanske kommer ni närmare varandra, upptäcker nya sidor och tänder gnistan på nytt?
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
10 000 sätt att engagera sig
I helgen hölls en stor demonstration mot nazistisk våld i Malmö. Malin Rindeskär drömmer om att alla i demonstrationen fortsätter mötas för att kämpa mot rasism i sin vardag.
På parallellgatan till gatan där jag bor, har ett flertal personer blivit attackerade med kniv i samband med internationella kvinnodagen. Nu ljuder trummorna från andra sidan Folkets Park. Slagverksensemblen Kuru Mapu kallar alla i Malmö att komma ut ur sina lägenheter och sluta upp i demonstrationen för att ta avstånd mot nazistiskt våld.
Inbjudan till söndagens demonstration når mig på många olika sätt: Genom Facebook-event och statusuppdateringar, affischer på elskåp, tidningsartiklar och samtal i fikarummet. ”Är det någon som har hunnit förbereda material för att prata om attacken och demonstrationen?”, undrar en av pedagogerna på Glokala folkhögskolan där jag jobbar. ”Jag hoppas att jag hinner gå med i själva tåget. Jag är med i arrangörsgruppen och ska sälja korv på Möllan”, fortsätter hon.
Mitt i debatterna om medias rapportering, polisens agerande och olika partiers och grupperingars ställningstagande är det skönt att se så många sluta upp i görande. Att se vänner, kollegor, bekanta och obekanta måla egengjorda skyltar, uppmuntra elever till diskussion och att också själv lära sig mer eller att envist ta sig ut trots en bruten fot, med stöd av kryckor och en vän, för att kunna räkna till ännu en person i folksamlingen på torget.
Över 9 000 personer har anmält sig på sociala medier inför demonstrationen. Skåne mot rasism, som samordnar arrangemanget, delar en bild med en karta över Möllevångstorget: ”Inför demonstrationen ställer vi upp oss på följande sätt! Du som inte är med någon grupp inbjuds att gå mellan några av blocken”, förklarar de.
”Mitt bästa råd inför varje demonstration är att gå runt och känna efter var man vill stå. Var man känner sig hemma och där stämningen känns rätt för en själv”, säger en vän i folkmassan.
Dagen efter vaknar jag till måndagsmorgonen med ett ryck. I drömmen har vi redan fortsatt vår vardag på samma sätt – alla 10 000 som slutit upp i demonstrationen har bestämt sig för att kämpa mot rasism varje dag. ”Hur ordnar vi fika till alla? I vilka lokaler ska vi vara?” frågar jag gruppen som följt med mig från demonstrationståget in i drömmen. På ett papper skissar vi alla mötesplatser som finns i Malmö idag och alla som vi vill skapa. Listan blir lika lång som demonstrationståget. ”Känn efter var just du känner dig hemma”, uppmanar jag några som säger att de vill hitta formen för sitt engagemang.
Sedan ringer väckarklockan för mig och 10 000 andra antirasister. Vi vaknar med ny energi!
Malin Rindeskär
Malin Rindeskär jobbar som kommunikatör på Glokala folkhögskolan. Hon har studerat Leadership for Sustainability på Malmö högskola, guidat till engagemang genom Frivilligcentra Malmö och har varit deltagare och arrangör i olika kulturutbyten.
Sex engagerar
Sedan tre veckor tillbaka sitter jag i styrelsen för RFSU Stockholm. Jag har haft ganska många styrelseuppdrag tidigare, men inte sedan jag startade Trinambai. Jag jobbar redan heltid med föreningsutveckling och då kändes det lite väl mycket att göra samma sak på min fritid. Men när sedan valberedningen headhuntade mig kunde jag bara inte låta bli. Det kändes som ett alldeles för roligt uppdrag. Så nu igår jag i en strategisk styrelse som bland annat har ansvar för ett kansli med tio anställda.
RFSU är inne i en spännande process där vi ska satsa stenhård på att växa och utvecklas från en expertorganisation till en folkrörelse. Förutsättningarna är goda, för organisationen har ett starkt varumärke och goda resurser. Utmaningen är att många tror att RFSU är en myndighet eller ett företag.
Nu i helgen hade vi en bondinghelg, ett styrelseinternat där även kansliet deltog under första dagen. I ett av passen hade vi en extern processledare som hjälpte oss att utveckla arbetsprocesser och prata igenom konflikthantering. Det var ett intressant perspektivbyte att bli processlett, för både jag och en andra i styrelsen brukar hålla den sortens styrelsehandledningar i andra sammanhang. Så den kompetens fanns helt klart i gruppen. Att ta in någon extern tillförde ändå något extra, i många situationer är det bra att ha en utomstående som kan leda samtalet. Inte minst är det bra att att starta den sortens utvecklingsprocess när styrelsen precis är nyvald.
Jag ser fram emot det kommande år av styrelsearbete och det kan hända att det blir ett och annat inlägg om sexualpolitiskt engagemang här på Förening för alla. Sex engagerar.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Den självuppfyllande profetian om hur svårt det är
Här kommer en liten historia som jag hör gång på gång i kontakten med föreningar, i olika versioner.
En lokalföreningen har medlemsmöte. Medlemmarna runt bordet känner varandra väl, de har varit med länge och älskar sin förening. Men det har blivit svårt på sistone. Det är ingen som vill engagera sig nuförtiden och föreningen har svårt att värva nya medlemmar. Det är åtminstone det mantra som upprepas runt bordet.
Tills någon lite försiktigt påpekar att det faktiskt finns ett par nya medlemmar med på mötet. De äldre medlemmarna tittar yrvaket upp. Ja det gör det ju faktiskt! Varmt välkomna! Det är ju bra att någon dyker upp i alla fall. För annars är det väldigt svårt att nå ut, det kommer sällan nya medlemmar till föreningen och vi vet inte riktigt vad vi ska göra faktiskt. Hur ska det gå när vi som är äldre slutar? Vem ska då driva all verksamhet?
Då tar en av de nya medlemmarna till orda. Hon berättar att hon länge velat gå med i föreningen men inte lyckats ta reda på vem hon skulle kontakta eller när och var föreningen höll sina möten. Faktum är att det var ett år sedan hon bestämde sig för att gå med, hon har bara inte riktigt hittat hit förrän nu.
De äldre medlemmarna tystnar och ser på varandra. Den andra nya medlemmen påpekar att hemsidan inte är uppdaterad på flera år och att de inte verkar använda den särskilt mycket för att berätta om verksamheten. De äldre medlemmarna skruvar på sig.
Känner du igen någonting av berättelsen? Kanske från din egen förening?
Det är lätt att mantrat om hur svårt det är att värva nya medlemmar (eller att hitta finansiering, eller att nå ut i media, eller att driva verksamhet, eller att få människor att ställa upp i styrelsen) blir en självuppfyllande profetia. En besvärjelse. En labyrint som det blir svårare och svårare att hitta ut ur.
Självklart måste vi få gnälla ibland. Men hur hittar vi tillbaka till kraften och lusten? Hur kan vi bygga in andra besvärjelser i våra möten, där vi firar våra segrar och brainstormar kring nya möjligheter?
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Trivselklubbarnas tyranni
Ibland händer det att föreningar tappar bort sitt syfte. I värsta fall blir de zombieföreningar, det har jag tidigare bloggat om. Nästan lika illa är det när blir trivselklubbar. Till skillnad från zombieföreningar händer det faktiskt något annat än möten och formalia i en trivselklubb: sociala aktiviteter som skapar trivsel för medlemmarna. I grund och botten är det positivt när föreningar anordnar sociala aktiviteter. Det är heller inget fel på att ha just sociala aktiviteter som ändamål. Både idrottsrörelsen och andra hobbyförbund har det som sin verksamhetsidé att ge sina medlemmar en meningsfull fritid.
Till skillnad från oinsatta ledarskribenter eller politiker som med jämna mellanrum ifrågasätter hobbyförbundens existensberättigande menar jag alltså inte att deras bidrag borde dras in. Tvärtom menar jag att det är orimligt att hobbyförbund som inte ingår i idrottsrörelsen får extremt mycket mindre pengar än idrottsföreningar. Det är bra med engagemang och organisering, nästan oavsett ändamål.
Dock är det problematiskt när en trivselklubb utger sig för att något annat än just en trivselklubb. Om exempelvis en lokal fackklubb eller lokalföreningen i funkisorganisation bara fokuserar på sociala aktiviteter riskerar den att tappa bort fokuset på den kamp den egentligen ska föra. Nya medlemmar, som kanske har gått med för att de ville tillvarata sina intressen, kommer då skrämmas bort eller passiviseras. En intresseorganisation som har blivit en ren trivselklubb motverkar på så sätt sitt egna ändamål.
Till skillnad från zombieföreningar behöver inte trivselklubbar vara bortom räddning. Det är ändå så att föreningen behöver skapa ett socialt sammanhang för att kunna engagera sina medlemmar, alldeles oavsett vad det egentliga ändamålet är. Så om det finns aktiva medlemmar i en påverkansorganisation som mest av allt vill arrangera filmkvällar eller picknickar är det helt i sin ordning. Det gäller bara att de inte tar över hela verksamheten.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!